Disa pekar och blir rädd för träd

Det var i fredags som Disa började peka.
Pekat på saker har hon gjort tidigare, någon gång så där,. Men nu började det på riktigt. Titta! Eller ta! och tittitta sa hon gång på gång och pekade på olika saker, tittade på vad det nu var och sedan allvarligt på mig.
- Det är ett stort träd med gröna löv som blåser i vinden sa jag. Det är den stora lysande skylten på varuhuset, där vi nyss handlade.
Hon fortsatte att peka på lampor, kyrkor, och träd ända tills hon somnade.


Jag konstaterade, under samma promenad, att Disa är rädd för träd.
En gång tidigare har hon varit i närkontakt med ett. Jag lyfte upp henne för att hon skulle få känna på löven, men hon blev rädd och gråtfärdig. Jag tänkte, att det kanske var för att hon precis vaknat, men nu fick jag bevisat att så var det inte.
Jag skulle byta blöjan på henne, hittade en fin plats på en låg, slät mur under vackra träd. Men Disa gillade det inte alls! Hon stirrade upp, satte armbågarna i muren och försökte resa sig, komma undan, tittade upp, ansiktet skrynklades i en blandning av rädsla och gråt.
Jag försökte lugna henne, trodde att jag kunde avleda henne genom att ge henne en prasslande påse, sjunga och prata och pussa på henne, men lillan blev bara mer och mer rädd. När den nya blöjan satt på och allt var klart grät hon och skakade av rädsla och stirrade ömsom på mig med tårar på kinderna, ömsom på trädgrenarna som röde sig i vinden. Jag fick dåligt samvete över att jag inte tagit upp henne med en gång, men jag trodde som sagt att jag kunde lugna henne. Och bytet gick fort. Det är ju liksom inte en massa kläder att ta av så här års :-)

Stackars liten.
Och vad snopet för mig. Trots att hon bor i en storstad tror jag att hon är lantis precis som jag.
Samma som att trots att hon är född i Spanien och växer upp här tror jag att hon är lika svensk som jag. Men hon växer ju upp som spanjorska. Förstår ni vad jag menar?


Nä, vad deppigt. Ingen kontakt med gräs får hon, för det gräs som finns i området är inhägnat med staket och hänglås, det får man inte röra. (Jag brukar säga till henne när vi går förbi vattenspridare på de här gräsplättarna, att nästa sommar, om vi är kvar här, då ska vi leka i vattenspridarna, hon och jag, jag ska hitta ett sätt att ta sig in till dem!) Inga fåglar, ingen skogsdoft, inga smultron. Jag avskyr att bo i storstan, och avskyr att tillbringa den här tiden med lillan i storstan. För ett tag sedan var vi på födelsedagskalas strax utanför stan, och jag satt på deras veranda och matade Disa, tittade på buskarna och trädgården och... bara satt ute. Och det var så skönt. Jag satt utomhus på en veranda och gav Disa mat. Tänk att bo så. Öppna ytterdörren och bara gå ut. Jag vill sätta Disa i gräset att undersöka marken, insekterna, köpa en liten plaskpool att bada henne i, en gunga att hänga i närmsta träd, ha en cykel och cykla med henne i barnstolen.
I Sverige har jag alltid bott så.
För Disa är det naturliga att åka stadsbuss, andas dieselavgaser, höra trafikmuller och sirener, titta på bilar och motorcyklar och högljus, ibland hundar i koppel.

Du milde vad jag avskyr att bo i en storstad, och att bo i lägenhet. Jag är inte gjord för det.