Bilolyckan

 

Detta är en krönika som tidigare har publicerats i tidningen Sydkusten. En del av texten har ändrats efter publiceringen. 

Geraldine hade något mystiskt fel på bilhjulen. Ungefär samma som vi faktiskt - ännu ett dyrt bilfel som bilmekanikern har försökt förklara. Någonting som har deformerats av all körning på krokiga vägar, och som kan göra att hjulen till slut lossnar om man inte byter ut vad-det-nu-är.

Geraldine visste ingenting om felet på sina hjul när hon gick ut till mig utanför skolgrinden, med min fyraåring i handen.

- Runa är ledsen, sa Geraldine som är min dotters lärare.

- Alex råkade trampa på hennes flygplan.

Jag har inte lärt känna Geraldine, men vet att hon är mycket omtyckt. Hon har ett fint, mjukt sätt med ungarna och deras föräldrar. Håret är långt och blänker i kastanjebrunt, tänderna jämna och vita, ögonen stora, ja hela Geraldine är så söt att man inte kan låta bli att titta på henne så länge det går, innan det blir konstigt.

Geraldine beklagade det som hänt och gick tillbaka till de andra barnen när jag hade tagit upp min lilla unge i famnen. Hon var verkligen mycket ledsen när hon visade mig det buckliga pappersflygplanet.

- Åh! Men du, vi fixar det. Jag är bra på sånt här, sa jag, tog flygplanet och började släta ut vingarna och flygplanskroppen.

- Titta nu vad det kommer flyga, sa jag och kastade iväg flygplanet som drog lite snett och träffade en pappa i ryggen. Runa log.

Vi åkte för att hämta nioåriga Disa i hennes skola. Vi har alltid bråttom dit, barnen slutar samma tid fast i olika skolor.

Dotterns ryggsäck var tung av helgläxor och hon själv var trött. Ville inte ens stanna kvar och leka med de andra, så vi åkte hemåt.

- Idag är det fredag. Fredagsmys vet du, tröstade jag och vred sedan tvärt på ratten på den kurviga vägen när jag fick ett snabbt, oväntat möte. En ambulans? Här?

- Såg ni?

Ambulansen var på väg till Geraldine.

Samtidigt som jag körde hem mina döttrar, körde hon hem sina båda döttrar, sju och tio år gamla, fast åt andra hållet, mot Aracena.

Men det var ju det där felet på bilen som Geraldine ännu inte kände till. Plötsligt lossnade ett hjul i full fart på 90-vägen. Bilen gick inte att styra, den åkte över till andra körbanan och frontalkrockade med ett mötande fordon.

Samtidigt som jag låste upp ytterdörren till vårt hus i Aguafría kämpade räddningstjänsten med att klippa upp Geraldines bil och få ut den fastklämda läraren och hennes barn.

Jag låste upp ytterdörren och gladde barnen med att vi skulle äta lasagne, utan att ha en aning om vad som pågick i samma stund två mil bort. Jag såg en rolig helg framför oss, med film och godis på kvällen, besök av Jesús hårdrockskompisar och en liten utflykt.

Undrar vad Geraldine hade tänkt när hon körde hemåt med sina döttrar för att ta helg? Vad hade hon haft för planer, vad hade hon sett fram emot?

Ingenting kan man ta för givet, men det kanske lätt blir så när livet rullar på, samma rutiner från vecka till vecka. Jag vet inte. Mitt eget liv är omväxlande. Jag reser i jobbet vissa veckor, är ledig och hemma med barnen andra veckor, livet är föränderligt och jag uppskattar allt jag har. Jag går inte omkring och är rädd för saker som kan ligga i framtiden, men är oerhört medveten om att min lyckliga tillvaro kan tas ifrån mig när som helst. Det kan komma ett sjukdomsbesked, det kan ske en olycka. Hela livet, som jag känner det, kan försvinna med ett ryck. Som det gjorde för Geraldine.

Föraren i den andra bilen klarade sig oskadd. Geraldine och hennes döttrar fördes i ilfart till universitetssjukhuset i Sevilla så fort det hade gått att få ut dem ur bilen. Sjuåringen kom hem med skadad arm efter några dagar. Hennes mamma och storasyster blev kvar på intensivvårdsavdelningen i över en vecka, tioåringen nedsövd. När svullnaden i hennes hjärna gått ner kunde hon opereras. Geraldine opererades flera gånger i benen.

I föräldragruppen gladdes vi alla när vi fick beskedet att båda var vid medvetande, och rördes till tårar när Geraldines kollega kunde berätta att mor och dotter, som låg på olika avdelningar, hade fått träffas en kort stund på sjukhuset. Då hade det gått tre veckor sedan olyckan.

Nu har det gått över en månad. Geraldines vänner håller henne sällskap efter ett rullande schema sedan maken måst återvända till jobbet. Hur länge dottern och hon själv blir kvar på sjukhuset vet ingen. Geraldine väntar just nu på att få en ny käke inopererad.

Vi tänker varenda dag på olyckan, och på de båda som inte har kunnat komma hem. Runa saknar sin lärare. Ingen tror att Geraldine kommer tillbaka det här läsåret. Men hon överlevde. Alla tre överlevde.