De flesta menar att då är det väl bara att prata svenska med henne, men så lätt är det inte. Har jag förstått av böcker om tvåspråkighet, utländska föräldrar till Jesús elever, bloggar och internet överlag. Tvåspråkigheten kommer inte av sig självt.
Det finns olika metoder för att få barnet tvåspråkigt. Den vanligaste är en förälder - ett språk. Och då behöver man hålla fast vid sitt språk. Inte blanda. Helst prata samma språk även när det finns andra i närheten som inte förstår det, vilket ibland kan tas illa upp.
I en av böckerna jag har läst (Så blir barn tvåspråkiga, Lenore Arnberg) finns ett test i vilket svaren poängbedöms, och man får då ett svar på vilken nivå man kan förvänta sig att barnet får på sitt andra språk.
Rätt deppigt egentligen, om man får ett sådant resultat som jag (förlorar många poäng då Disa varken kommer att gå i förskola eller skola där svenska talas, sällan träffa svenska släktingar, föräldrarna talar inte minoritetsspråket sinsemellan, inget deltagande i religiösa högtider där svenska talas, inte heller mycket deltagande i invandrarorganisation där svenska är huvudspråket etc...), men det kan vara en ögonöppnare också.
Det är bra att ha en plan för att barnet ska uppnå den grad av tvåspråkighet som man önskar.
Vi har en plan.
- Nästan alla böcker och filmer på svenska.
- Jag talar enbart svenska med henne.
- Fler och längre Sverigevistelser. Försöka träffa andra svensk-spanska barn i Sevilla. Här finns en barngrupp med aktiviteter varje vecka, dessutom har det fötts inte mindre än fem andra svensk-spanska barn efter Disa.
- Svensk radio som ska vara på. Internettelefonen första steget, nu blir det högtalare till den också!
- Och så finns förhoppningen att vi ska kunna flytta till Sverige framöver, åtminstone för ett tag.
Partnerns inställning till minoritetsspråket är viktig. Där har vi inga problem alls, Jesús tycker att det är nästan lika viktigt som jag att Disa lär sig svenska, och han försöker själv lära sig. Nåja, då och då. Men jag tror att han lär sig mer nu när han hör mig prata svenska med Disa varje dag.
En fördel vore om vi kunde prata svenska med varandra, Jesús och jag, men där är vi inte än på långa vägar. Även om vi sedan länge pratat en slags svenskspanska, det har bara blivit så. Blandar ord på svenska och spanska, blandar grammatiska regler. "Spanskar till" svenska ord. Det är nog inte bra nu när Disa ska lära sig prata...
Spanskan kommer att dominera. Disa hör spanska från alla håll, det är spanskan hon kommer att behöva för att kommunicera.
Många barn lär sig förstå minoritetsspråket bra, men svarar på det andra språket. Har kanske svårt att själv prata minoritetsspråket. En del föräldrar vägrar svara på huvudspråket om inte barnet pratar med dem på minoritetsspråket. Det låter hårt, tycker många och menar att det ska vara roligt att lära sig språk. Jag tänker att om det är det som krävs så gör jag det (lätt att säga innan Disa har börjat prata). Jag pratade om det med en bekant i samma situation. Han påpekade att det är en svår metod. För när ska man börja vägra svara? Genast? När barnet är tre år? Fem? "När barnet börjar prata blir man så glad och vill bara att det ska prata mer."
Det finns en metod för att lära barnet att läsa mycket tidigt, det kan vara bra när man ska lära ut minoritetsspråket. Kanske är bra. Men jag undrar någonting annat. Skriften. Hur ska jag lära Disa skriva på svenska? Hur gör folk? Finns det läroböcker för sådant, att lära barn skriva hemma? Eller hittar föräldrar på egna skrivuppgifter? Håller skola hemma?
Sedan kan man undra varför jag tycker att det är så viktigt att Disa lär sig svenska. Får nog tänka över det.
Vad säger ni?
Vad har ni för erfarenheter av tvåspråkighet?
Tips?
Hej, det här ämnet intresserar mig mycket. Jag jobbar som logoped och har alltid varit intresserad av barns flerspråkighet. Hoppas mina reflektioner kan vara intressanta.
SvaraRaderaAtt man vill ge sitt barn sitt språk handlar ju om att språket är en viktig del av vem man är. Dessutom vill man ju ge sitt barn så många möjligheter som man kan så ett "gratis" språk är ju en fördel. Jag tror att det är viktigt att man pratar sitt modersmål med sitt barn eftersom det är ens känslomässiga språk, jämför tyngden i att säga "I love you" och "jag älskar dig ". Sen behöver man såklart tänka på att vara konsekvent så att barnet får höra språket så ofta och mycket som möjligt. Att läsa böcker för Disa på svenska är jättebra för att utveckla ordförrådet med sådant man kanske inte pratar om i vardagen. Däremot finns det studier som visar att små barn inte lär sig språk från radio och tv. Det verkar krävas en verklig närvarande person. Att visa svenska filmer ger ju dock tillgång till svensk barnkultur så det är inte fel.
Att barn väljer att svara på majoritetsspråket trots att de förstår och kan tala minoritetsspråket tror jag ofta handlar om att barnet vill identifiera sig med sina kompisar. Om man då som förälder vägrar svara tror jag att man gör sig själv en otjänst. Då blir språket ett maktmedel och kan bli något negativt. Detta går att jämföra med barn som är petiga med maten, ju mer föräldrarna är på och försöker tvinga barnet, desto mindre kommer barnet att äta.
Att gå på svensk barngrupp och åka till Sverige låter jättebra för att ge Disa fler samtalspartner.
Så för att sammanfatta: ös på med så mycket svenska som det bara går, prata svenska med henne i alla situationer. Du kan ju alltid översätta om nån spanjor tar illa upp. Kom ihåg att prata hela tiden, redan nu när Disa är liten. Det gäller alla föräldrar. Benämn det ni gör hela tiden. Det kan kännas fånigt när man inte får något svar men ju fler ord barnet får höra desto större blir ordförrådet. Tänk på att använda korta men korrekta meningar och mycket synonymer t.ex Titta en hund, ja där är vovven. Vov vov säger hunden. Pratläs böcker från början så grundar ni för ett läsintresse.
