Eukalyptusträd. ödehus och gröna risfält

På söndagsförmiddagen åkte vi tillbaka till mina kära risfält söder om Sevilla.
Äntligen fick vi se riset växa, och fälten var gröna ovan vattnet.

Jesús var inte lika entusiastisk som jag eftersom det inte är fågelsäsong :-)

Men fåglar såg vi förstås ändå i detta otroligt fågelrika område alldeles nära nationalparken Doñana.
Många vadarfåglar, stora och små, men jag var inte tillräckligt intresserad av dem för att se efter vad de heter.
Jesús och Disa hade koll på fågelboken.
Storkarna kände jag förstås igen.

Jag var mer intresserad av landskapet och risfältens vågrörelser som bildades när det blåste

Vi hade sådan tur med vädret. Det var omkring 23 grader så Disa fick ha tröja och jag önskade att jag hade haft med mig en jag också. Tjocka moln flög över himlen och skymde ofta solen, det blåste och kom till och med en regnskur när vi skulle äta lunch, vi fick springa tillbaka till bilen med halvätna baguetter i händerna.
Jesús tycker att Goyaprisvinnaren Isla Minima inte kunde ha utspelat sig på en bättre, mer passande plats...

 ... än i den här märkliga miljön, ett nät av risfält, kanaler, flyende fåglar, husruiner...

... omt på bilar, tomt på folk...

... och 15 stora döda råttor på vägen.

Vi åkte ner till Río Guadalquivir, där det senare skulle åka förbi en stor båt (såg vi på håll).
Innan man kommer fram till vattnet går vägen förbi en vacker gård, en cortijo vid Isla Minima, med kyrka och tjurfäktningsarena och vita hästar som betar i hagen...

... och en liten allé av eukalyptusträd.

Det här området har en sådan inverkan på mig att jag omöjligt kunde komma ihåg vad det var för dag. Det bara var.