Fast tio dagar i Sverige är för kort tid.
Kan egentligen bara säga två saker.
Både J och jag kände oss obekväma när vi åt ute och Disa var trött och gnällig. Inbillat? Eller märks inte sådant så mycket i Spanien där ljudnivån alltid är hög? Eller har det att göra med att spanjorer gillar barn?
Ja, här kommer vi in på grej nummer två. Spanjorer gillar barn. Barn finns syns hörs springer överallt, och det får de. På fester, sena restaurangbesök, spelandes fotboll på torgen. De får bekräftelse och uppmärksamhet från alla håll. När jag är ute med Disa får vi båda alltid en massa kommentarer. Från butikspersonal, folk i busskön, damer vid övergångsstället, herrar på vårdcentralen, servitörer, grannar, vakter, okända som ler mot oss när de går förbi. Alla. Min Disa är en vaken unge, har varit det länge så liten hon är. Tittar, lyssnar, tar in, hänger med, betraktar, pratar och ler mot folk.
"Vad vaken han är! Så fin! Hej du lilla! Titta, lägger märke till allt! Hallå, där sitter du allt tryggt. Jag har ett barnbarn som är lika gammalt! Hur gammal är han? Där sover han skönt."
De flesta inleder samtal, andra bara ler mot Disa och skrattar lite, ler mot mig.
Det är fint.
Nä, jag vet. Okända har ingen skyldighet att bete sig som om Disa vore den finaste och mest speciella ungen i världen (även om det nu råkar vara så :-). Jag menar bara att det kändes konstigt att komma till Sverige där okända inte ens ser på Disa, tittar förbi henne som om hon inte fanns, som om hon inte alls satt i min famn rakt framför dem. Vilken kontrast.
Både jag och Jesús la märke till det. De enda som såg och dessutom pratade med Disa var servitörerna på thaimatstället.
- Det är faktiskt rätt konstigt det här. Varför är svenskar sådana, undrade Jesús.
- Jag vet inte.
Vad har ni för erfarenheter av att ha barn i olika länder?
När sonen var i Disas ålder - eller egentligen i hela hans liv - så har folk alltid gullat med honom, han har fått de mest surmulna gubbarna att le genom att bara sitta där och se på dem med stoooora glada och bruna ögon, de vackraste ögonen som finns! En tjej på ICA kärade ned sig helt i honom och jag träffade henne sedan i andra sammanhang och hon pratade på så om sonen! Han har också alltid varit nyfiken och vaken, vagnen var inte ett ställe att sova i, där skulle man se sig om!
SvaraRaderaSå jag håller inte helt med dig/er. Men jag förstår samtidigt vad du menar.
Det här med att Spanien är barnvänligare håller jag dock helt med om. Och jag tror också att barn lär sig att bete sig bättre i restauranger, att de lär sig sitta med och äta och att när man rör på sig så skriker man inte och viftar med pinnar mellan borden. För det är så jag upplever ungar gör i Sverige, de kan inte sköta sig och föräldrarna lär dem inte heller hur de ska bete sig för de vet inte att barn faktiskt kan vara på en restaurang, leka, stojja och skratta utan att störa.
Så tycker jag! :)
Haha, kul med ICA-tjejen!
RaderaDet är nog olika hur barn beter sig på restuaranger. Jag har sett mardrömsexempel i Spanien, och lugnare ungar också. Ofta smälter barnen in rätt bra eftersom det ändå är så stojigt, jämfört med restauranger i Sverige:-)
Stort tack för alla tips! Förhoppningsvis ses vi om ett tag - det ser vi fram emot! Vi stannar i Portugal ett tag till, men därefter åker vi gärna förbi Sevilla!
SvaraRaderaDet du skriver om barn har jag hört andra berätta också. Själv har jag bara haft bonusbarn från 8-årsåldern, och i den åldern är det kanske lite annorlunda...?
Säg till bara! Om ni kommer en lördag eller söndag kan det bli skaldjurslunch!
RaderaHar ingen riktig erfarenhet av just Spanien och små barn (bor i Stockholm, och även om människor inte pratar med barnen så mycket, så känns staden barnvänlig med aktiviteter, lekparker osv - eller är den kanske snarare föräldravänlig, slår det mig nu...), men var i London när min äldsta dotter var drygt ett år och det var inte så kul! Den staden kändes inte alls barnvänlig, vi såg bara vår dotter som fick gå själv i parkerna - alla andra barn i den åldern satt i vagn jämt. I lekparken var det mest ointresserade barnflickor med barnen. Vi var bara där på semester, så visst vet jag inte hur det verkligen är där, men det jag såg gjorde mig arg och ledsen. En restaurang sa dessutom uttryckligen att de inte ville att vi skulle äta där.
SvaraRaderaTråkigt det du berättar om London.
RaderaJag vet ju inte hur det verkligen är i Sverige, det var ju bara en kort semester, men det jag skriver om kändes så tydligt.
