Förtroende

Det var väl någon gång när Disa hade fått sin lillasyster som vi började uppmärksamma ett annorlunda beteende. Hon kröp ofta in under bord för att få sitta ifred och tänka.

Senare gjorde hon det i rörelse, tänkte alltså. Hon gick fram och tillbaka i snabb takt med ett leende, helt borta från vårt värld, mycket svår att återkalla. Mest anmärkningsvärt var det när vi var på cirkus och hon gick runt i cirklar hela pausen. Efter föreställningen tog vi henne i varsin hand och ledde henne, för Disa var inte närvarande överhuvudtaget, inte kontaktbar.

Med tiden märkte vi att det var riktigt bra historier som fick henne att försvinna.

Nu är hon nio och ett halvt. Fortfarande försvinner hon under rörelse. Musik är en nyckel till dit hon ska. Ett hjälpmedel.

Jag har alltid undrat var hon är, tänkt att det måse vara en mycket trevlig plats när jag sett hennes ansikte.

Igår berättade hon. Jag frågade om hårklippning, då berättade hon om en frisyr och varför hon skulle vilja ha den. Sedan bara forsade orden ur henne! Vi stod i badrummet i säkert en halvtimme, hon berättandes, jag lyssnandes. Disa har en makalös, enorm inre värld som hon förflyttar sig till, och där hon är med om fantastiska saker. Jag fattar nu att det inte var fel i dyslexiutredningen, när man dessutom upptäckte att hon har en särskild begåvning i kreativitet.

Vilken människa.

Vilket förtroende jag fick. Det var en skatt. Ingen annan har fått veta. Ingen annan kommer heller att få veta vad som rör sig i hennes huvud, inte inom närliggande tid.