onsdag 29 februari 2012

Första dagen i Lissabon

Portugal är djupt nere i den ekonomiska krisen, och som ett led i att hjälpa upp landet har staten sålt alla statliga motorvägar. Därför finns det inga kostnadsfria motorvägar längre. Den som har köpt upp vägarna har bestämt att man måste köpa en liten box för 70 euro för att få köra på motorvägarna, och det hade vi ingen lust med, så vi körde på småvägar istället, vilka varken var små eller dåliga.
Problemet började när vi var nästan framme i Lissabon och vi tittade närmare på kartan. Alla vägar in i staden är motorvägar. Vi åkte in norrifrån och körde på småvägar så länge det gick innan vi tvingades upp på en motorväg, och vi slapp betala för den sträckan, verkar det som.

Man säger att ett besök på Ikea som sätter förhållanden på prov. Jag påstår att det är att leta pensionat utan karta i Lissabon.
Kulmen kom när vi vi äntligen hittade rätt gata, och den visade sig ha två namn, samt börjar på siffran två i båda ändar.
Stämningen var lite spänd ett tag.

På det enkla hotellet finns en uråldrig hiss som man stänger med gallerdörrar och på väggen ovanför sängen hänger en gråtande ros. Men det som överraskade oss var att vi hade eget badrum.
- Det måste ha blivit fel. Det är 69 euro för EN natt, inte tre, påstod Jesús som tyckte att rummet var för bra för det priset.
Hade vi inte varit så kissnödiga hade vi lämnat rummet orört och gått ner igen och frågat.
(Man lämnar spår efter sig eftersom det är förbjudet att slänga papper i toaletten.)
Men allt stämde. Vi hade bara fått ett bättre rum för att få fin utsikt över staden.

Vi gick ut för att upptäcka stan och hade inte kommit längre än tjugo meter innan det hände. Jag hittade ett papper på marken, från en Snickers cruncher! Någon som minns den chokladen? Som Snickers, men mycket, mycket bättre. En fantastisk sak. Såldes ett tag i Sverige. Sedan fanns den att få tag på i Sevilla under ett par år. Sedan... borta.
Tills nu.
Jag plockade upp pappret, la märke till att det var nytt.
"Det finns Snickers cruncher i närheten. Jag måste få tag på en!"
- Vad är det där, undrade Jesús som hunnit gå vidare. Han kom tillbaka, tog äcklat skräpet jag höll i handen och slängde det i papperskorgen bredvid innan jag hunnit rädda det.
Han förstod inte.
Och jag hann inte fotografera pappret som bevis för att chokladen fortdarande finns.
Men jag hade bestämt mig. Jag skulle köpa upp LÅDOR med Snickers chruncher, eller Snickers especial som vi säger i Spanien.

Vi åt lunch på ett ställe i närheten, helt okej. Jesús valde för en gångs skull den godaste rätten. Kyparen var en av de suraste jag träffat på, och kom då ihåg att jag har stor erfarenhet av de sevillanska kyparna.
Det blev en finfin luftig bakelse till mig till efterrätt, och en chokladtopp som visade sig innehålla deg med kanelsmak till Jesús. Ja, jag var nyfiken på den så han valde inte själv, om någon trodde det.

Vi testade den berömda spårvagn 28 som åker förbi monument och sevärda ting, och konstaterade att det bör man inte göra om spårvagnen är full.


De två tokarna som åkte hängandes på dörren, utvändigt, var lite kul, och vi roades också av att studera den smarte plankaren bredvid.


Vi hittade en liten loppis i en park.


Och kikade på katedralen, både in- och utvändigt. Den började byggas redan runt 1150-talet ovanpå ruinerna av en moské, men har sedan dess gjorts om en del på grund av jordbävningarna som förstört mycket av den ursprungliga byggnaden.


Vi tittade på underbara kaklade husfasader, och fotograferade en hel del av dem.


När det blev mörkt drog vi oss mot centrum och hittade en Fnac-butik som visade sig vara mycket bättre än den i Sevilla. Men det ska inte mycket till för det.
Kom lycklig ut med Marcelo Camelos nya skiva Toque Dela som var mycket billigare här.
Här är ett smakprov.


Sedan promenerade vi tills vi inte orkade mer.
Lissabon är en väldigt backig stad.

