Det är midsommarafton i dag. Eller? Visst är det väl det?
Ännu en svensk tradition som jag vill ge min dotter, men jag vet inte hur. Hur ska jag ordna midsommarfirande helt på egen hand? Jesús har aldrig varit med om svensk midsommar och har ingen känsla för vad det är, och inte Disa heller så klart. Blomsterkrans blir svårt, för nu är det officiellt sommar i Spanien, och det betyder att naturen här i södern är uttorkad. Här växer inga blommor på sommaren.
Jag läser att svenska kyrkan ordnar midsommarfirande på Solkusten, med midsommarstång, lekar och mat, och jag leker med tanken på att köra de 30 milen med Disa, ta in på något billigt ställe,besöka svenskbutiken dagen därpå och köpa pommac, ostbågar, kexchoklad, limpa och allt det andra som jag längtar efter, bada i Medelhavet... Men jag påminns om att midsommarfirandet är i eftermiddag, och jag jobbar då.
Ett annat år kanske!
SvaraRaderaJa, vi får se!
RaderaSpela smâ grodorna pâ Youtube. Kolla lite frân SVT. Bara berätta en liten saga om hur man gör i mammas land. Hur var det när du var liten flicka och det var midsommarafton. Det är verkligen inte enkelt att föra traditioner vidare. Men jag tror det är sâ att vâra barn är inte bara svenska. Jag ser det som att när jag inte bor i Sverige blir allt svenskt som grädde pâ moset. Det blir en ganska liten del av deras identitet men jag tror inte att barnen kommer känna sig som spanska/franska heller. De märker ju att mamma kommer frân ett annat land, mitt barn har fâtt höra i skolan att barn med blâ ögon har "bara vatten i huvudet", och att han alltid blir sâ "röd när han är varm"... Sâ visst vet han att han är en främling... Och jag vet ju inte när mitt barn kommer fâ ett intresse för Sverige. Redan nu tycker han att Sverige är magiskt för där finns hans mormor och morfar. Han är som han är. Nâgot som gjort mig ledsen är däremot att jag märker hur lâg status främmande sprâk har i Frankrike. Förtryck mot sprâkliga minoriteter. Här ska alla prata franska. Det är en väldigt stark âsikt. Den här nationalismen som känns pâtaglig i Europa just nu, den gör mig väldigt ledsen när vi är en bikulturell familj. Det finns tror jag 2 miljoner fransmän som är tvâsprâkiga. Men det märks inte särskilt mycket. Vet inte om det märks mer i andra regioner? Det finns inte särskilt mycket respekt för andra kulturer. I Frankrik är den franska identiteten värd mera. Samtidigt har det blivit bättre. För helt plötsligt vill alla fransmän kunna engelska. Det är nytt. "Breton" är lite charmigt (men inte korsikanska tror jag...?). Plötsligt förstâr jag varför alla minoriteter är sâ arga. Visst finns det en del skolor med tvâ spräk... Men i stort räknas det bara att vara tvâsprâkig i engelska. Inte i andra sprâk. Jag mâste hela tiden försvara att jag pratar svenska med mitt barn. "Borde jag inte vara mer intresserad av mitt barns franska identitet, borde jag inte ta fler lektioner i franska"... Man mâste bli 100% fransk om man vill bo här tycker mânga. "Är jag säker att mitt barn förstâr vad jag säger pâ svenska. Han kan väl inte prata. Ska jag inte lära honom engelska?" Jag träffade mânga fransmän i Sverige som aldrig velat "ge upp sin identitet/ byta bort den och bli svenska" och kanske inte pratade sâ bra svenska eller ville lära sig att bli flytande direkt... Men det är självklart aldrig nâgon som undrar om min sambo lär sig svenska eller värnar om barnets svenska kultur utan allt ansvar läggs pâ mig :o) Hur ska jag klara av att hjälpa honom med läxorna? Vänner och familj tycker sig märka hela tiden att barnet är tvâsprâkigt fastän hans pedagoger tycker att han har en helt normal sprâkutveckling. Jag tror inte de skulle märka det om de inte redan visste att han var tvâsprâkig... Som om jag känner att jag mâste lâtsas vara mer fransk än jag kanske vill vara, för att smälta in, och det kommer jag ju aldrig att göra helt. Jag tycker att min franska är bra och de ser det som att jag bryter, säger fel? Vi fâr se? Det är svârt att bli sâ flytande att det inte märks alls att man är en främling. Men kanske om 10 âr?
