En sexårings frustration över corona-reglerna

Vi har samma konversation i bilen hem varenda dag. Precis varenda eftermiddag när jag hämtar Disa från skolan. Hon vill leka på eftermiddagen. Jag säger att det inte går och förklarar varför. Hon ifrågasätter, jag förklarar än en gång varför. Hon försöker hitta varje kryphål i mina förklaringar och jag är övertydlig.

- Det är de nya corona-reglerna. Du kan inte stanna i Fuenteheridos och leka med Uma för jag får inte hämta dig på eftermiddagen. Vi får inte köra ut från Aracena alls, bara när jag lämnar och hämtar dig i skolan. Om jag åker och hämtar dig klockan sex i Fuenteheridos och polisen stoppar mig, kan jag inte säga att jag hämtar dig i skolan, för polisen vet att skolan slutar klockan två. Och då måste jag betala en massa pengar i böter.

- Uma får gärna följa med oss hem, men det går bara en dag då hennes pappa måste åka och handla i Aracena (finns inga stora mataffärer i Fuenteheridos så invånarna där har tillåtelse att åka till Aracena och handla mat) för då kan han hämta Uma samtidigt. Om polisen stoppar honom då kan han visa matkassen och säga att han har varit och handlat.

Inte lätt att vara sex år detta corona-år! Disas bästa kompis Uma flyttade nyligen tillbaka till grannbyn. Någon vecka efter det stängdes Aracena, man får varken köra in eller ut ur staden utan giltigt skäl eftersom smittfrekvensen överstiger 500 smittade per 100 000 invånare. Ja, häromdagen hade siffran stigit till över 1 000, så nu har restauranger och butiker tvingats bomma igen. Disa vill inget hellre än att leka, och hon planerar hela tiden vad hon och Uma ska göra när Uma kan komma; baka chokladbollar, bygga koja, se det roliga programmet med katterna tillsammans, och hon sparar sista paketet favoritnudlar att dela med sin kompis (vi kan inte åka till Sevilla och köpa mer nudlar, Sevilla är stängt för oss), hon planerar och drömmer, för det enda Disa gör när hon kommer hem från skolan är att se barnprogram och spela spel med sin pappa.

Här i Aracena är ju problemet att de infödda Aracena-familjerna inte umgås med folk som inte är födda här, och deras barn leker inte med barn som inte tillhör infödda familjer. Inflyttade då? Ja, inflyttade som får nära vänner bland andra inflyttade ses, och då leker deras barn med varandra. Det finns ingen fri lek. Barn här går inte och ringer på dörren hos kompisar om inte deras föräldrar är nära vänner. Så där hamnar vi utanför, eftersom den enda Aracena-vännen med barn i Disas ålder bara går att träffa varannan helg. Hoppas att det blir bättre för Disa när vi flyttar. Jag tror det, det är så få barn i byn att jag tror att alla leker med varandra. Dessutom kan hon vara ute i trädgården, leka vid bäcken, mata åsnan bredvid, ja, det finns så mycket att göra! En månad kvar nu innan flytten!