Skärrad efter kollision

Stöten var inte kraftig, men jag blev rädd, och ur rädslan kom ilskan. Men innan jag hann säga något till mannen som hade kört på min bil bakifrån började både han, och killen som hann undvika kollisionen, att skälla på mig. Fruktansvärt obehagligt. Hur kunde kollisionen vara mitt fel, när jag hade bromsat in i god tid, och även börjat blinka långt innan svängen? Naturligtvis var det som alltid, spanjorer som kör både mycket fort, och mycket tätt bakom framförvarande bil, och därför inte hann stanna.

Jag ringde Jesús, som kom efter en lång stund, vägrade under tiden att skriva på deras försäkringspapper tills någon var med mig, jag litade inte på de här upprörda männen, så polisen tillkallades också. 

Tre barn hade jag i bilen, men de tog det lugnt, kollisionen hade varit så mjuk att det bara var märken bak på bilen. Ja, han som körde på mig fick ena framlampan krossad.

Inget allvarligt alltså, men en obehaglig händelse på grund av männens ilska, och jag var skärrad resten av dagen. Försenad till jobbet, hade svårt att hålla fokus, och kunde plötsligt inte dela in eleverna i grupper på Zoom, något jag gör varje dag annars, så den uppgiften kunde vi inte göra. Efter jobbet försökte jag samla ihop mig, men det gick inte. Jesús fick sätta på film till barnen och deras kompis, jag försökte poppa popcorn åt dem i micron, men startade micron utan att lägga in popcornpåsen. Bestämde mig för att baka något snällt, en drömtårta, men kunde plötsligt inte hitta ena vispen till elvispen, som alltid ligger i översta lådan, försökte vispa ägg och socker med bara en visp, vilket fick hela apparaten att paja. Den började lysa konstigt inifrån, köket fylldes av en lukt av bränd plast och jag fick handvispa istället. Sockerkakan blev inte pösig, det blev bränd och torr och det var en ovanligt platt och konstig rulle jag fick ihop.

Alla fyra åt drömtårta till middag. Jesús föreslog att jag skulle se en serie, så det gjorde jag (High Chaparral har inte åldrats med värdighet, men kul att se ändå), och sedan la jag mig för att sova.

I morse upptäckte jag att jag kvällen innan hade lagt en hoprullad binda (förlåt för detaljerna) bredvid datorn istället för i soptunnan. Ja, jag var inte mig själv.

Det som retar mig idag är den pajade elvispen. Den har hängt med i tio-elva år. En elvisp som jag aldrig har gillat egentligen, men den har fungerat. Jag har väntat på att den ska gå sönder så att jag får en anledning att köpa en ny. en fin en, rosa kanske, eller åtminstone en med mer kraft i, som kan hantera bulldegar med sina degkrokar utan att bli brännhet. Och vad händer? Jo, vispen går sönder bara dagar innan marknaden i Las Chinas, de här dagarna då jag MÅSTE ha elvisp till alla bakverk som jag ska sälja! Måste ha ny elvisp genast! Här i bergen finns två butiker som säljer vitvaror och elektriska husredskap, båda har en enda elvisp var i sortimentet (eftersom spanjorer inte bakar eller vispar egen grädde och inte har användning för en elvisp), båda lika fula, klena, av samma märke. Det blev alltså ingen rosa elvisp nu heller. Det går liksom inte att försvara att åka ända till Huelva eller Sevilla tur och retur på förmiddagen för att köpa en elvisp.