SvaraRaderaOj1 Jag visste inte att det är så viktigt att bli "fransk" i Frankrike! Vilken tråkig inställning, och så mycket att slåss mot för dig och andra minoriteter. Jag vet inte vad jag ska säga. Mer än att jag uppskattar mycket den långa kommentaren, det är väldigt intressant för mig som inte alls kan Frankrike. Det är inte på samma sätt här. Här ser många tvåspråkighet som något positivt, även om det beror lite på vilket språk andraspråket är. Alla har ju inte lika hög status (samma som i Sverige alltså). Svenska ses väl som en liten lustighet, något märkligt, eftersom få har träffat någon från Sverige tidigare.
RaderaÄsch jag vet inte. visst överdriver jag en smula. Det finns jättemânga fransmän som har rest/bott utomlands, eller kan prata engelska (eller vet hur svârt det är när de försöker och därför inte tycker det är lika självklart att jag ska vara flytande), och tycker det är positivt med andra kulturer och tvâsprâkighet. Men det finns en kultur i Frankrike där man kan öppet diskutera och ifrâgasätta. Jämfört med England eller Holland där jag bodde innan blir det lite oftare som jag kanske behöver "förklara" mig eftersom det finns lite mer kanske av en "artighet" att inte vara lika rakt pâ sak med sina âsikter, lägga sig i andras liv eller att tycka om att argumentera. Det blir ju bara jobbigt när jag behöver ha samma diskussion igen och igen... Och därför fâr jag en snabbkurs i att kunna skaka av mig andras âsikter. Fransmän är bra pâ att hantera kritik! Det är vi svenskar som kanske är "snällare" inte särskilt bra pâ? I Frankrike kan man ju liksom hoppa ur bilen och börja skälla ut andra bilister, man kan bli arg öppet, be om en förklaring, är inte blyg eller hänsynsfull, bryr sig mindre vad andra tycker... Det finns ju fantastiska sidor av Frankrike som jag älskar. Sist men inte minst tror jag att det varierar mycket vilken stadsdel man bor i, vi trivs mindre bra i den här stadsdelen än tidigare, och det tror jag färgar mig, och att just Parisare kan vara lite osympatiska innan man blir vän... När man väl blir vän tycker jag att fransmän är väldigt äkta och lojala och fina vänner. Och dâ är det här med att de inte är känsliga, inte alltid överdrivet entusiastiska, och att man kan vara "ärlig" mer en fördel, och man blir mer äkta och stöttande :o) Pâ sätt och vis kan nog vi svenskar ha lite liknande inställning mot främlingar ibland. Vi är sâ säkra pâ att Sverige är vârldens bästa land att vi kanske glömmer att man inte behöver känna tacksamhet att man lämnat sitt hemland utan kan ha hemlängtan var man än har hamnat. Och om jag är rättvis borde jag säga att jag precis lika ofta fâr höra att min franska är jättebra och att tvâsprâkighet är en ynnest som att min franska är jättedâlig eller hur "jag" ska hjälpa mitt barn "bli" franskt... ;o) Det är ju sâ att pappan kanske ses som lite mindre viktig. Sâ jag tror ibland att de undrar vem som ska prata franska med barnet... Men jag tänker ju att mitt barn bor här och att det är den svenska kulturen som behöver stöd och att mitt jobb är den svenska biten.
RaderaDet är klart att du överdriver, jag generaliserar också när jag skriver. För att fånga en allmän känsla/stämning. Jag har träffat spanjorer som inte kan fatta varför jag pratar svenska med Disa, när det är spanska och engelska som hon måste kunna, men de flesta är positiva. Även om jag säger att spanjorer kör fullkomligt livsfarligt i trafiken och att butiksbiträden i butikerna i Sevilla är väldigt otrevliga, så stöter jag på undantag så klart. (Men de flesta i butiker och på barer i Sevilla är väldigt otrevliga.).
RaderaDet finns nog alltid fina och mindre fina saker med alla kulturer. Jag uppskattar mycket vissa saker i Spanien, andra vänjer jag mig aldrig vid och de irriterar mig. Samma har ju skett med Sverige sedan jag flyttade därifrån. Det blir väl så när man får ett utifrånperspektiv.
