Disa och maten

Jag har skrivit förut om att det har varit problem med maten. Lillan går inte upp så mycket i vikt på grund av refluxen hon har, i september var hon inlagd på sjukhuset för att utredas.
Hon får medicin och den verkar fungera, men hon äter ändå lite. I december var det så illa att jag först trodde att vi skulle behöva åka till sjukhuset istället för att resa till Sverige, sedan var jag beredd att ringa sjukvårdsupplysningen när vi väl var där.
Det visade sig att Disa ändå gick upp 400 gram den månaden, och det var en sådan lättnad att jag under hela januari varit helt lugn eftersom hon åt mycket bättre då. Första månaden utan oro. För om jag inte behöver oroa mig för maten, det allra viktigaste, då finns det inget att oroa sig för alls.
Sedan kom februari, och jag vet inte vad som hände. Återigen satt jag på månadskontrollen på sjukhuset med Disa i knäet och hjärtat i halsgropen. Slitet uttryck, men det är precis där det sitter innan jag får veta om de vill att vi ska börja sondmata Disa eller inte. Hon har gått upp så lite sedan hon föddes att jag inte ens vågat skriva det.
300 gram. Hon räddades av att huvudet hade växt.
Disa åt bra sena kvällar, nätter och tidiga morgnar när vi väckte henne för mat. Förmodligen för att hon var för trött för att tänka. Enligt läkaren är det hennes minne av de sura uppstötningarna som spökar, Det är på grund av de minnena hon har gråtit bara av att få haklappen på sig, och sedan var det detta med nappflaskan som hon inte ville ha (nej, det blev aldrig någon amning).Plötsligt var det bara en eller två flaskmatningar om dygnet som fungerade. 12-14 timma rutan mat, inga problem tyckte hon. Vi gav henne en massa vatten (vatten får hon genom ersättningen, men när hon äter mindre än 750 milliliter, dvs altlid numera, behöver hon extra vatten)så hon inte ska bli uttorkad) och försökte med gröt, grönsaker, banan och annan frukt med sked.


De här månadskontrollerna hos specialisten, de är en pärs. Disa kontrolleras på alla sätt, mäts, vägs, underhudsfettet mäts på flera ställen så det blir röda märken efteråt, huvudet mäts, överarmen... och hon avskyr det. Själv är jag lika nervig varenda gång innan vägningen, och i går rann det över. Den som har ett barn som äter dåligt märker att hela livet börjar kretsa kring barnets mat, att barnet får något i sig, glädjen de gånger då en nappflaska avslutas, oron varje gång den inte gör det. Jag frågade om det fortfarande är aktuellt med sondmatning, och fick till svar att nej, Disa är på gång nu, hon blir bättre och bättre. Hon har länge legat under lägsta vikt- och längdkurvan, men nu har hon istället hamnat på den. Och vi grät ikapp däri doktorns rum, jag och Disa, jag för att en oro släppte, Disa för att jag råkat dunka hennes huvud i skrivbordet när jag böjde mig ner med henne i knäet efter boken som hon slängt i golvet. Jag är ingen gråtig typ alls, men allt med det här barnet... hon är det viktigaste jag har.


Det visade sig att hon äntligen har nått upp till sexkilosgränsen! 65 centimeter lång och sex kilo! Min tjej!