Vilken bra kommentar, så klart och enkelt uttryckt.
RaderaJag pratar med Disa hela tiden, och förklarar saker. Jesús däremot har svåt för det eftersom han tycker att det känns konstigt att prata med någon som man inte får svar från och som förmodligen inte förstår mycket av vad man säger. Synd, men samtidigt får svenskan ett försprång.
Svenska filmer, ja, tanken är nog att det är ytterligare en källa till språket, Inte för att lära sig nya ord, utan kanske snarare ha nytta av det hon kan? Höra svenska. Jag läste någon gång att informativa barnprogram, abc.program och annat, egentligen inte lär barnen någonting, de lär sig inte alfabetet (till exempel) genom tv:n. Jag är säker på att det är som du säger, att det behövs en riktig person närvarande.
Jag säger nog ändå, att om metoden att itne svara då barnet talar majoritetsspråket, skulle jag nog försöka anvädna om det vore en metod som fungerade, men jag har itne hört någonstans att det faktiskt funkar. Just nu har ajg itngen aning om vhur det blir när Disa börjar prata, vilket språk hon komemr att rpata på, vad jag kan göra för att hjälpa till med svenskan, vad som komemr att fungera i vårt fall. Det återstår att se!
Mitt barn har lärt sig massor av uttryck ur filmer. "Den här tröjan killar och sticks" ur Lotta pâ Brâkmakargatan, ur Laban, Pippi, Alfons o s v. Han lärde sig räkna till 10 och känna igen alfabetet och började rita bokstäver helt själv innan han ens ritat en huvudfoting efter att ha sett Fem myror... Jag har köpt in en del "pysselböcker" där man kan öva att skriva och läsa svenska ord. Just att stava pâ svenska tror jag är nâgot man mâste jobba med extra hemma (efter att ha haft mânga tvâsprâkiga kompisar skulle jag säga att det kan ställa till med problem).
RaderaJag hâller med om att det ska vara lustfyllt, roligt och en positiv stämning hemma. Men samtidigt sâ kan man ju alltid frâga: "Vet du vad det heter pâ svenska"... Och läsa av barnets reaktion; om det finns ett intresse sâ pratar man pâ och annars lägger man ner. Mitt barn pratar lika mycket franska och svenska men blandar väldigt mycket. Han pratade mest svenska efter att jag varit mammaledig men har hela tiden använt bägge sprâken. Vi pratar engelska gemensamt jag och pappan men engelska vet vi inte ens om han förstâr. Han är 3. Han har ett normalt ordförrâd om man räknar bägge sprâken men ligger kanske lite efter om man jämför med de ensprâkiga barnen. Det märks att han fâr anstränga sig och inte alltid hänger med helt...
Vilken bra idé med pysselböcker! Det är ju roligt också!
RaderaJag läste alldeles nyligen, var det nu var, att föräldrarnas inställning till minoritetsspråket är mycket viktig, och även vad de förväntar sig av barnet gällande språket.
Han är liten fortfarande, vem vet, han kanske kommer att vara bra på engelska också?
Roligt att han har lärt sig uttryck från filmerna:-)
Ang. skrivande så kan man redan tidigt ta till vara på ett begynnande bokstavsintresse. Ha magnetbokstäver hemma. En svart tavla att skriva på, låt barnet skriva på tangentbordet och på telefonen/surfplattan. Peka ut barnets bokstav. Ofta lär sig barnet ordbilder först dvs. De ser hela ordet som en bild. Det kan börja med en logga, för min dotter var det Ikea vars skylt vi åker förbi varje dag. Sen kände hon igen den på lappar på saker hemma och nu känner hon igen bokstäverna även om de inte skrivs med rätt typsnitt. Hör gärna av dig om du har fler funderingar. Jag älskar att diskutera barns språkutveckling
SvaraRaderaVilka smarta tips!! Tack :) mvh, Carro
RaderaVilka bra tips för skrivandet! Magnetbokstäver och griffeltavla (drömmer om att måla en vägg med griffelfärg och rita, rita, rita på den!) till exempel, det lockar ju till skrivande!
RaderaDen sista frågan är ... befängd. Förlåt, men hittar inget annat ord just nu. SJÄLVKLART ska hon lära sig alla språk hon kommer över (säger humanisten som läst ett gäng språk). Hur ska hon annars prata med sin familj och släktingar på din sida?
SvaraRaderaJag har haft många klasskamrater (och nu även en man) som är tvåspråkiga. Har också sett och hört det där att mamma pratar t ex tyska men barnet (kompisen) svarar på svenska, framförallt om någon annan är i närheten. Jag tror att det är en "tonårsfas". Spontant tror jag inte det är bra att vägra svara om hon inte svarar på samma språk för då blir det en maktfaktor. Det ska vara naturligt, självklart och roligt.
Jag tror att om du håller fast vid att prata svenska med henne och att hon alltid får tillgång till svenska böcker så kommer hon att lära sig mycket, i alla fall tillräckligt för att sedan kunna bygga på så mycket som hon själv vill. Och läser hon så ser hon ju hur orden skrivs. I grunden är det ju samma alfabet, några extra bokstäver här och där bara.
Jag önskar sonen kunde mer av min mans språk men för honom är det naturligt att prata svenska först nu så det är ju därför inte så konstigt.
Man kan rada upp argument till varför ett barn ska lära sig många språk (böckerna är fulla med argument, som om läsarna behöver övertalas. Och det kanske är fallet ibland.). Frågan är varför det är så viktigt för mig att Disa lär sig bra svenska. Det är egentligen inte förrän nyligen som jag har funderat på varför, bara känt att det varit självklart.Jag har det klart för mig, men att formulera det i inlägget blir för långt. Så det kanske blir ett eget inlägg framöver. Jag tror att det är bra att ha klart för sig exakt varför det är viktigt att barnet lär sig minoritetsspråket.
RaderaJag både håller med och inte håller med om vad du säger om att vägra svara. Om det vore en metod som fungerar, att barnet verkligen utvecklar språket på så sätt, då skulle jag ta till den (jaja, jag talar ju i teorin, vi är inte där än), då är det viktigare för mig ATT Disa lär sig språket än att hon har kul. Men jag har inte hört någon säga att den metoden fungerar.
