Att ha två barn...

Att ha två barn; en snart femåring och en tremånaders som ammar, är att...


...aldrig ha en ensamstund. Att tillbringa natt och dag med barnen, det ena eller det andra och i tuffa stunder båda samtidigt. Att inte få en enda paus och vara ensam.

...äta med en otrolig hastighet, utan att känna smaker, eftersom bebisen antingen skriker eller hotar med att börja skrika när som helst. Vad i vuxenmaten gör att bebisen reagerar så fort maten kommer på bordet? Lukten? Eller att föräldrarna är upptagna med annat? Samtidigt ska stora tjejen övervakas för att hon ska äta något överhuvudtaget, och helst också stanna kvar på stolen.

...aldrig komma i tid. Om det var svårt med ett barn är det ingenting mot två. Så mycket som händer precis innan man ska gå ut genom dörren! Bebis bajsar/spyr, stora ska på toa/behöver frukt/har glömt leksak/har ett stort hål på byxknät/klättrar på trappräcket och fastnar med foten, mamman får blodsockerfall och behöver akut socker och mjölk...

...sitta kissnödig hela bilresan på tre timmar, och med beninmätaren som hotar på det röda fältet, eftersom man inte vågar stanna bilen. När bilen stannar vaknar bebisen och... skriker. Det innebär också att man stannar på en mack så nära slutdestinationen som möjligt, max tio minuter ifrån, och blir kvar där i trekvart för att tanka, gå på toa, amma, plocka kottar, dricka juice och allt som behöver göras, och därför nästan missa aktiviteten som man skulle på. Läs ovanstående punkt om att aldrig komma i tid igen...

...nästan knäckas varje gång man är själv med båda ungarna, och ska passa en tid (återigen tid). Det stora barnet babblar utan uppehåll om prinsessor och vargar och pärlplattor, och det lilla barnet ligger i sängen och skriker eftersom mamman inte lyckas göra iordning sig själv och båda barnen med bebis i famnen (klädbyte, amning, blöjbyte, tvätta bort målarfärg från armar, kamma trasselhår, fixa matsäck, hitta nycklar, borta tänder). Inte tillräckligt fort. Mamman försöker upprepande gånger ropa (för att överrösta bebisskriket) till stora barnet att hon behöver prata högre, eventuellt skrika, för att höras, och blir till slut galen och stänger in sig på toa för att få vara ifred från bebisskrik och femåringsprat, håller för öronen i åtta sekunder tills femåringen öppnar dörren och säger "Mamma, titta, jag kan äta gelatin med ett sugrör!"

...alltid gå ut med smutsiga kläder. Oftast bebiskräks på dem, ibland också med bebisbajs eller femåringens snor eller målarfärg. Man lär sig att använda mönstrade kläder som fläckarna syns mindre på, samt att effektivt dölja dem med bärsjal och tillhörande bebis. Bärsjal är ett hett tips för att dölja fläckar! Då syns inte heller kräkfläckarna på bebisens kläder!

...alltid ha dåligt samvete för något. För det mesta för att stortjejen får stå tillbaka för den lilla, eller att så få bilder tas på den lilla och tiden springer iväg, men också för obesvarade mejl och meddelanden och annat som borde ha gjorts men inte har hunnits med. Eller glömts bort i kaoset.

...bli glad väldigt ofta! Över att den lilla ler och kommunicerar med sin röst, och att den stora tjejen leker lyckligt med sina släktingar. Det finns så många tillfällen till leenden, skratt och glädje varenda dag!

...varenda kväll, när tjejerna har somnat, stryka över deras mjuka kinder och armar och tänka Älskade ungar, ni kommer aldrig att förstå hur mycket jag tycker om er. Bara om ni får egna barn kommer ni att fatta.