Resdag ett: övernattning i Èvora

Nåja.
Jesús fick vänta en halvtimme efter jobbet innan jag kom och hämtade honom med bilen full av packning. Att det dröjde berodde inte enbart på att jag var sent ute, utan även på att jag inte kunde hitta passet. Ringde J som alltid vet var allt finns, och han sa att det inte behövdes mer i Portugal än i Spanien, och det var ju sant, men man blir lite korttänkt när man är stressad.
Glömde tandborstar och bra körmusik, men J tyckte inte att det gjorde något (det sistnämnda) eftersom han råkade ha ett av sina stora paket med heavy metalskivor i bilen.
Kul för honom.


Vi stannade i Évora, och precis som förra gången övernattade vi på Pensao Policarpo, denna pärla från 1500-talet. Vi fick ett rum med vackert målat tak, så vackert att jag låg och bara tittade upp i det.

Lägg märke till taket, inte Jesús ryggtavla.
De är så vänliga på det här stället, och allt är så genomtänkt. Från konsten på väggarna till tavlan där de skriver upp alla kulturaktiviteter för de närmaste dagarna och musiken i den lilla frukostrummet.



Vi åt middag på samma ställe som sist, fantastiska Sao Luis och jag åt det godaste jag ätit i Portugal: bacalao med potatis och grädde i en mumsig blandning så fint skivad att man inte såg vad som var vad. Vacker är den inte, rätten, men så fullkomligt perfekt att man blir tårögd av smaken. Gud så gott! J valde samma som sist, bacalao med potatis och en oljig sås med grejer i..
Jag var helt proppmätt efter den måltiden, men hade kunnat äta det dubbla bara för att det var så gott.

tisdag 28 februari 2012

Snabb uppdatering av Lissabon

Vi har gått flera mil de här dagarna. Nästan hela tiden uppför. Lissabon har byggts på kullar (berg) och 85 procent av alla gator lutar uppför..
Vi har blivit erbjudna att köpa hasch tre gånger.
Vi hittade en släkting till Jesús, och släktingen bor i ett Läderlappen-hus. Man har ingen aning om vad som väntar innanför ytterdörren.
Belémkakan är överskattad.
Det finns inget system för gatunamn och gatunummer i Lissabon med omgivningar.
Man bör INTE glömma att slänga toapappret i papperskorgen istället för i toaletten. Inte när man är hembjuden till någon.
Vi har missat fyra tåg på grund av att vi inte fattade de löjliga biljettautomaterna.
Och det viktigaste: I Lissabon kan man få tag i Snickers especial!

Bilder och noggranna uppdateringar kommer inom kort.

Varför adventsljusstaken aldrig blir någon hit i Spanien

Vi vill gärna ligga i framkant i Sverige när det kommer till miljön, men i fråga om att spara elektricitet ligger vi mycket långt efter spanjorerna.
Till exempel:
I vårt halvspanska hem har vi bara den nödvändiga belysningen på i det rum vi befinner oss, och släcker alltid när vi går därifrån.
Vi drar ur kontakterna.
Vi har bara på värme i det rum vi befinner oss i, och stundvis. Värmen är aldrig på på natten. Man får helt enkelt klä sig varmt inomhus.
Trots det dimper det ned en elräkning på 1500 kronor för den senaste månaden.
Jag som älskar adventsljusen i fönstren i Sverige inser att trots att ljusstakarna säljs på Ikea kommer de aldrig att bli någon hit i det här landet. Vem skulle låta en prydnadslampa stå på och slösa el?

måndag 27 februari 2012

Día de Andalucía

- Idag firar vi Día de Andalucía i skolan, sa Jesús när jag kör honom till jobbet i fredags.
- Ni firar det idag?
- Ja, vi är ju lediga på tisdag...
- Vad ska ni göra då då?
- Äta bröd med olivolja och socker.

Det låter så dumt att han inte på allvar kan tro att jag ska gå på det. Med socker? Hahahahaha!
Här i Andalucien består en traditionell frukost av rostat bröd med olivolja och salt (och gärna en tomatskiva). Men vem skulle få för sig att hälla på socker?

- Det är sant, hävdar han.
- Du sa fel. Salt heter det ju. Och varför ska ni äta bröd i skolan?
- De har man gjort på alla skolor som jag varit på den här dagen. För att det är traditionellt andalusiskt. Kommunen betalar. Fast ungarna gillar inte bröd med olivolja och salt, så de brukar få strösocker på istället.
Jo, han menar allvar.
- Det förändrar smaken helt. Du borde prova.