Det är samma alfabet (fördel!), men att skriva svenskt uttal är inte lätt. Du har helt rätt i att Disa får en bra grund, och när hon blir äldre kommer hon att ha lättare att själv lära sig det hon behöver av svenska språket.
Vilket är din mans språk? Hur mycket har din son lärt sig, och hur?
Intressant ämne! Kör på som du föreslagit, det fungerar bra tycker jag. Jag är konsekvent med att alltid prata svenska med barnen, och min man pratar sitt språk som äldsta nu även lär sig på dagis. När hon säger något på majoritetsspråket upprepar jag det istället bara på svenska och nu när hon fyllt 3 precis pratar hon nästan uteslutande svenska med mig. Vi pratar dock engelska sinsemellan hemma så hon får 3 språk från starten. Vi spenderade nästan en månad i Sverige i somras och det hjälpte något enormt på hennes språk (intressant nog även majoritetsspråket när vi kom hem) och 2,5 vecka nu över jul. Hon tycker det är så kul att kunna prata med sina kusiner :)
SvaraRaderaTror inte det svåra är att lära dem prata men att skriva och läsa. Läste en artikel om detta för ett tag sen där de nämnde att många flerspråkiga barn är analfabeter på det du kallar minoritetsspråket. De föreslog att man introducerar läs och skrivövningar parallellt med att detta görs på majoritetsspråket. I övrigt nämnde de samma aktiviteter som du, samt att om det fanns syskon hemma att man uppmuntrar dem att göra minoritetsspråket till sitt gemensamma språk. Annars att de får prata med vänner! Men nej, jag säger aldrig att hon gör fel om hon säger något på majoritetsspråket eller på engelska, och vi har bett dem på dagis att inte göra det heller.
Vet inte om min kommentar hjälper men så resonerar jag i korta drag :)
Mvh, Carro
Fungerar det bra att upprepa på svenska, tycker du?
RaderaIntressant det du skriver att många barn inte kan läsa och skriva på minoritetsspråket. Jag föreställer mig att läsning och skrivning kommer i andra hand, det viktigaste för de flesta är nog att talet fungerar.
Många har sagt att en längre vistelse i Sverige (i det här fallet) har hjälpt språkutvecklingen mycket.
Hur gammal är yngsta? Ska du försöka få barnen att ha svesnkan som gemensamt språk?
Vilket är majoritetsspråket?
Jo det blir nog så, att talet är det som de flesta prioriterar. Jag hoppas dock att de ska lära sig läsa och förhoppningsvis även skriva. Men det är ju några år tills dess :)
RaderaMinstingen är 11 mån och stora 3 år precis så ännu kan de ju inte ha några avancerade samtal. Den lille säger än så länge enbart svenska ord och det var likadant med dottern när hon var liten. Min man tycker också det är viktigt att de lär sig svenska och tycker det är helt ok att jag uppmuntrar att det blir deras språk. Makedonska (majoritetsspråket) får de ju ändå. En svårighet är att det är olika alfabet men dottern har lärt sig det svenska genom en sång. Jag tror mycket på att lära sig genom lek och att sjunga. Vi sjunger varje kväll på svenska och det ger mycket för språkutvecklingen.
Jag tycker det fungerar att upprepa på svenska, men det är nog kanske delvis för att jag inte pratar majoritetetsspråket (ok jag förstår väldigt mycket men pratar bara lite och det är inget jag använder framför barnen).
Jag tror varje familj hittar sin väg, för vi har alla så olika förutsättningar. Men för oss känns det som något positivt att satsa på att de lär sig så mycket svenska som möjligt för vi vet inte var vi kommer bo när det är dax för dem att börja skolan.
Trevlig helg! Mvh, C
Jag rekommenderar ocksâ att man "översätter och upprepar en hel och korrekt mening och lägger till kanske ett nytt ord och om pappan är med i samtalet kan han ocksâ upprepa pâ sitt sprâk". Det lâter kanske lite klumpigt men hemma vid vârt matbord blir det helt naturligt sâ alla matstunder pratar vi lite pâ det sättet (och vi vuxna lär oss ocksâ nya ord som "cykelpump" etc). Även att man tänker lite pâ att bygga facksprâk, lite olika begrepp inom ämnen som kanske mer är skolämnen än självklara samtalsämnen sâ lite mer faktaliknande barnböcker om rymden eller dinosaurier o s v... Vi har tjatat lite pâ mormor att hon ska prata endast svenska med barnetn eftersom hon kan franska sâ ville hon göra det "lättare" för barnet och pratade ibland franska, sâ vi har försökt förklara att det fâr hon absolut inte göra. Hos svärfamiljen översätter jag oftast inte och pratar oftast inte pâ franska, men träffar vi vänner och vänners barn pratar jag franska till mitt barn främst för att de andra barnen ska känna sig mer inkluderade. Där är jag inte konsekevnt utan skiftar lite som jag känner...
RaderaJag tror också att varje familj hittar sin egen väg att gå! Det är nog olika i olika familjer vad som fungerar bäst. Spännande, Carro, att ni har olika alfabet. Det kanske är en fördel när barnen ska hålla isär språken?
RaderaVilken alfabetssång har ni sjungit?
Bra tanke om fackspråket. Det saknar jag i spanskan. Vardagsspanska har jag inga problem med alls, men när vi pratar om nya saker, läkartermer, botanik etc är jag inte alls hemma i vokabuläret. Bra idé om fackböcker!
RaderaSök på 'busigt lärande' på Youtube så hittar du sången (finns kanske bättre men det är den har vi använt). Det luriga med våra olika alfabet är att vissa bokstäver ser likadana ut men är olika (v skrivs som b tex). Men vi ska nog fixa det med! :) ska också anamma tipset om lite mer tema/faktaböcker! Mvh, Carro
RaderaVi har som tur är samma alfabet, men det där med b och v ställer till det litegrann här också eftersom det är samma ljud på spanskan.
RaderaJag hittade sången, en hel del andra också. Ser fram emot när Disa blir tillräckligt stor för att vi ska kunna se och sjunga dem tillsammans!
