Bristen på skog

Vi bor utanför stan. Ändå känner jag mig så långt från naturen.
Är det det som är felet?

Vi är på väg tillbaka till byn efter svamputflykten. Jag tittar ut.
Det är så fult.
Allt sönderbränt efter fem månaders torka och tre månader med obarmhärtig hetta.
Ingen skog. Bara odlade olivfält.
Och här och där områden med fri natur, andalusisk tålig natur, men den kommer man inte åt för allt är inhägnat. Allt mark tillhör någon.
De andalusiska skogarna. Saknar mossan, växtligheten. Insekter och djur. Höga träd.
Flyttfåglar. Varför ser jag inga fågelsträck?
Varje gång som Jesús har varit i Sverige har han överraskats av hur vackert det är. Ja, så säger han. Om naturen. Det växer skog överallt. Det är vackert överallt. Jag protesterar alltid och säger att kalhyggena och de unga björkskogarna som man åker förbi på motorvägarna är allt bra fula ändå. Jag säger att jag avskyr dem.
Det gör jag inte längre.
Det går att se skönheten i det andalusiska landskapet också. Det är riktigt vackert på vissa ställen. Men man får leta efter platserna. Det är liksom inte bara att öppna dörren, gå in i skogen, lyssna, lukta och plocka en liter blåbär om man säger så. Eller stanna bilen och lukta skog.
Nej, det här är inte mitt landskap.