Madrid-resan

Lustigt, jag har visst trott att jag inte gillar Madrid...? Jag tar tillbaka allt! Vilken toppenresa det blev, när jag åkte för att förnya passet! Jag önskar att jag hade kunnat stanna ett par nätter till i den roliga staden!

Jag och svärfar lämnade tillsammans båda barnen i skolan på måndagsmorgonen, Runa skulle få vara med Disa i skolan, trots att hon var för liten. Därefter visade jag svärfar runt i byn där vi bor, och lämnade honom sedan själv i huset. Det var fortfarande tidigt när jag åkte. Jag tog en del pauser efter  vägen, och körde visserligen lite fel en gång, men den där tidsberäkningen på google maps är inget värd, det tog flera timmar längre än så att komma fram! Museibesök? Nej, det närmade sig stängningsdags!

Jag är van att köra i storstaden Sevilla, har inga problem med det, men Madrid... Jag trodde att google maps skulle hjälpa mig att komma fram till parkeringsgaraget mitt i centrum, men idiotkartan var ofta tyst!

- Prata med min din jävel! vrålade jag åt den idiotiska apparaten som inte fungerade när vägar delade sig och jag inte visste vart jag skulle åka. Det var nästan mörkt när jag till slut körde in i parkeringsgaraget, och mina ben skakade faktiskt. Att köra i centrala Madrid går, på Gran Vía mitt i centrum, bland hundratusen bilar, cyklar, bussar och fotgängare, men det är inget nöje.

Jag gick på Calle Hortaleza och letade efter hotellet, och kände mig som när jag bodde på internatskola på åländska landsbygden och en dag reste till Stockholm. Det var så många intryck! Så många människor, butiker, skyltfönster, menyer att titta på!

Hostal Gaudí hittade jag också, jag fick nyckel till rummet samt busskort, la in mina saker och gick ut igen. Jag hade sett en stor bokhandel när jag kört på Gran Vía tidigare, och dit tänkte jag gå. Jag behövde ett par böcker om Portugal, och någon bra trädgårdsbok. Casa del Libro är en fantastisk bokhandel för den som tycker om böcker (på spanska). På tredje våningen hittade jag reselitteraturen, och sedan blev jag visad till trädgårdsböckerna, och jag blev kvar närmare en timme och gick ut nöjd, med en tung tygpåse och 83 euro fattigare. Det är dyrt att vara i Madrid, konstaterade jag.

De roliga restaurangerna som jag sett på Calle Hortaleza, som är en riktigt kul gata, hade stängt, men det fanns ett marockanskt ställe som verkade vara populärt, och inte dyrt, så där satte jag mig och läste mina böcker och åt spännande mat.

Det var underbart att vara ensam på hotellrummet. Inga barn, katter, hund eller Jesús som störde mig, bara jag, helt ensam. Tystnaden. Jag kunde göra vad jag ville. Ja, inte för att det fanns så mycket att göra, men tiden var bara min. Jag läste och gick sedan och la mig och vaknade inte så många gånger, trots att sängen var ovan.

Morgonen därpå skulle jag leta rätt på svenska ambassaden. Jag drog iväg upp på samma roliga gata, och sög i mig alla intryck. Slamrande, röda drickabackar på gatan, föräldrar som drog småbarn i barnvagnar på väg till förskolan, ungdomar i skoluniform, smällande klackar mot asfalten, dofter från en blomsteraffär på hörnet, surrande kaffemaskinger, prassel från papperspåsar från bagerierna där kunder betjänades. Lufter av målarfärg, kaffe, crossianter, avgaser. Ljud av fåglar, biltutor och människor.

Ambassaden var så stängd att jag letade efter en annan ingång, en med fönster. "Det ser ut som dörren till en nattklubb", kommenterade Åsa i Portugal senare, när jag visade henne bilder.

Jag fick vänta ute medan personen före mig blev klar, när det var min tur gick jag in, lämnade ifrån mig papper och dokument, hade en mängd extradokument i mappen för säkerhets skull, bor man i Spanien lär man sig att inte lita på någon om var man måste ta med sig, det ändras alltid. Men här räckte det som stod på webbsidan. Jag blev fotograferad av en maskin, som tryckte ihop bilden av mitt ansikte så mycket att det såg ut som en skämtbild, fick sitta ner en stund och läsa en två veckor gammal Dagens Nyheter (känslan av att hålla i en svensk nyhetstidning!), betalade 154 euro för passet och var sedan klar.