Lustigt, jag började skriva mitt inlägg före Jennie men postade det inte, frukosten kom emellan. Sedan postade jag det och därefter läst Jennies kommentarer. Intressant att vi har samma åsikt om det där med att vägra svara barnet.
SvaraRaderaDäremot håller jag inte helt med om en sak och det är det där med tv. Kolla alla spanjorer, de matas inte med engelska som vi gör i Sverige och därmed är de inte lika säkra på engelska. Tappade hakan för några dagar sedan när sonen som nu är 10 år och har läst en termin engelska i trean började prata med en klasskompis pappa (fr Irland). Sonen har lärt sig själv genom alla dessa förbenade amerikanska barnserier som visas i Sverige samt Minecraft. Och jag tror att om man lyssnar på språk via tv och radio så snappar man undermedvetet upp ord men framförallt melodin i språket.
Så tycker lilla jag! :)
Håller med utan tvekan! Dottern kollar på svenska barnprogram och filmer och har lärt sig massvis genom det.
RaderaJag tror också att det stämmer att man lär sig mycket via tv-program men jag tror inte det funkar att tänka att nu sätter jag mitt barn framför ett tv-program och så blir det flerspråkigt. Det behövs säkert en människa där som kommunicerar MED barnet också. Men jag förstår att det inte var så ni menade...
RaderaJag tror att sonen har matats med en massa engelska via TV och fått in det i skallen. Sedan har han av ren nyfikenhet sugit i sig MASSOR via datorn och då är det ju mer aktivt. Han sitter och Skypar med kompisarna och de slänger sig med engelska ord som om de vore svenska ord så då lär de ju varandra orden och vad det betyder. Uttalet är ju en annan sak, de läser ofta som det står enligt svenska uttalsregler. :) Men det kommer lösa sig, jag rättar honom emellanåt (ja, jag är en ordsnok och kommer aldrig att ändra på det) och skolan och resten av livet gör resten.
RaderaJag tror som Jennie skriver, att språk lär sig inte barnen genom tv-tittande. Däremot tror jag, som ni, att tv (och radio) är bra för språkutvecklingen. Jag brukar uppmana mina elever att lyssna på radio för att få en känsla för den svenska språkmelodin, rytmen, uttalet och glädjen i att förstå och känna igen ord och sammanhang. Att HÖRA svenska! Nu komer jag kanske ifrån ämnet lite, för med en vuxen som ständigt pratar svenska med henne kan man inte säga att Disa aldrig hör språket...
RaderaMen som du säger, Emma, en viktig anledning till att spanjorer är så dåliga på engelska, och i många fall inte har en aning om hur de engelska orden låter, är att de aldrig hör engelska. Tv och film dubbas alltid, stora artister och musikgrupper sjunger in spanska versioner av sina låtar...
I din sons fall, Emma, tror jag att det är toppenbra att han lär sig engelska genom datorn, han har lärt sig ord han behöver och som intresserar honom, det är väl den bästa metoden!
Här skrev jag en gång om spanjorers engelska: http://casaannika.blogspot.com.es/2013/02/joni-di-och-sin-conneri-spanjorers.html
och här: http://casaannika.blogspot.com.es/2013/03/ytterligare-tva-exempel-pa-spanjorers.html
Jag borde ha varit tydligare. Studien jag refererade till handlar om bebisar. Äldre barn kan absolut plocka upp ord från tv-program. Studien beskrivs i detta Ted-talk Patricia Kuhl: The linguistic genius of babies #TED : http://on.ted.com/c0hN0
SvaraRaderaTack för länken, så intressant! Ska gå in och läsa ordentligt när jag har lite mer tid över!
RaderaJag har alltid pratat svenska med Álvaro, men däremot har jag varit långt ifrån konsekvent. Jag blandar språk och pratar det språk som passar för stunden, och även om det oftast blir svenska så har jag personligen mycket svårt för att uteslutande tala svenska med mina barn när personer som inte förstår vårt språk är närvarande. Jag försöker då upprepa det mesta på svenska efter att det sagts på spanska eller tyska i den mån det går och utan att det blir för tjatigt. Álvaro svarar mig för det mesta på svenska men det är också helt situationsberoende. Om han återger något som hänt i skolan är det nästan alltid på spanska eller tyska (eftersom han går på en tvåspråkig skola) och om vi sitter hemma och pysslar eller pratar om något i bilen så kommer han snabbt in i svenskan igen. Jag vet att många säger att man BARA får prata på ett språk men det har inte funkat i vår situation och ändå tycker jag Álvaro är duktig på att prata svenska. Sedan håller jag helt med dig om att man måste ställa sig frågan "Varför är det så viktigt att de pratar svenska?" För mig är det viktigt att de kan kommunicera med sin släkt i Sverige, men det är inte lika viktigt att de kommer kunna skriva perfekt eller uttrycka sig särskilt sofistikerat på det språket. Då tycker jag att det är mycket viktigare att de lär sig engelska på den nivån eftersom det antagligen är det språket de kommer ha nytta av i framtida yrkeslivet. Det jag har märkt är hur otroligt lätt Álvaro har att snappa upp ytterligare språk. Han har även några timmars engelskaundervisning i veckan och det verkar inte vara något problem för honom alls, det är bara helt naturligt att lära sig färger och att räkna på ännu ett språk. Efter några dagar med norska kompisar i somras hade han tagit till sig flera norska ord och uttryck som han slängde med. Och denna färdighet är givetvis helt och hållet svenskans förtjänst!
SvaraRaderaAtt sedan varva spanska och tyska skoluppgifter med svenska för att han ska lära sig skriva på svenska ser jag inte direkt som något alternativ. Vi har valt att fokusera helhjärtat på spanskan när vi gör läxor, det är svårt som det är...
I teorin kommer jag att vara konsekvent och enbart tala svenska, oavsett situation. Till en viss ålder. I praktiken blir det nog knepigt...
RaderaIntressant att Àlvaro byter språk beroende på situation. Vad talar ni hemma, spanska? Om hans pappa är med?
Det du skriver om att varva skoluppgifter på olika språk, barn i spanska skolor har nog mycket mer läxor och krav på sig än svenska barn, så det blir nog mycket med både svenska och spanska/engelska. .