Men visst färgar det en var man bor, det tror jag också. Jag är mer positiv och glad sedan vi flyttade från stan och bostadsområdet som jag avskydde.
ja, svårt att få till högtider utan samhällets hjälp. vi firade igår i trädgårdsföreningen i gbg och då fanns liksom allt serverat: blommor att köpa till krans 40 kr, musik, traditionell dans i folkdräkt, vi hade picknick med jordgubbar och så dansade vi till små grodorna etc... sen åt vi lax, färskpotatis, köttbullar etc. Jag håller med om att det är svårt att få till stämning och jag brukar bli lite anti istället - orkar liksom inte med de höga förväntningar av "perfekt". Sen kan du ju försöka kombinera san juan och midsommar med picknick. Kanske åka till den där sjön som kändes som Vänern. Det kanske är värt att försöka köpa en liten mini midsommarstång i Sverige och ta fram som tradition?
SvaraRaderaPå förskolan gjorde Dani en krans av papper - en smal bit tunn kartong ca 5 cm bred (a4 papper borde nå runt huvudet) och så klippte de ut blommor i olika färger (olika papper) eller klippte ut bilder på blommer ur tidningar! Det kan du ju göra! http://malund68.blogspot.se/2016/06/diy-midsommarkrans-av-papper-till.html
jag försöker tänka på hela barndomen i ett längre pespektiv och att ni kanske en gång kan åka till sverige eller nått år solkusten. jag tror på att titta på youtube när barn dansar och sjunger, kanske dansa hemma runt en växt? titta på Saltkråkan? Lyssna på musiken!
Tack för alla tips! Jag blir inspirerad. Även om jag inte kan ge en hel, traditionell midsommar, så kan vi skapa någon tradition i alla fall. Malund68-bloggen verkar jättebra, med en massa fina tips och material. Jag ska ta en ordentlig titt där.
RaderaDet låter som om ni fick en riktigt mysig midsommar.
Det svåraste med traditionerna är ju stämningen, som man inte kan skapa på egen hand. Jag kan ordna tårta och sill, men stämningen som infinner sig på ett svenskt firande, eller i alla fall med andra svenskar, den kan jag inte ordna. Astrid Lindgren är ett bra tips där.
http://malund68.blogspot.se/search/label/F%C3%B6rskola
SvaraRaderabloggaren jag fann när jag googlade på midsommarkrans av papper hade visst en hel del tips om förskolan som kanske är kul. Just det där med bilder till barn tycker jag är ett enkelt bra sätt att få känslan för traditioner http://malund68.blogspot.se/2017/05/gratis-material-till-forskola.html
http://www.diysweden.se/diy/midsommarstang/ Kanske göra en egen midsommarstång - här fanns en av pärlor
SvaraRaderahttp://www.imgrum.org/media/1277759400735579937_2219264262
SvaraRaderaeller av sugrör?
http://www.familjenbahne.com/?p=22337
SvaraRaderahittade ännu en... sorry att jag spammar
Dani tycker väldigt mycket om flaggor och det kan ni ju måla, svenska, spanska etc. Kan ju vara värt att leta efter några olika barnböcker om midsommar, jul etc och köpa så du har. Jag köpte några julböcker på loppis, typ klassiska astrid lindgren.
Jag såg flera barn med ett diadem med tygblommor på
SvaraRaderahttp://www.gp.se/n%C3%B6je/text-ulf-stark-bild-eva-eriksson-sommar-i-stora-skogen-1.109398 sommar i stora skogen och jul i stora skogen
SvaraRaderahttps://www.akademibokhandeln.se/bok/farlig-midsommar/9789129687378/ Tove Jansson Farlig Midsommar
SvaraRaderahttp://www.adlibris.com/se/bok/astrid-lindgrens-jul-astrid-lindgren-laser-sju-alskade-julsagor-9789129698473?campaignId=931526d7-53d4-4921-8373-305968e622f7
SvaraRaderaNu är ju den här om jul men vet ju att du pratar om julkänslor tidigare
Med enkla medel kan man skapa sina egna traditioner.
SvaraRaderaSedan sonen föddes har jag varje år bundit en krans och fotat honom, det har sedan blivit en midsommarhälsning till familj och vänner. Detta är nog den starkaste traditionen vi har nu och att ha dessa foton är underbart!
I Sverige brukade jag laga smörgåstårta och det visade sig i år att det gick utmärkt att göra det i Spanien också. Dessutom en frukttårta till det med några små svenska flaggor som satt i maten när sonen åt lunch på IKEA. :)
Några blommor i håret, dvs trillingblomma (som bara trillar av hela tiden) för det är ungefär det som blommar.
Jag ska börja med din kranstradition! Tack för tipset!
Radera