Eldfest i byn

Den 7 december varje år är det Los Rehiletes i Aracena. En riktig eldfest!
När vi mötte upp kompisarna visste vi inte vad som väntade.
De diskuterade vart det var bäst att börja med oss som var med för första gången, sedan vi gick upp för backarna till Plaza de Santo Domingo. Där brann en mäktig eld! Det var fullt av folk. Vi träffade Disas förskolelärare, Jesús elever, deras föräldrar samt kollegor, släkt till kompisen, kompisars kompisar.
Ett par äldre män skötte om kastanjerostningen i ett stort metallkar med eld under, de rörde om med stora skyfflar.

Kastanjerna såldes för välgörande ändamål, och det fanns också drycker, varma churros med choklad samt Andalusiens svar på munkringar, små sockrade ringar med smak av anis.
Efter flera uppätna strutar med kastanjer var det min tur att gå och köpa. Jag tog med Disa och vi ställde oss i människomyllret och väntade på de nygrillade kastanjerna, och fick snart två heta pappstrutar i händerna.

Folk hade gjort rehiletes och tagit med. En rehilete är en pinne från ett olivträd som man i ena änden proppar på torra kastanjelöv, tätt tätt, tränger ihop dem och sätter en kastanj i ena änden för att hålla kvar löven. Sedan doppar man detta i elden och svingar pinnen runt så att löven brinner i en cirkel.

Det är främst barnen som gör detta. Disa skulle haft med en rehilete till förskolan på försmiddagen men vi hade tagit fel på dag. Hon fick en där, som tur var. Även här fick hon en pinne, av en kollega till Jesús,, men det var vi andra som svingade den runt,

D förstod inte grejen.
Det tänds många eldar i Aracena den här kvällen. Vi stod vid en av de största. Ett par hus bakom oss flammade höga lågor och en bit upp på berget lyste ännu en stor eld. Det såg ut som vårdkasar. Här och var på gatorna brann mindre eldar.
Vi gick vidare till en annan på ett litet torg. En grupp spelade flamenco, och vid en bardisk såldes drycker, migas och montaditos, små smörgåsar.

Det var en alldeles speciell stämning, och vi var glada att vi kom, men vi stannade inte så länge. Klockan var elva på kvällen. Jesús frös så han skakade ("Jag SA ju att man ska ta på sig, elden värmer INTE, jag är svensk, jag KAN sånt här!"), och jag tyckte att det var dags att gå eftersom Disa var trött och dessutom hade lutat sig mot en tung grind som ramlat i marken, med ungen över sig.
Så vi gick hem. Annars ryktades det om att det grillades chorizo och revben vid elden i tjurfäktningsarenan.
Det var så fint alltihop. Nästa år ska vi vara bättre förberedda. För jag tänker inte missa en enda rehilete-fest så länge vi bor i eller i närheten av Aracena!