Du har en poäng där om vikten av en bra nivån på engelskan. Många spanjorer har för övrigt utgått fårn att jag pratar engelska med Disa. Fö rmig är det inte alls viktigt att drilla Disa i engelska. Svenskan är mitt språk, det är svenskan jag vill att hon ska bli bra på (förutom spanskan) (fast jag är nog inte helt klar över varför det är så viktigt för mig att hon blir riktigt bra på svenskan). jag tänker, att engelskan får hon ändå genom skolan. Kanske inte förtklassig engelska i den spanska skolan, men när den dagen kommer, då hjälper jag henne. Hon kommer inte att se dubbad spansk tv heller...
Filmer och böcker är förresten naturligtvis jättebra, jag läser svenska böcker för barnen varje kväll och nästan alla filmer är på svenska. Om du har möjlighet så umgås så mycket du kan med andra svenskar i Sevilla. Har märkt att det underlättar, särskilt barnens inställning till minoritetsspråket. Det blir liksom ett mer naturligt inslag i vardagen om de aktivt hör det talas, även om de själva med största sannolikhet kommer tala spanska med andra "halvsvenska" barn.
SvaraRaderaKul att du märker det. Vi har en plan, jag och en annan tjej, om att fixa barngrupp för de nya små i Sevilla, att träffas varje vecka och prata svenska. Så barnen hör svenska från andra än sina mammor (i det här fallet är vi bara svenska mammor), och då uppmuntras att prata svenska.
RaderaJätteintressant ämne om tvåspråkighet! Är du med i min Sv-Es grupp på facebook? Där har jag tipsat om många böcker, artiklar etc om tvåspråkighet.
SvaraRaderaJag tror det viktigaste är att man bestämmer sig och har långsiktiga mål. Det kommer gå upp och ned och fram o tillbaka. I perioder kommer barnet kanske inte svara etc på "rätt" språk men om man fortsätter så kommer det med tiden. Sen tror jag absolut på att försöka hitta vänner till henne i Sevilla som pratar svenska. Därför startade jag Sv-Es lekträffgrupp och jag har lärt känna flera spanska mammor/pappor i Göteborg. Så kul!
Mitt barns pappa pratar typ ingen svenska men förstår lite. Min son har knappt pratat nån spanska alls tills han var 3,5 och nu när han snart fyller 4 och han spenderat tid med sin pappa och tid i Spanien så bubblar språket. Det gäller att bestämma sig. För er del umgås med svenskar, åka till Sverige, att morföräldrar/syskon/vänner hälsar på och pratar + böcker, film etc är på svenska.
Jag har nu kommit till nästa orosmoment, att lära sig skriva spanska och även att mitt barn inte pratar så hård/tuff spanska som sitt pappa - ungen kan visst redan "de puta madre", "coño" etc...he he !
Jo, sist. Att hålla ambitionsnivån ok. Jag anser att om mitt barn kan prata spanska med sin pappa och sina släktingar så kan han lära sig skriva, stava, läsa när han blir lite äldre. Jag tänker inte traggla med det när han är liten...
Sen som någon skrev här ovan om engelska, håller jag med om att man i Sverige lär sig engelska på en helt annan nivå än i Spanien så där finns ju ett tredje språk som barnet borde lära sig...
Gå med i min FB-grupp SvEs tvåspråkiga barn (Svenska-Español)
Jag antar att det räcker om barnen lär sig skriva på det andra språket när de redan är rätt bra på att skriva på sitt förstaspråk. Eller bara helt enkelt när de själva vill. Jag lärde mig skriva på engelska när jag var 10 år och på spanska när jag var 16 år. Och då hade jag inte lärt mig nånting alls av språken innan jag lärde mig dem i skolan. Det kanske räcker att knäcka läskoden på ett språk? Det är ju trots allt inte riktigt samma stavnings och uttalsregler på alla språk (jämför spanjorer som läser engelska med spanska stavnings/uttalsregler).
RaderaJa, precis! De flesta svenskar lär sig ju engelska på mellanstadiet och vi ligger ju långt före spanjorerna som tragglar med sina småbarn... Spanska började jag ju på högstadiet och det går ju att lära sig ett språk som vuxen, om intresset och viljan finns där! Ja, spanska är ju ganska lättskrivet, som det låter typ...
RaderaDe där med att språket inte blir "skällspråket" var intressant - jag känner tyvärr att jag ofta pratar spanska mycket mer irriterad/arg/gnälligt (med barnets pappa) och svenska väldigt gulligt... + att barnets pappa talar mycket mer "spanskt": Undra om barnet kommer prata "gullig" svenska och "argare" spanska?
Så spännande!
Jag ska gå med i gruppen!
RaderaHar du pratat spanska med ditt barn, eller vsenska? Har han lärt sig spanskan med sin pappa i Spanien? Har lekträffarna varit till nytta för honom?
Jag har läst att det brukar gå upp och ner. I perioder kan barnet vägra minoritetsspråket, så det gäller att vara uthållig tills det vänder.
Ni har en poäng, både Bella och Tuvilda, om skrivningen. Jag tänker nog ändå försöka lära Disa att skriva på svenska när hon är liten. Eftersom svensk stavning är rätt svår, inte som den spanska där man skriver som orden låter. Dessutom tror jag att skriften ger ytterligare en dimension till språkinlärningen. Men det bygger ju på att barnet är intresserat också...
Intressant reflektion, Bella, om när du använder de olika språken och hur du talar..
Jag har pratat enbart svenska med honom tills han var ungefär 3 då jag kände att jag ville öka spanskan i hans liv så jag började läsa böcker på spanska, prata spanska på lekträffarna - i början pratade han inte spanska men nu senaste gångerna, det beror på barnen, flera har svenska som första språk medan de som varit hemma mycket med sina spanska mammor pratar mest spanska. Mitt barn har alltid förstått sin pappa men det är först i somras då han umgicks mer intensivt med honom som språket tog fart. Det är ju skillnad efter vi inte lever tillsammans så språkutveckling går i etapper. Men eftersom hans pappa inte pratar svenska så känner nog barnet att han måste kommunicera på spanska.
RaderaSå är det nog, att barnet måste prata det andra språket för att göra sig förstått och då tvingas lära sig snabbare.
