Föräldrautbildningen, andra träffen

Hela torsdagen försvann i ett ledset dis, med tårar droppandes i sockerkakssmeten och ångest varenda gång bebisen har rört sig i magen, eftersom den påmint mig om vad som väntar. Jesús är bra, men vad kan han säga? Han behöver ju inte gå igenom en förlossning.
Fram tills igår eftermiddag kändes det okej med förlossningen. Ingen vill väl vara med om den, men rädslan hade liksom gått över lite och jag tänkte, att jag måste igenom det och kommer nog att fixa det.
Mmm, det var då det.
Man kan säga att jag blev rätt skärrad av andra träffen av föräldrautbildningen.
Första träffen var ju, enligt mig, inte särskilt informativ, men det var däremot nästa. Barnmorskan försvarade sig med att det är bäst att vi vet på förhand vad som väntar, så vi inte sitter på hans mottagningsrum och gråter och anklagar honom för att inte ha förvarnat.

Andra träffen handlade alltså om epidural och förlossning.
Barnmorskan var så detaljerad att efter en halvtimme mådde jag illa och fick gå ut.
Gick in igen efter en stund, men fick återigen gå ut och hämta luft och dricka vatten när jag inte bara mådde illa, utan började tappa greppet om rummet, syn- och hörsel liksom försvann och jag var inte helt medveten längre.
Jesús följde med, och när vi kom in igen var det läskigaste över, en dörr hade öppnats så att det kom in luft i lokalen och barnmorskan pratade om efterkontrollerna.

Jag missade alltså en del, men fick lära mig:

• Ens partner får inte vara med vid kejsarsnitt.
• Ens partner får vara med under förlossningen så länge allt löper normalt, men om komplikationer tillstöter, till exempel att barnet måste tas ut med hjälp av sugklocka eller tång, körs partnern ut.
• Numera är det tillåtet att själv välja ställning vid förlossningen, så länge man inte får epidural, då är det förlossningssängen som gäller. Fram tills nyligen var förlossningssängen obligatorisk.
• Spanien leder klippligan. Spanien är det land, eller ett av de länder, där underlivet på födande kvinnor klipps mest, och landet har fått kritik av EU för att metoden används rutinmässigt.
• Man får ingen bedövning vid klippning, eftersom det inte direkt behövs. Den andra smärtan är så stark i sig att man knappt lägger märke till att någon klipper i ens underliv, och då kan man försöka föreställa sig förlossningssmärtan.
• För det mesta läks klippsåret ihop, men inte alltid.
• Det finns så klart risker med epidural (jag vet), men vilka de är får man läsa på pappret som man ska skriva under innan bedövningen läggs.
• Smärtan är verkligen inte över bara för att ungen har kommit ut. Efter förlossningen kommer man att bli störd stup i kvarten av en sköterska som kommer att massera magen för att livmodern ska dra ihop sig, och det gör väldigt ont.
• Det gör helvetiskt ont när råmjölken i brösten byts ut mot vanlig mjölk, en hetta och smärta som går från huvudsvål till tår, kommer efter två eller tre dagar.
• De enorma blodklumpar som rinner ur en efteråt är inte fler barn utan bara levrat blod.

Han sa väldigt mycket mer, men jag var som sagt inte helt medveten om vad.

Nästa gång ska vi gå till en annan vårdcentral för att kunna fortsätta gå på eftrmiddagarna. Träffarna på vår vårdcentral kommer fortsättningsvis att hållas på förmiddagarna. Jag kan anpassa mig, men inte Jesús, och vi tycker båda att det är superviktigt att han går också. Men många menar att det här är en kvinnogrej, det är därför de flesta på träffarna är kvinnor som går ensamma eller med sin mamma... Herregud, barnet och förlossningen är ju båda med om!