Madrid tur och retur

Jaha, så har man varit i Madrid då!
Jag har blivit lite vänligare stämd mot staden. Den känns nu som en ganska hemtrevlig storstad. Jag kan förstå er som gillar den.
Men hu, så stort det är!
Och vad bråttom folk har! Kanske är det så i städer med tunnelbana?
Jag tänkte på när jag bodde på Åland ett år, och vid sällsynta tillfällen åkte från ön. Någon gång åkte jag till Stockholm och blev golvad av hur alla verkade vara så stressade att de sprang, och över att det var så otroligt mycket folk.

Vandrarhemmet som jag bodde på rekommenderas. Suveränt bra, mitt i centrum. Mola Hostel heter det, nytt, rent, fint, lugnt. Bästa vandrarhemmet jag varit på.
Jag var lite nere första dagen så jag gick på en tidig bioföreställning för att få tiden att gå. Bion ligger bredvid vandrarhemmet. Almodóvars nya film Julieta blev det. En sorglig film, helt okej, men inte oförglömlig som den sorgliga och otäcka La piel que habito (The skin I live in).
På kvällen sa Disa mamma i telefon, och det kändes så sorgligt att vara ifrån henne. I bakgrunden hörde jag Pipen jama som en tok, han tog min frånvaro rätt hårt, sa Jesús, dessutom hördes det hur Sevillas seger mot Liverpool firades ute. I vår stadsdel håller folk på Sevilla (inte Betis, andra laget) så här firas det extra mycket med smällare, jubel och biltutor.

Nästa dag åkte jag till den svenska ambassaden. Den ligger i ett flott område. Där är alla vackra, och någon som bär ryggsäck och sandaler sticker ut, kan man säga.
På ambassaden hänger fotografier av kungen och drottningen och det finns broschyrer om Sverige, storstäderna och Dalarna på engelska och spanska. De jag träffade som jobbar där var så Sverigesvenska att det kändes som en liten kulturkrock, som att, tja, förflytta sig till Sverige på ett ögonblick.
Svårt att förklara.
Alla medhavda papper, personbevis, utlänningspapper, ansökan om svenskt medborgarskapspapper (!) och vad det var stämde, det var en stor lättnad. Har blivit van vid spanska myndigheters papper och stämplar och hade tagit med mig flera extrapapper och kopior för säkerhets skull, trots att de inte stod listade bland det som jag behövde ta med. Men man vet ju aldrig, och jag ville inte göra om resan på grund av ett missat papper. Kvinnan kom rest från Malaga, som kom efter mig, blev inte väl mottagen. Hon trodde att det räckte att beställa en passtid istället för tre; en tid för varje barn, och hon hade dessutom inte tagit med fotografier på dem. Vem skulle komma på den tanken? Bilderna tas ju där!

Mitt emot ambassaden finns en dyr men väldigt fin pastelería. Tips för er som också måste åka till ambassaden. Tröstät på pastelerían efter besöket. Det gjorde inte jag, men jag fick smaka en liten, liten himmelskt god Pastel de Rusia med hasselnötskräm, och hade det inte varit så varmt hade jag köpt med mig hem till Sevilla.
I ett hörn vid tunnelbanan säljs en massa olika sorters fruktjuicer och bagels, och det kändes så exotiskt. Utbudet är stort i Madrid. Det är roligt. Sevilla är mer traditionellt och här finns mest traditionell spansk mat, lite pizza, kinamat och sushi, så det är kul att se andra saker.
Dagens bästa blev att träffa Karin som just nu bor i Madrid. Jag har läst hennes blogg ganska länge. Hon har bott i Sevilla men var inte kvar när jag hittade henne. Tiden gick så himla fort bara, innan min buss till Sevilla skulle gå. Men vi hann med en lunch (thaimat!) mittemot stationen. Karin har fått vänner genom min blogg, otroligt nog, och snart flyttar hon ner till södern igen. Det tycker jag ska bli roligt!

Det var skönt att komma hem till Sevilla. Bussresan kändes längre än de sex timmar den tar. Ditvägen gick fortare eftersom jag sov mer. Ett minus med den resan var just sömnen. En gång vaknade jag av att jag försökt (eller lyckats?) sjunga Broder Jakob. Jag drömde att Jesús sjöng den för Disa i ett annat rum och jag höjde rösten för att sjunga kanon med honom, som vi gör ibland för att få Disa att somna.
Det var fuktigt varmt i stan. Efter två fulla stadsbussar var jag hemma, och lilla Disa åt chokladkex och var det sötaste jag sett, och hon pratade och pratade och pratade. Jesús hade köpt rökt lax och gjorde laxrullar med ruccola. Han sa, att med Disa hade det gått hur bra som helst, men Pipen skulle ha fått en hjärtinfarkt om jag hade missat bussen från Madrid.
Det var gott att vara hemma.

Bilderna förresten, de är bilder från Madrid och ligger inte i någon ordning alls, inget som har med texten att göra, förutom att jag tog dem i Madrid.