RaderaBra initiativ med lekträffarna, det låter helt suveränt. Måste vara värdefullt att träffa andra svensk-spanskspråkiga barn, och deras föräldrar.
Kompisen som är tyska pratar alltid tyska med sina barn hemma. De svarar ofta på svenska varvid hon säger "'schuldigung?" (ursäkta?) och väntar in ett tyskt svar. Äldste grabben är jämnårig med mitt stortroll, han brukar sucka, säga Jaja o så svara på tyska. Han vet vad som gäller men tycker mamma är jobbig. Men, å andra sidan pratar hon svenska även med honom när de är bland andra svenskar. Som när man springer på varandra utanför musikskolan eller så. Far i familjen förstår tyska bättre än han pratar det, han är svensk. Men han är helt med på att ungarna ska svara mamma på samma språk som de blivit tilltalade på. Det brukar inte bli nån stor affär av det hela, mamman har alltid varit envist konsekvent med att inte förstå. Ja, iaf efter att barna faktiskt förstått att det är skillnad på tyska o svenska. Många ungar har ju ett eget språk som bara föräldrarna fattar, ganska länge oxo.
SvaraRaderaJag tror att den andra förälderns inställning är viktig!
RaderaJag fattar precis vad Disa menar, även när hon bara säger brrrrrrrr och spottar saliv, jag ser det på ansiktsuttrycken:-) Det jag tror hon menar:-)
Min kollega här i Spanien talar väldigt sällan svenska med sin fyraåring. Verkar som om hon bara tar till svenskan då hon blir arg på honom och inte vill att alla förstår då hon skäller ut honom. Sämsta idén någonsin, tror jag, sonen förknippar ju svenskan med något negativt. Resultatet är att sonen vägrar tala svenska, fastän han verkar förstå ganska bra. Han talar dock svenska med mormor, utan problem.
SvaraRaderaCarina
Plus att alla ändå fattar att hon skäller ut honom på tonfallet...
RaderaDe där med att språket inte blir "skällspråket" var intressant - jag känner tyvärr att jag ofta pratar spanska mycket mer irriterad/arg/gnälligt (med barnets pappa) och svenska väldigt gulligt... + att barnets pappa talar mycket mer "spanskt": Undra om barnet kommer prata "gullig" svenska och "argare" spanska?
RaderaVilket intressant exempel! Vad trist om minoritetsspråket får en sådan negativ klang! Jag tänker att det nog påverkar barnet hur det utrycker sig på de olika språken, man har ju en känsla för orden på sitt modersmål som är svår att återskapa på ett nytt språk.
RaderaNär vi åkte tillbaka från Sverige satt jag bredvid en spansk mamma som tydligen försöker lära sonen engelska. Men det enda hon sa på engelska var arga uppmaningar. Inte heller så bra...
Jag har läst om tvåspråkighet på Universitetet. Vad jag minns av den kursen så har alla barn god förmåga att bli tvåspråkiga - men de måste uppleva att det finns ett behov. Dvs om de märker att de kan prata det ena språket med alla i omgivningen och inte direkt behöver det andra språket, då kommer de välja den lätta vägen. Men du verkar ju ha en plan, så det går säkert bra!
SvaraRaderaDet här om behov har jag också läst! Att barnet måste känna att de behöver tala språket. Det är ju det svåra i att du (Annika!) har minoritetsspåket men kan spanska. Mitt barns pappa kan inte svenska så min son är mer eller mindre tvungen att kommunicera på spanska med honom - även om de båda blir frustrerade i omgångar när de inte förstår varandra så hittar de ju ett eget kreativt språk...
RaderaPrecis detsamma har jag också läst, att barnet väljer den lätta vägen, språket som det faktiskt behöver för att kommunicera! Logiskt. Det försöker jag förklara för dem som säger att det bara är att prata svenska så lär sig Disa, vad är problemet, menar de. Lösningen i vårt fall måste bli att åka till Sverige. Varken vänner eller släktingar kan spanska så Disa blir tvungen att prata svenska där!
RaderaJag har 2 tjejer på 10 och jag måste säga att jag tagit det där med svenskan med ro, försöker hålla mig till svenska men ofta så funkar det inte av olika skäl. De svarar oftast på spanska och vi hade en period under några år då de aldrig svarade på svenska, inget att hetsa upp sig för, de vet ju att jag kan spanska, med svenska släkten däremot så pratade de svenska. De klarar sig utmärkt då vi är i Sverige, kan leka med svenska barn osv, de har en del grammatiska problem ibland men inte så illla att det inte går att förstå, och därmed tycker jag att målet med mitt slit har uppnåtts :-). Skulle däremot aldrig falla mig in att ignorera dem för att de inte pratar svenska, det får nog motsatt effekt och det finns risk att de kanske inte berättar allt de skulle vilja bara för att de inte kan uttrycka sig så bra på svenska.
SvaraRaderaSå bra du skriver den sista meningen. Att man kanske inte uppnår annat än att barnen låter bli att prata för att de inte kan uttrycka sig.
RaderaJag tänker så här, som jag har svarat i en annan kommentar, att om detta att låta bli att svara vore en metod som fungerar skulle jag försöka använda den, då skulle jag strunta i dem som säger att det ska vara roligt att lära sig språk, jag skulle tänka att det viktigaste i det fallet är att Disa lär sig språket, inte att hon har roligt samtidigt (oj vad hårt det låter). Men jag har själv inte läst om något fall alls där den metoden fungerar.
Jag var helt inställd på att bara prata svenska, det här med konsekvens är ju viktigt, osv. Men jag tycker att det blir svårare och svårare. Det gick bra när Gael inte pratade så mycket, men när han nu kommunicerar med relativt komplexa meningar på spanska är det svårare att prata svenska tillbaka även om jag verkligen försöker. Men det blir mer situationer nu när vi till exempel leker tillsammans alla tre (inkl. spansktalande pappan, dvs) och hur ska jag då prata svenska när inte pappan förstår? Osv. Men jag gör så gott det går.