söndag 26 februari 2012

La Giralada vs Eiffeltornet

Det finns monument och tjusiga vyer i Lissabon, men det som vi verkligen måste besöka är en särskils pastelería.
Det har José Alberto och Loren sagt.
Så det ska vi göra.
Tydligen säljer de ett typiskt bakverk där som är så gott att det inte är av denna värld.
Jag berättar det för Jesús.
- Jag vet var pastelerían ligger, säger jag. De visade mig på kartan.
- Ja, den ligger vid Torre de Belém.
- (lite besviket) Hur vet du det??!
- Bakverket heter ju Belém. Pastéi de Belém. Och Torre de Belém är känt.  Alla känner till Torre de Belém. Det är ju Lissabons symbol! Det är som la Giralda här i Sevilla.
- Jag har aldrig hört talas om Torre de Belém. Och ingen i Sverige vet vad la Giralda är för något.
- Nähä, men Eiffeltornet känner de till.
- Ja, det är klart.
- La Giralda är ett mästerverk, una obra de arte, byggt under olika epoker. Ingen jävla byggnadsställning som Eiffeltornet.

La Giralda, stora tornet på katedralen i Sevilla.

lördag 25 februari 2012

Semlor och prinsessfirande

Utlandsbloggare har bakat semlor i flera veckor nu. Själv gjorde jag en halv sats igår inför svensklektionen.
Hade tänkt att berätta för eleverna om fettisdagen och prata svenska bakverk, men såg semlorna som ett utmärkt tillfälle att fira den nya lilla prinsessan!
Eleverna är inga rojalister, så det var ingen mer än jag som var rörd över nyheten, och de var mer intresserade av vad en prinsesstårta är än anledningen till att de såldes i mängder i Sverige under torsdagen.

Nåväl.
Semlorna.
Gillar köpta semlor, mina egna blir alltid så kompakta, men här finns inga köpta semlor att få tag i, så det blev till att baka.
Bullarna blev fantastiskt lätta och fina.
Grädden också.
Men hur skulle jag göra med fyllningen?
Har aldrig sett att man säljer mandelmassa här.
Nå, jag har lärt mig att man får göra grejer från grunden i Sevilla, så även mandelmassa.
Hade ett par påsar med mandel i skåpet. Skållade mandlarna, skalade dem, torkade dem och körde dem i mixern tills de var pulveriserade.
Hällde i sockret.
Nu skulle det mixas i fem till sju minuter.
Mixade och räknade sekunderna.
Efter två minuter och sjutton sekunder steg det en liten rökslinga från mixern, en sådan där fin en som när man blåser ut ett ljus.
Förstod att det var läge att stänga av mixern och att jag kunde sluta räkna. Det skulle inte bli något mer mixande. Någonsin. Inte med den här.
Efter en halvtimme med sladden urdragen var mixern lika het att ta i så den åkte ut i pation.
Men det som hade hunnit mixas använde jag förstås som fyllning.
Semlorna blev himla goda!
Och precis lagom många. En var till oss på lektionen. En till Loren. Två till Jesús föräldrar. Tre till Jesús rockgrupp. Fast Jesús och gitarristen fick dela på semla nummer tre eftersom trummisen bantar.

Fick tyvärr, tyvärr inte tid att ta någon bild på underverken.

fredag 24 februari 2012

På väg

Om en och en halv timme tar jag bilen mot Portugal!
Ska fixa färdigt här bara.
Inlägg på bloggen blir det varje dag, men nyheter om Lissabon blir det först på onsdag när jag är hemma igen.
Hörs!

Morgon innan avresan

Vaknar tidigt av hostan. Jesús också. Jesús väldigt kärvänlig. Han är inte den som är den, han kramar och smeker mig alltid, men inte så här dags. Blir irriterad för att han inte låter mig somna om. Sedan förstår jag att det är meningen. Det är dags att gå upp. Jesús omfamningar räcker dock inte. Kommer upp när Pipen börjar pipa utanför dörren. Öppnar och lyfter upp honom.
Nöjd med att komma ihåg att fixa urinprovet som diabetesdoktorn har bett om. Ute i god tid. Två veckor innan besöket.
Kör Jesús till jobbet.
De svarta tjurarna går i den stora hagen med utsikten, tjusigt, och mittemot står farbrorn som säljer apelsiner.
Borgmästaren i byn där Jesús jobbar står för en gångs skull inte utanför kommunhuset utan i baren, och ser mig därför inte köra in i byn. Blir däremot utstirrad när jag kör tillbaka.
Parkerar illa utanför mottagningen för att snabbt lämna urinprovet.
Massa folk.
Dröjer.
Får veta att det beror på att det är Luis syster och en till därinne. De gillar att prata.
Tränger mig före när Luis syster och den andra damen kommer ut från sköterskerummet.
Lämnar urinprovet.
Sköterskan stirrar på mig.
- Är det... inte här jag ska lämna det, undrar jag osäkert.
- Jo, men inte idag! Det är ju på tisdagar och torsdagar!
(???)
- Du får komma tillbaka nästa torsdag. På tisdag är det helgdag. Här, ta en ny burk.

