Inte stanna och dra ut på avskedet, bara gå, tänkte jag när det var dags att lämna Disa ensam med barnvakten för hela eftermiddagen och halva natten.
Och det gick rätt bra.
Men jag glömde något viktigt, jag kom på det ute vid bilen och måste ta hissen upp och hämta det. och Disa kröp mig jättensabbt till mötes, kröp efter mig till Fula Rummet där jag skulle hämta det glömda, och hon ville upp i famnen och jag lyfte upp henne och pussade på henne och försökte sedan avleda henne med att hon kunde jaga Pipen där han satt under bordet, och så gick jag och hon började protestera högljutt... och där gick hjärtat sönder.
Jag grät en bra bit på vägen till Córdoba.
I Córdoba tog vi till höger vid moskén och gick direkt till Hammam Al Andalus. Det var inte tal om att kika på stan medan vi väntade på att klockan skulle bli sex, det var för varmt.
Däär inne var det luftkonditionering och mysigt väntrum med kuddar, te och porlande vatten.
En grupp svenskar kom dit också, och jag tyckte det var jättespännande, som alltid när jag hör andra svenskar :-)
Det var så vackert. Både omklädningsrummet och själva badet med en större varmvattenbassäng, två små kalla, en med hett vatten och en ångbastu. Så vackert med de levande ljusen, och gott med förfriskning med sött te och vatten och att sitta ner en stund och bara vila. Vet inget som är så avslappnande som det här. Stället var lika vackert som vårt i Sevilla.
Men det var något som oroade mig, och jag höll tyst om det ända tills vi gick därifrån, för att inte oroa Jesús. Men när vi gick ut sa jag: Jag har inget insulin. Jag har varit utan insulin ganska länge och blodsockret är skyhögt.
Något i plastknappen på magen hade gått sönder, så jag kunde inte koppla fast insulinpumpen och få i mig insulin. Det måste ha skett nrä vi åkte hemifrån. Sex timmar sedan...
Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag hade inte tagit med mitt sjukförsäkringskort så jag kunde inte köpa nytt insulin, dessutom hade jag inga sprutnålar med mig. Jag kunde inte gå till sjukhuset av samma anledning; inget kort. Eller kunde jag det? Men hur länge skulle vi behöva vänta där? Jag skulle missa konserten. Fanns det någon diabetesförening i Córdoba att kontakta? Kände Jesús någon diabetiker där? Skulle Jesús behöva åka de 14,5 milen hem för att hämta nytt infusionsset, och sedan komma tillbaka?
Hur många timmar klarar jag mig utan insulin? Skulle jag klara mig konserten igenom? Skulle jag svimma? Behövde jag förvarna bänkgrannarna eller ha en skriven lapp i fickan ifall om att? Hur skulle jag må om jag inte tuppade av? Hur länge har jag varit utan insulin som längst tidigare?
Jesús idé var att leta rätt på ett söndagsöppet apotek och fråga om vi inte kunde köpa insulin och nålar utan recept. Och om det inte går, fråga vad vi skulle göra.
Vi hittade ett söndagsöppet apoek, jag gick dit och mådde kasst medan Jesús vaktade bilen på en olaglig parkering (jag talade inre om hur jag mådde), men när jag såg en termometer visa 39 grader tänkte jag att det kanske inte bara beror på högt blodsocker att jag mår dåligt.
Jodå. För 69 euro skulle jag få både insulin och sprutnålar. Om jag kommer tillbaka inom två månader med sjukförsäkringskortet kan jag få pengarna tillbaka. Låter bra. En ursäkt att åka tillbaka till Córdoba!
Jag vågade äntligen ta ett blodprov. 29, 8. Hu!
Och en insulinspruta.
Nu var det hög tid att åka mot tjurfäktningsarenan. Vi fick ne liftare med oss som också skulle på konserten, en italiensk dam som bott länge i Spanien och som inte fick tag i någon taxi. Hon visade vägen.
Vi hittade parkering alldeles i närheten och skildes från italienskan. Jesús och jag åt kebab och jag tyckte att jag redan kände hur blodsockret sjönk, men det kan ha varit lättnaden över att det ordnade sig.
Sedan skiljdes vi åt. Jag gick på konserten, Jesús gick för att köpa kylväska och is till insulinet och promenerade sedan i gamla stan i Córdoba i ett par timmar.
jag hade en jättebra plats. Bara en stolsrad framför mig, sedan bardisken som gick runt hela arenan. Först spelade Raimundo, därefter kom Sting som avslutade Gitarrfestivalen och konserten var suveränt bra och det var så himla roligt att vara där! Lite varmt bara, och jag tittade smått irriterat/avundsjukt på folk runt omkring och undrade varför jag aldrig, aldrig kommer ihåg att ta med mig solfjäder.
Disa då?
Både Jesús och jag hade tänkt på henne på varsitt håll och längtade efter henne i bilen hem. När vi kom hem hade Disa somnat bara en kort stund innan, klockan två. Och innan dess hade bon bara sovit en timme i vagnen vid tiotiden när de gick ut på promenad. Ingen klockan fyra-sisesta alltså.
Jesús bar över henne till spjälsängen, men jag bad honom att lägga henne i vår säng efter att han gett henne nattflaskan lite senare. Jag ville ligga bredvid henne, hålla om henne och vara bredvid när hon vaknade så hon förstod att vi var hemma.
Vilket härligt bad!! Det verkar ju underbart! Men vilken pärs med insulinet! Tur att det löste sig! Alla som lever med sjukdomar som kräver extra omhändertagande om kroppen är hjältar tycker jag! Det måste vara vädligt jobbigt även om man blir van vid det! Stor kram! PS: Sjöng han "ROOOOXANNE!"? Jag blir alltid så full i skratt när jag hör den när han tar i sådär!
SvaraRaderaDet är underbart, badet! Och vi har ett lika underbart här i stan!
RaderaDiabetes är en kronisk sjukdom men behöver inte påverka livet så mycket. Jag är van, har haft det sedan jag var nio. Inget jag tänker på direkt, men det finns alltid med att hela kroppen påverkas på sikt, den gör ju det av blodsockersvängningar och insulin på konstgjord väg.
Visst sjöng han Roxanne, jag älskar den :-)
Vilken pärs. Och så självklart att det alltid ska ske när det är annat som är planerat.
SvaraRaderaSkönt att det löste sig och att allt gick bra till slut!
Ja, det är ju inte klokt. Felet var en liten grej som hade gått sönder, något som aldrig har hänt så länge jag har haft insulinpump i... hm... nästan tio år. Och så hände det just då!
RaderaMen det löste sig!