SvaraRaderaGael pratar i princip bara spanska, men ibland blandar han in svenska ord. Mest verb, som han böjer på spanska. Så till exempel (detta hände i morse) kan jag säga "Du måste blåsa upp ballongen" och han blåser och säger sedan "Ya lo blåsé". Eller så säger han "Vamos a ritar". Svenska verb i presens låter ju som spanska ar-verb, så det blir väl lätt så.
Men nu när ni flyttar hem så är det säkert bra om ni fortsätter ha spanskan som hemspråk (språket ni tre talar tillsammans hemma) - Gael kommer ju lära sig svenska på förskolan...
RaderaVad gulliga spansk-svenska meningar! Jag och min spanske sambo brukar också blanda rätt friskt. Ibland gör vi spanska verb av svenska ord: klappear, vamos a klappear el perro. Det låter bättre med klappa än acariciar tycker jag. Det är bra att i båda kan varandras språk tycker jag men det kommer ju sig av att vi bor i Sverige och att jag redan kunde spanska flytande när vi träffades. (quieres una macka, eres muy jobbig är andra uttryck vi använder oss av).
RaderaHaha, vilka roliga exempel, Colombialiv och Tuvilda! Vi håller på så där också, Jesús och jag, hela tiden. "Quieres el bröd?" "Vamos a promenadear."
RaderaDet måste ju bli svårare ju mer barnet pratar! Jag för min del svarar alltid automatiskt på spanska så fort någon säger ett spanskt ord, även i Sverige. Om då mitt barn pratar med mig på spanska...? Och som du beskriver, namne, en situation som den då ni leker alla tre, hur ska man vara konsekvent med svenskan då?
Jag håller med Bella, nu när ni flyttar till sverige är det nog bara bra att ni pratar spanska hemma alla tre. Svenskan får Gael ändå.
Alan föddes för två månader sen och det här med Svenskan är svårare än väntat. När jag var gravid så trodde jag att det skulle komma av sig själv att prata svenska med honom men så är det inte. Det som känns mest naturligt och som kommer av dig själv är att prata Spanska. Känns konstigt att prata ett språk med en bebis som inte svarar och som människorna runt om kring inte förstår (först och främst pappan) När jag är själv med honom så anstränger jag mig och pratar svenska men jag måste tänka på det. Vet inte om det här beror på att jag inte känner några andra svenskar här i Spanien och att jag bara prata svenska max en gång i veckan på Skype. Jag får hoppas att det blir bättre nu när vi ska komma igång med mammagruppen i Sevilla :) Jag vill gärna att Alan ska kunna prata med släkt och vänner när vi åker på semester till Sverige.
SvaraRaderaTips:
Boken I Love Svenska ( i den boken så säger dom att man inte behöver prata svenska med barnet hela tiden men att man bör vara konsekvent med när man gör det)
SMUL Digitalt magasin som kommer ut två gånger om året och handlar om svenska som modersmål i utlandet.
Klart att det blir konstigt att prata svenska med Alan när du aldrig gör det annars! Och som du säger, med någon som varken förstår eller svarar (Jesús har svårt att prata med Disa av den anledningen). För mig är det tvärtom, det känns konstigt att prata spanska med Disa, förmodligen eftersom jag hela tiden har pratat svenska med katten, av någon anledning. Vi har pratat, ett par av oss mammor, om att vi skulle vilja ha mamma/barnträffar med aktiviteter i år framöver, varje vecka, för att barnen ska få språket, träffa andra svenskar och spansksvenskar.
RaderaSka kolla in SMUL, har gått in på hemsidan men inte tagit mig tid att läsa, men tidningen verkar intressant!
Har fått tips om I love svenska också, ska titta!
Jag är nog ganska radikal motståndare till en förälder - ett språk. Jag är verkligen språkintresserad, språklärare och dessutom lärare i svenska som andraspråk på en svensk skola, så jag borde kanske förespråka den metoden, men nej, det gör jag inte.
SvaraRaderaI min värld är det helt befängt att tjurskalligt bara prata ett utländskt språk varenda gång barnet är närvarande. För det första är det oartigt - hur kul är det att umgås med några som alltid pratar kurdiska med varandra, trots att du sitter bredvid? För det andra är språk kommunikation, kultur, social samvaro och inte minst identitetsskapande. Jag har två identiteter och två språk, det ena sedan jag föddes, det andra har jag skaffat mig i vuxen ålder, En del av din identitet är ditt spanska "jag" och mycket av ditt umgänge försiggår på spanska, eller hur? Ska barnet aldrig vara med i den gemenskapen, inte få känslan av samvaron när alla sitter vid bordet och umgås på samma språk? Bara när du inte är närvarande? För mig är det ett för stort "offer" att inte umgås naturligt i ett sammanhang, bara för att barnet ska bli så bra på svenskan som möjligt. De kommer ändå ohjälpligt efter. Svenskan lärs inte bara genom att tala den, utan också genom att uppleva den i ett sammanhang, och det kan man bara göra i Sverige eller i en svensk skola t.ex. Däremot tror jag att ju fler Sverigebesök, böcker, filmer, besök från Sverige och svenska lekkamrater desto bättre. MEN man borde inte ha pressen på sig och barnet att det ska tala svenska hela tiden med den ena föräldren. Jag tror att det är en modegrej, det är det man SKA göra nu, precis som man ABSOLUT inte skulle göra det förr.
Vilken bra kommentar, med helt andra åsikter!
RaderaJag håller med om mycket av det du skriver. Som att svenska lärs genom att uppleva språket i ett sammanhang. Gemenskapen. Oartigheten. Det är fruktansvärt oartigt när någon lämnas utanför bara för att de andra inte har lust att prata på ett språk som alla förstår.
Jag kan inte uttala mig om någonting av det här egentligen. Disa är så liten, jag vet inte alls hur en sådan situation ser ut när alla sitter vid bordet och jag säger saker på svenska när jag pratar med henne. Ingen aning. Blir det ett utanförskap? Jag vet inte hur det blir, vad jag kommer att göra, bara vad jag nu hoppas blir och händer.
Jag tycker ändå att det är skillnad på att två personer från samma land envisas med att prata sitt språk och lämna andra som inte förstår utanför, och att en förälder pratar modersmålet med sitt barn, med ett syfte. Det ser jag inte som oartigt.
Hur har du gjort med ditt barn? Hur hanterar han de olika språken?