Sverige ÄR barnvänligt på så många sätt! Ungar får leka och smutsa ner sig, det finns barnbidrag och vab. Ett bra land att växa upp i.
Jag håller med om att spanjorer i allmänhet är väldigt barnvänliga men även mer sociala. Gamla tanter och gubbar pratar med mitt barn, rufsar i håret och stannar och tittar när han leker. Det händer nästan aldrig i Sverige. Att äta ute med barn är också mycket enklare i Spanien men jag tror det handlar om att caféer/ barer är mer öppna, med billiga plast/trä/stålstolar, golvet är ibland redan smutsigt och hög ljudvolym - man märks helt enkelt inte lika mycket. I Göteborg är caféer vanligtvis väldigt barnvänliga, det finns barnstol, skötbord på toaletten, micro att värma barnmat. Sverige som land är enklare att ha barn i men spanjorer är mycket mer sociala, öppna och barnkära
SvaraRaderaDet stämmer nog, det du skriver i sista meningen.
RaderaDet här med barn på restaurangenr, jag tror att det är en större grej att äta ute i Sverige. Speciell mat, vackert serverad, fin miljö, dyra rätter, man gör det mer sällan. I Spanien är det enkelt att gå ut och äta ett par tapas. Miljön är bullrigare, inte så fin. Maten billig men god. Svenska restauranger är säkert mer barnvänliga, med både skötbord (lyx!) och barnstolar, men jag tror att människorna i restaurangen är mer barnvänliga i Spanien.
Härligt att du är tillbaka igen, har saknat dig! Roligt att ni haft det bra och att läsa dina reflektioner!
SvaraRaderaTack! Det blev ett långt, ofrivilligt uppehåll, jag har saknat att skriva!
RaderaSom jag redan kommenterade i Carins blogg; Har inga barn själv, men upplever att om man har råd att ha barn i Spanien (mammaledighet och understöd är det ju lite dåligt med...) så är det ett toppenland för dem att växa upp i. Man märker redan på flyget Helsingfors-Madrid hur spanjorer och finnar beter sig mot främmande barn; spanjorerna gullar med dem och försöker hjälpa föräldrarna medan finnarna suckar irriterat eller t.o.m. ryter åt föräldrarna att de borde få tyst på ungen (som om det skulle hjälpa liksom). Jag fick lära mig som liten att barn ska synas men inte höras. Spanjorerna uppfostrar inte sina barn efter samma princip, de får ta plats och får bra självkänsla.
SvaraRaderaDet där med att man inte ens ser på främmande barn i Norden; tror det hör till att man ska sköta sitt och inte lägga sig i någon annans liv. Många skulle bli arga om man rörde deras barn.
Carina
jag tror också att spanjorernas sätt mot barn leder till en bättre självkänsla! Barn SKA bli sedda! Inte bara barn förresten...
RaderaTråkigt med jämförelsen finnar-spanjorer, att det är en sådan skillnad. Spanjorer är verkligen fina mot barn
Jag tror att det är för att barnen i varma länder alltid är med dom vuxna, har liksom inga egna platser förutom en säng då. Dom ingår i gänget.
SvaraRaderaI Sverige delar vi upp generationerna, lämnar barnen till proffsen på dagis och åker till jobbet. När dom blir lite större är dom ute och leker, cyklar, sparkar boll, bygger snögubbar. (Eller sitter ensamma inne med sina plattor, nuförtiden)
Minns när min dotter jobbade som aupair i London. Familjens tre pojkar skulle hämtas på sina respektive skolor och därefter förvaras inomhus. Trädgården som sköttes så fint av villakvarterets gemensamma trädgårdsmästare användes inte. Ingen unge var ute och hoppade hage eller cyklade på den skyddade gatan.
Ja, några exempel...
Angående barn på restaurang - dom lär sej aldrig uppföra sej för det är så långt mellan gångerna. Vi går överhuvudtaget inte ut och äter jämt och samt till vardags - som ni.
Isåfall på ställen som macdonalds eller Ikea. Om barnen får bestämma menyn. Vet inte om barn äter pizza
Så ska man gå ut hela familjen (eller storfamiljen/släkten om det är kalas!) och "festa" på restaurang, får barnen ha sin egen "barnvänliga" mat. Inte får de smaka på de vuxnas festligare mat. Många barn vill kanske inte ens, vana vid att det ska vara köttbullar eller spagetti eller fiskpinnar. Eller pannkakor. Eller nåt annat lättuggat. Minns när vi tog fyraårig dotter med på Europaresa och blev förvånade när de satt fram en tallrik till henne tillsammans med våra rätter med en uppmaning att ge henne av vår mat. Vaa? Vi hade inte hunnit kolla barnmenyn (som inte fanns). Vilket land? Vet inte men en bit in på kontinenten, rätt långt norrut. Nu råkade det vara så att vår dotter åt (och gillade) all den mat hon fick både hemma och senare i skolan, så hon behövde ingen barnmeny, vi trodde bara att det skulle vara så. Eller att man beställde halvportion av nån lämplig vuxenmat.