Utanför låg fortfarande det dyra ryska bageriet som jag var inne på sist som jag behövde förnya passet. Jag tittade i skyltfönstret och kände ett stort behov av att köpa små runda chokladbitar att lägga på ett fint fat, men höll mig.

Istället blev det frukost på Manolo Bakes, minicrossiant med avokado och kyckling, och stor crossiant med kyckling och curry.

Kvällen innan på rummet kom jag på att det ju borde finnas en massa roliga butiker i Madrid. Det är ju ändå en rätt stor stad. Så jag började söka på nätet. Och titta! Bolivianska restauranger, flera ställen som säljer salteñas! Bagerier med baklava! En second handaffär! En fantastisk leksaksaffär! Stanley Kubrick-utställning, kanske skulle jag kunna hitta en present till Jesús, som snart fyller år, där? Ja, av någon anledning tänkte jag bara på vad jag skulle vilja ta med hem till barnen och till Jesús, och något till Disas lärare som tog hand om Runa i två dagar. men det är ju så man ska upptäcka en stad! Leta efter något, så hamnar man på de mest oväntade platser!

Första stoppet var den fantastiska leksaksaffären, Lobo Feliz. En mycket liten butik, men alla leksaker är fantastiska. Här stannade jag i en timme. Tittade på allt. Till slut blev det en trollerilåda till Disa, och badkarskritor till Runa.

Därefter hämtade jag ut väskan på hotellet, och fick träffa Jesús musikkompis som driver stället. Han har haft det tufft under pandemin med den uteblivna turismen. Jesús berättade om när de pratade i telefon en dag, och Gerardo inte hade råd att gå till posten och skicka ett brev ens, för att han hade så ont om pengar. För lokalerna skulle ju betalas ändå, trots att ingen bodde på hotellet. och här fick jag sova utan att betala något. Jag hade dåligt samvete, och var samtidigt enormt tacksam över all hjälp; att jag fick sova över där, att Disas lärare tog Runa, att Jesús pappa kom och hjälpte till med barnen.

Äventyret fortsatte. Nu gick jag över Gran Vía, gick in i en makalös godisaffär, Captain Candy, och köpte verklighetstrogna godisormar till barnen och några smågodisbitar som jag inte var sugen på, men som jag snart behövde äta upp eftersom blodsockret sjönk så kraftigt.

Gick sedan förbi det tråkiga Puerta del Sol, och mot ett riktigt roligt område; La Latina med en massa små kul butiker. Till slut begrep jag att jag var i det stora loppmarknadsområdet där marknaden El Rastro hålls på söndagar, och där låg second handaffären som jag hade sökt, men det var inte så roligt. 

Vidare mot baklava-bageriet Pastelería Salamat, där jag köpte med godsaker till Jesús och Disas lärare, och drack te med ägaren. Kubrickutställningen hanns inte med, jag hastade mot parkeringsgaraget för jag hade många timmars körtid hem. Nya roliga gator med småbutiker och otroliga restauranger som alla lockade, och ett snabbt besök in i en sockaffär, som var som en godisbutik, jag har aldrig sett en sådan sortering med roliga strumpor! Det blev ett par konststrumpor med ett av Jesús favoritverk till honom. 

På vägen till Madrid bad bilen mig att jag skulle fylla på olja. Jag köpte en liter på en mack, men fick inte upp motorhuven. Skruvgrejen som ska klicka till inifrån bilen satt stenhårt fast. Det här stressade Jesús något enormt, eftersom han trodde att jag skulle bli kvar i Madrid resten av veckan på grund av att jag inte kunde fylla på olja. Gerardo på hotellet tipsade mig om en bilmekaniker på väg till Toledo, och jag körde dit. körde visserligen fel i Madrid, men kom till slut ut ur stan, och blev allt mer orolig. Tänk om inte mekanikern heller kunde fåt upp motorhuven, vad skulle hända då? Jag kunde ju inte köra hela den långa vägen hem utan olja!

Jag vet inte hur han gjorde, men mekanikern fick upp huven med ett lätt knäpp, och lättad fyllde jag på oljan, köpte kex till det låga blodsockret, och påbörjade hemfärden. Även här tog det många timmar längre än beräknat, men jag lyssnade på en fantastiskt underhållande ljudbok under tiden. Men det var skönt att till slut komma hem till det sovande huset, där katterna kom och mötte mig i dörren.

Otroligt rolig resa, jag hade så gärna stannat längre i Madrid! Hurra för ensamresor!