Vi har lite samma situation som er. Engelska dominerar på alla sätt här, äVen om maken min försöker säga svenska ord och meningar här och där. Har sett siffror på att man bör höra andraspråket minst 30% av tiden. Du har ju tur ändå sOm är hemma just nu och kan prata svenska så mycket det går! Än så länge förstår Hugo mycket svenska och säger flera ord. Jag kämpar för att det så ska förbli. Naomi har ju wn fördel av att vara född i Sverige och spenderat 4 år där. Samtidigt som jag märker att Engelskan tog över mer efter att skolan startade. Här hemma läser vi böcker på svenska, kollar på bolibompa och film. jag pratar 95%svenska med barnen, men engelska med maken. har inga svenska vänner att umgås med änni tyvärr. Hoppas på det i framtiden. Bara att kämpa på med svenska!!
SvaraRaderaUndrar hur er situation hade sett ut om Naomi inte fötts i Sverige, och du och maken inte bott där tillsammans? Nu förstår han väl mycket svenska? Tror du att dottern hade pratat mindre svenska om hon inte bott i Sverige? Kul att sonen pratar lite svenska! Någon skrev om att syskon kan ha minoritetsspråket som syskonspråk, familjespråk.
RaderaHoppas att du kan hitta andra svenskar att umgås med för språkets skull (om du önskar det). Jag vet inte var de finns men har fått för mig att det bor en del svenskar i New York :-)
Om ni flyttar till Sverige, gäller det också att underhålla spanskan, och det är inte heller lätt. Det räcker inte med vardagssnack, tyvärr. En del barn blir halvspråkiga trots att de går i svensk skola och pratar ett annat språk hemma, hela tiden. För att bli "helspråkig" på båda behövs skriftlig och muntlig träning på båda, man måste kunna diskutera och utveckla sina tankar på båda språken osv. D var 12 när vi flyttade och det var en ganska bra ålder språkmässigt - grammatiken och ett abstrakt tänkande var redan klara på förstaspråket. Här fanns tyvärr inte sva, så jag fick själv ta den biten. Men utmaningen är att utveckla en tolvårings spanska språk till en vuxen spanska, utan stimulans utifrån.
SvaraRaderaVilken utmaning!
RaderaJag har nog tänkt att det vore lättare om vi bodde i Sverige, för då skulle familjespråket vara spanska, vi skulle bara prata spanska med varandra hemma. På det sättet vore det verkligen lättare, men det är ju som du säger (men som jag inte har tänkt på), det räcker inte. Att bli bra på ett språk kräver mycket mer jobb.
Hur hanterar din son de olika språken nu?
Kommenterar ett gammalt inlägg men är själv väldigt intresserad av ämnet. Är själv tvåspråkig och vår dotter än så länge nästan trespråkig (svenska/spanska/finska). Tycker att det är viktigt att konsekvent tala samma språk speciellt då barnet är liten och har lätt för att blanda ihop allting. Om jag säger något riktat till min dotter är det alltid på svenska. Då det finns andra på plats, speciellt andra barn så kan jag sen upprepa det på det gemensamma språket. Vår dotter är nu 3,5 och blandar aldrig språken, bara då om det är något nytt ord hon inte ännu helt förstår/kan på det andra språket. Då upprepar jag ordet på svenska och säger typ ah, du menar det här. Aldrig att jag tvingar henne tala på ett visst sätt, men säger ibland tex att de här barnen talar mommos språk. Vår situation är lite annorlunda då vi bor i finland, men hon har snappat upp spanskan bra fastän det är ett minoritetsspråk här. Minns att jag läste att problemet med att lära sig ett minoritetsspråk ofta har att göra med att barnet behöver höra samtal på det språket. Det räcker inte att föräldern talar ett visst språk utan de behöver en dialog för att lära sig hur språket är uppbyggt. Så det där med att träffa andra spanska mammor låter som en bra plan. Är säker på att hon kommer att lära sig de båda språken så länge ni själv inte ger upp fastän det kan kännas krångligt ibland! Och håller inte med annas kommentar från malaga. Är absolut ingen modegrej att vara konsekvent och alltid använda samma språk. Redan mina föräldrar visste för 30år sedan att det är det som fungerar bäst. I Finland satsar man mycket på tvåspråkighet. Man blir inte heller utesluten från det "andra jaget" på något sätt, visst är barnet på plats då du tex talar med dina svärföräldrar. Men det förhållande du har med din dotter skall byggas på ett språk och det skall vara ditt "känslospråk" vilket då oftas är modersmålet. Det är inte oartigt att du talar svenska med Disa, om de andra inte förstår så översätter du det efteråt. Min man kan knappt två ord svenska men han har anpassat sig och snappar redan upp en hel del. Barnets språk är inte precis avancerat i början. Det skulle tvärtom kännas väldigt onaturligt att prata tex spanska med mina barn, helt som det är omöjligt att tala engelska med min man! Och förlåt för en allt för lång kommentar
SvaraRaderaKan det bli för långa kommentarer? :-)
RaderaFör mig skulle det också kännas onaturligt att prata spanska med Disa. Även om jag kan det flytande så är svenska är mitt språk, det kan inte bli på något annat sätt.
Intressant det du skriver att barnet behöver höra dialoger på minoritetsspråket. Vi är några stycken som försöker träffas varje vecka, eller åtminstone ett par gånger i månaden, mycket med tanke på tvåspråkigheten men också för att ventilera lite. Skönt att höra att samma "konstiga" saker händer i de andras spanska familjer också:-)
Bor ni i en finskspråkig del av Finland? Hur mycket svenska/spanska hör din dotter?
Vi bor nära Helsingfors, men i lekparken hör man närmast finska, ryska och estniska lustigt nog. Svenska hör hon av mig och mina vänner då de kommer på besök och en dag i veckan går hon på två timmar på klubben. Spanska hör hon nästan lika mycket, biblioteket erbjuder som tur en sagostund på spanska vilket hjälper massor. Det är nog lite lustigt att våra barn lär sig två minoritetsspråk här. Deras farföräldrar talar dessutom katalanska!
RaderaMånga språk.
RaderaFantastiskt att det finns sagostunder på spanska i Finland!