Restaurangbesök (med eller utan barn) i Sverige begränsas ju naturligt av att det är så dyrt. Om det ska vara gott, lagat av en duktig kock.
Vi äter ju hemma, Annika! Och har fredagsmys med familjen. Och äter tacos.
Vad beträffar det att många har så svårt att visa att de kan njuta av att se på andras barn...
Tja jantelagen, dom ska inte tro att dom är nåt, att deras unge är så värd att uppmärksamma...
Att barn ska få vara de små privata människor som dom är utan att nån främmande vuxen ska komma och bete sig överlägset mot dem... Det kan vara viktigt för många barn, att slippa bli hanterade.
Man förväntar sig att ungen tar kontakt själv när den är mogen...
Man ska inte lägga sej i... man håller sej på sin kant. Man hugger inte tag i någons unge och lyfter högt eller dansar runt med, om man inte känner varann...
Det är nog inte många som tycker illa om barn.
Jag minns att du - till exempel - inte var så barnintresserad förut. Hur uppförde du dej inför föräldrar som ville ha uppskattning över sitt barn?
Dessutom är vi nordbor tillknäpptare vintertid!
När vårsolen börjar lysa och värma oss då kan vi ge vem helst vi möter en glädjestrålande blick med kommentar om att äntligen...
Och då flörtas det nog även med femmånaders bebisar som sitter i ett knä och spanar.
Katrina
Jag börjar med det första du skriver, om uppdelade generationer. Här umgås alla oavsett ålder, man skiljer inte åldersgrupper åt genom olika musikstilar, konversationer eller matärtter. Det känns som att barn är en naturlig del av livet här, till skillnad från i Sverige, där det verkar vara mer updelat mellan människor och där livet anpassas helt efter barnen i många fall. Vad det verkar.
RaderaDetta med barn på restaurang. Jag skrev lite om det i en kommentar här ovan. Jag vet inte om spanska barn uppför sig bättre på spanska restauranger. Jag tror att ljudvolymen är så hög här att det inte märks om en unge skriker, och det är så stojigt att det inte märks om en unge springer omkring och leker. I Sverige äter man ute vid speciella tillfällen, och då är det dyr, mat, vackert dekorerad och i en snygg miljö. Här äter man ute alldeles oplanerat, billig, god, hemlagad mat på fula ställen ofta, här umgås man ju ute och inte hemma hos folk som i Sverige. Även om man kan äta billiga tapas tror ajg inte att det blir mycket billigare för en spanjor att äta ute (och det händer verkligen inte varje dag heller, man äter nästan jämt hemma så klart) med tanke på att man tjänar mycket mindre i Spanien. Men här lägge rman mer pengar på att umgås (över öl, vin och tapas) än på heminredningsprylar och andra grejer som i Sverige. Känner att jag inte kan jämföra barns uppförande i Spanien-Sverige än.
Här finns inget fredagsmys tyvärr.
I Sverige köper man ofta med sig mat hem, det gör man nästan aldrig i Spanien. Man äter maten på plats istället.
Jag tror inte heller att många svenskar tycker illa om barn, det är nog fråga om skillnad i attityd.
Nej, jag var inte barnintresserad förut, och jag betedde mig nog precis som alla andra mot ungar!
Jag tror också det är stor skillnad! Här är barn inte särskilt uppskattade, direkt. Måste dock tillstå att folk nästan jämt har kommenterat Victor. Ibland har jag önskat att de inte gjort det, att vi fått vara mer i fred. Nu vill jag inte sitta och skriva att han är ovanligt söt, men vi har fått kommentarer om att han borde vara en modellbebis. Eller att han är en sån otroligt söt TJEJ. Nu är han större, så det är inte lika mycket av den varan, men tillräckligt. Alltid om vi åker tunnelbana eller är ute och äter så pratar folk. Han är dock ett mönsterbarn när vi är ute. Sitter still, äter, säger TACK när han får maten serverad osv. Jag vet inte. Helt klart är det skillnad iallafall. Vi går helst ut och äter på grekiska ställen osv, för där vet vi att barn uppskattas.
SvaraRaderaHan har ju förövrigt bara vuxit upp här, men ändå.
Haha, du är ju sparsam med bilder på bloggen,. men av det man ser så ser han verkligen söt ut:-)
RaderaKul att det är så lätt att ha med honom!
Märker du alltså skillnad på olika restauranger var barn är mer välkomna?
Jag har pratat med kompisar i Sverige om det här, skillnad att ha barn i Sverige och Spanien, och har, när jag undrat om barn egentligen är uppskattade av främmande i Sverige, fått höra att det där är mest en storstadsrej. Jag vet inte, har ingen aning.
Jag håller med till 100 procent. Har bott mycket i Spanien tidigare och reser ofta dit med mina barn, även om vi bor i Sverige. En sådan extrem skillnad. Just det där att de ser barnen och pratar med dem.
SvaraRaderaJa. Fint (eller inte) att fler har märkt samma sak. Det blir något av en chock varenda gång vi åker till Sverige.
Radera