Pipens skräck

Det började med att han kliade sig.
Sedan såg vi en svullnad på hakan.
Och pipen fortsatte att klia sig tills han blödde.
Den kattallergiska veterinären kom strax fram till att pipen fått svamp, och att det är lätt att behandla.

Lätt är det sista ord som jag skulle beskriva behandlingen med.
Klart att vi testade att blanda medicinen i favoritmaten, och klart att han vägrade äta den.
Så det blev att tvinga.

Det är fruktansvärt.
På något övernaturligt sätt vet pipen när vi ska ge honom medicinen. Varje gång. Vi har försökt allt. Ge den på helt olika tidpunkten. Inte prata om det. Gå runt i rummet och verka naturliga. Förberett den långt innan.
Men pipen överlistar oss alltid och försöker gömma sig. Helst under sängen, men vi brukar stänga dörren ett par timmar innan.
När det är dags börjar det med att jag jagar honom runt i rummen. När han blir instängd i ett hörn tittar han skräckslaget på mig och jamar hjärtskärande. När jag lyfter upp honom ökat ljudet i styrka. Sedan börjar han kränga.
När vi sätter oss på golvet, där han får minst tag med klorna mot underlaget, kränger han som värst. Han får en otrolig styrka i musklerna och sätter klorna överallt där han kommer åt, mest i mina ben och armar som nu är randiga och prickiga av små blodfläckar.
Till slut lyckas jag få ett någorlunda fast grepp i nackskinnet, och då börjar nästa övning, den att försöka få upp gapet på honom tillräckligt länge för att Jesús ska släppa in pillret, och tidigare den flytande medicinen . Nu, under pillerperioden, är det svåra att få pillret att stanna i munnen. Brukar ta två-tre försök.
Det ramlar ur. Eller så spottar han ut den. Är det möjligt?
Därefter springer pipen ledset och gömmer sig någonstans medan vi lägger upp delikatessmat som han ska bli sugen på, för att svälja ner tabletten med något.

Fruktansvärt.
Hemskt att se pipen plågas så, hemskt att plåga honom. Första veckan var han hela tiden rädd för stängda dörrar, för Jesús och för att jag skulle lyfta upp honom. Då tog det ett par timmar innan han kom fram igen.
Det har gått över det mesta, han begriper nu att inget mer kommer att hända när han väl svalt medicinen och följer för med in i köket för att få något (mycket välförtjänt) gott.
I morgon börjar sista veckan med medicinering. En vecka av flytande medicin. Det är värst.
Vi kommer att vara märkta för livet alla tre efter den här perioden...

En vecka flytande medicin, en vecka tablett, ytterligare en vecka flytande.
Vi är halvvägs nu,