Först litegrann om namn i Spanien, för det är annorlunda jämfört med Sverige.
- Vi kan ju börja med att det inte finns några månadslånga betänketider över barnets namn, som i Sverige. Känna in och känna av. Fundera, testa. Nej, här måste namnet vara klart redan när barnet föds. Vilket väl är enklare här, där man inte vill sticka ut med ett ovanligt namn, man namnger gärna efter sin egen mamma eller pappa eller stadens jungfru eller helgon, att jämföra med Sverige där många söker ett unikt namn.
- Här får barnet ett förnamn och två efternamn. Mellannamn finns inte.
- Det första efternamnet är efter pappan, det andra efter mamman.
- Om barnet senare i livet får barn, får detta föräldrarnas första efternamn.
Jesús, till exempel, heter Romero efter sin pappa och Colorado efter sin mamma. I Spanien är Romero ett mycket vanligt efternamn, medan bara ett fåtal heter Colorado. Han hade gärna låtit Disa få efternamnet Colorado, men det gick inte, eftersom det är Jesús andra efternamn. Bara det första får föras vidare.
Vad är det för macho-fasoner, tänker kanske någon nu, men då kan man ju ha i åtanke, att trots att man själv få välja efternamn väljer fortfarande majoriteten av nygifta kvinnor i hetero-äktenskap att ta mannens efternamn, och det blir sedan familjenamnet.
Kulturen är stark.
Även i Spanien.
För trots att det sedan flera år tillbaka är det tillåtet att välja om man vill ha mammans eller pappans efternamn först hos det nyfödda barnet, så är vanan så stark att väldigt få har utnyttjat det. Förra året till exempel, hade mindre än en procent av alla nyfödda fått sin mammas efternamn först.
Det har varit så ovanligt, att när vi skulle registrera Disas namn var personen som hade hand om oss tvungen att fråga en kollega om det var möjligt att sätta mammans efternamn först.
Den nya lagen, som jag nämnde i början, innebär att föräldrarna nu blir tvungna att faktiskt ta ställning till ordningen på barnets efternamn. Om paret inte kan komam överens inom tre dagar får en tjänstemna besluta. Jag tycker om det. Att folk måste ta ställning, stanna upp och fundera, och inte bara automatiskt göra som man alltid har gjort.
Mer om namn:
Nyheten på spanska.
Nyheten på svenska i Sydkusten.
Här skrev jag om hur vi tänkte med Disa, och problemet med tre generationer Juan i familjen.
Här om ett missförstånd gällande Disas namn.
Och så ett inlägg om religiösa, spanska namn.
Poco a poco. Det är som du säger, kulturen är stark. Fräscht med en sån lag!
SvaraRaderaVerkligen!
RaderaVilken härlig blogg! Det är väldigt roligt att läsa om hur det fungerar i landet, sidorna man aldrig ser som turist.
SvaraRaderaVi har spenderat en del tid i Spanien, och åker till Javea i 3 veckor nu på semestern....om det kan bli semester nån gång..... :)
Vad roligt att du tycker det!
RaderaJavea... I Alicante? jag känner inte den kusten. Det måste vara fint där! Då kan ni ta en båt till Balearerna!
Ha en jättefin semester.
Har de bara ett förnamn? Alla min spanska kollegor här i Bryssel har tvà förnamn som de använder i email, brev osv. pà jobbet, som Laura Victora, Victor Manuel osv. osv. plus sina tvà efternamn som de ocksà skriver ut. Det ser väldigt formellt ut... :-) /Eva
SvaraRaderaJo, många har dubbelnamn, det stämmer. Men begreppet mellannamn finns inte. Som du säger, det blir många namn att skriva ut:-) Inte kul att vara reporter och skriva upp alla familjemedlemmarnas namn i bildtexter, till exempel... ;-)
RaderaNamn är inte lätt, särskilt som de faktiskt kan vara tunga att bära.
SvaraRaderaMannen min hade ett jättelångt serbiskt efternamn, och mitt svenska är inte särskilt kort det heller. Att ha båda skulle vara helt hopplöst! Vi spånade om att skaffa ett helt nytt om vi gifte oss. När sonen föddes 2005 fick han bara mitt svenska, för enkelhetens skull.
Av olika orsaker bytte mannen min till sin mammas (mycket finare och kortare) efternamn precis innan vi gifte oss och då ändrade vi som så att sonen hade mitt efternamn som mellannamn och det nya serbiska som efternamn. Vi tänkte att då får han själv i framtiden använda vilket namn han vill.
När vi sedan gifte oss så ändrade jag så att jag har mitt flicknamn som mellannamn och mannens serbiska som efternamn - precis som sonen. Jag märker dock att jag mer och mer endast använder mannens efternamn, det är kortare och lite mer speciellt.
Det var komplicerat... Men vad fint att namnet har fått växa fram. Att det inte har varit bestämt från början hur ni ska heta, utan att det har kunnat ändras med tiden.
RaderaIntressant. När vi bodde i Madrid undrade ofta lärarna och de andra eleverna på barnens skola vad de hette mer, båda har ju bara ett efternamn. På skolan var det många som hade långa aristokratiska efternamn, så det stod som kontrast till våra barns namn... Här i USA däremot sticker de inte ut alls med sina namn.
SvaraRaderaHahaha, jag brukar säga till med en gång att jag bara har ett efternamn, men visst tycker många att det är konstigt.
RaderaMånga av mina spanska kompisar reagerar på hur orättvist det är mot den andres familj att bara ta ett efternamn. Oftast är det faktiskt ju också mannens efternamn som man tar i Skandinavien och mer ett undantag att ta kvinnans efternamn.
SvaraRaderaJag har också hört många förvånade reaktioner på det när jag berättat hur det är i Sverige. Jag kan inte annat än att hålla med. Men det verkar bli allt vanligare att ta två efternamn. Allt är ju okej, men det vore roligt om det blev lika vanligt att välja kvinnans efternamn eller att ta båda som familjenamn, som det är att välja mannens.
Radera