Runa tre månader

Vad mycket det händer på bara en månad!

Runa var en ilsken bebis, arg som sjutton, men se! Plötsligt lär hon sig att le, och ler ofta! Särskilt på förmiddagarna. Då är det lätt att få henne att le! Ett par gånger har hon tittat upp på mig när hon legat och ammat, och börjat le, och lett så stort att hon varit tvungen att släppa taget om bröstet. Och häromdagen låg hon i min famn och började le mot mig, samtidigt som hon var så trött att hon höll på att somna, hon ansträngde sig för att hålla ögonen öppna åtminstone lite, så att hon kunde fortsätta att se på mig, och hon log hela tiden. Oemotståndligt! När hon ler får hon de allra sötaste små groparna ovanför mungiporna. Och ibland är hon så glad att hon måste skratta ut all glädje, men det kan hon inte, hon har inte lärt sig att skratta än så det kommer inga ljud.

Även om hon inte kan skratta kommer det andra ljud. Runa har börjat prata. Hon använder sin röst till att kommunicera, och inte bara skrika. Så fint att höra hennes röst! Det var förstås Disa som hon pratade med första gången. Nu pratar vi alla med henne varje dag. Det gäller bara att hålla henne i rätt ställning och ett par decimeter från ansiktet, så börjar hon prata. Hon står gärna upp. Då håller jag henne under armarna och hon tar spjärn  med fötterna mot underlaget, länge, och varje gång hon använder rösten känner jag hur ljudet och luften vibrerar i ryggen på henne där jag håller mina händer, och jag blir påmind om hur avancerat talet är. Bara detta att kunna göra medvetna ljud med rösten... Många gånger är Runa missnöjd också, och då berättar hon det med hela ansiktet, och med rösten. Hon gör helt andra läten då, det går inte att ta miste på vad hon säger.

Nu har vi lärt oss Runas skrik. Vi märker när det ät trötthetsskrik, de låter annorlunda och hon sluter ögonen. Ibland skriker hon för att hon är hungrig, eller för att hon är uttråkad. Runa vill nämligen inte tillbringa för lång tid på samma ställe. Nej, rörelse ska det vara. Hon tycker inte om att ligga ner utan vill sitta, eller helst hållas upprätt i famnen, för att hon ska se allt som händer. Om hon ligger ner öfrsöker hon att sätta sig upp. Bärsjalen, som har varit som ett sömnmedel tidigare, fungerar inte på samma sätt nu. Runa har inte ro att somna. Hon vrider på huvudet för att se allt runt henne som finns att se. Hon avskyr fortfarande barnvagnen. Vi kanske kan använda den när hon börjat sitta, så hon kan se sig om.

Nacken är mycket starkare, även om huvudet gungar upp och ner. Hon följer mig med blicken, letar efter mig med blicken. De blå ögonen tror jag har börjat ändra färg nu. Jag gissar att de kommer att bli bruna.

Ögonfransarna var väldigt korta när hon föddes, men växte ut till tvåmånadersdagen. Naglarna har börjat växa ordentligt. det är jobbigt. De är så tunna och vassa! Och så svåra att klippa. För den som inte har barn: det är väldigt svårt att klippa bebisnaglar eftersom bebisen rör okontrollerat på armarna och händerna hela tiden. De är aldrig stilla. Fingrarna är så små också, så det är farligt att använda en ordentlig nagelsax. Istället får man ta en värdelös, slö liten bebisnagelsax som är hopplös att använda. Ett trick är att klippa naglarna när bebisen sover, men vem vill riskera att väcka barnet?

Runa har börjat suga på händerna, men tycker ännu mer om att suga på napp. Nappen har blivit en livräddare som alltid måste finnas med. På natten sover hon ibland bara med napp i munnen. Jag måste hålla mig vaken och hålla emot nappen, för när hon sover djupare glider nappen ut, och hon vaknar. Det är påfrestande.

Lillan gör skillnad på natt och dag och det händer att hon sover fem-sex timmar i sträck vid något tillfälle under natten. Inte varje natt dock, och det är tufft att inte få någon djupsömn. När hon är riktigt trött på natten kan jag lägga ner henne bredvid mig efter att hon ammat, och hon somnar snart med huvudet under min haka. Tyvärr har hon slutat sova ovanpå mig. Det var så mysigt.

Disa har kunnat ta med Runa i en lek. I en av alla evinnerliga prinsess- och drottninglekar fick Runa vara en bebiskung.

Runa dreglar massor, och behöver dreggellappar för att inte bli blöt av saliv. Kan det vara tänder på gång redan?

Favoritsång är Ett gammalt fult och elakt troll, och

Hon får numera ordentliga tag om håret, och drar så hårt! Det är svårt att komma loss ur hennes grepp.

Vi (jag och Disa) kallar henne för en massa fåniga saker, som man gör. Disa säger mest Runis. Ur mig slipper det ur saker som Run-Run, baby Run, lilla pärla, Uni-Runi och sånt trams. Skratta om ni vill, jag skrver ner det så jag själv ska komma ihåg :-)

Det går så fort! Nyföddtiden är definitivt förbi, den bara försvann och jag hann knappt dokumentera den alls. Hon käns så stor redan. Undrar vad som kommer att hända kommande månad...