Köper avokado, körsbär, baguetter och dryck hos Rosario till eftermiddagens picknicklunch.
Sömnig.
Sätter igång att packa.

torsdag 23 februari 2012

Bokrea

Bokrean är igång.
Bokkalaset.
Här finns det ingen sådan så jag kikar på nätet vad som erbjuds, vad jag HADE kunnat köpa om jag varit i Sverige.
Nåja, jag tittar inte alltför noga, det är bara att plåga sig själv, men jag har inte kunnat undgå att den finfina boken Alla dessa härliga grytor av Anna Ekström säljs till reapris. Den rekommenderar jag varmt. Mina  favoritgrytrecept kommer därifrån, bland annat en fantastisk sak med kyckling och fänkål, och en otroligt god viltskavsblandning.
En annan bok som jag vill tipsa om är radioprofilen Morgan Larssons Radhusdisco. Så rolig, jag skrattade så tårarna trillade och var på himla gott humör när jag läst ut den. En annorlunda skildring av en mer eller mindre vanlig barndom.
Ett annat tips är de fina slöjdböcker som säljs till reapris på Sätergläntan. Den som inte bor i närheten av Insjön kan titta på hemsidan (www.saterglantan.se). Men böckerna tar slut. Jag kikade på Knyppelskolan och Gagnef (den som har varit på knyppelmuseet där förstår varför), och den finns inte längre.

Tänk om man hade kunnat åka en snabbis till Sverige och handla på sig ett gäng bra böcker till den spanska bokhyllan...

Mot Lissabon!

Vi ska åka till Lissabon!
Vi har varit på väg så många gånger, men alltid har något kommit i vägen. Nu ska det bli av! På tisdag är det Día de Andalucia, och på måndag är Día de los maestros, lärarnas dag, så Jesús jobbar inte förrän på onsdag igen.
I morgon hämtar jag upp honom efter jobbet klockan två, med väskor och matsäck packade. Sedan kör vi mot Portugal. Väl över gränsen blir det på småvägar för att slippa den nya avgiften om 70 euro som det kostar att köra in i landet.
Jag sitter och bläddrar i Lonely Planets utmärkta guidebok, men tar tacksamt emot tips. Har ni varit i Lissabon, ni som läser? Vad rekommenderar ni?

onsdag 22 februari 2012

Maskerad i pation

Vi var ju på treårskalas i helgen!
Jag har aldrig varit på treårskalas förut.
Det var Jesús yngsta brorsdotter som fyllde år, och det firades med grillfest och maskerad. Passande nu i karnevalstider.
Jag försummar inte ett tillfälle att använda mitt löskägg, men jag behövde matcha det med något. Jesús tycker att jag ser ut som Jesus eller John Lennon med det på, men det slutade med att jag klädde ut mig till basker. Man från Baskien alltså.
Jesús drog på sig sin gamla peruk och fick låna en klänning av mig. Smyckade sig med grejer från aprilferiapåsen.


Vi var de första att anlända. Efter hand droppade det in grannar, vänner och släktingar. De som kom outklädda blev snabbt draperade i något tjusigt. Jag tror att Jesús bror har en hel garderom med utklädningsdräkter. Han jobbar ju som trollkarl, och hans fru som clown.
Jesús pappa blev amerikansk oljemagnat och mamman... ja jag vet inte riktigt, men hon var fin i den blå dräkten.


I en enorm kylbox fanns kalla drycker och på bordet stod skålar med oliver, nötter och snacks. Och en skål med utspottade olivkärnor. Märkte jag när jag stoppat ett gäng i munnen, blöta och kalla och stenhårda. Gick inte att bita i. Men för en närsynt är jordnötter och olivkärnor väldigt lika varandra.
En stor skål med perfekta papas aliñadas kom fram, och sedan värmdes den stora grytan med garbanzoz, och det var så gott så jag tror att alla tog om och var lite konstiga i magen på kvällen efter att ha ätit för mycket kikärtor.


På den tjusiga lergrillen grillades kycklingkorv, köttskivor och ibericohamburgare. Så fort något blev färdigt stoppades det i en bit baguette och något nytt lades på grillen. Vi åt tills vi inte orkade mer. Då kom tårtan ut, och en dam hade tagit med sig fantastiska gañotes dränkta i honung. Mums!


Kan tala om att det inte blev någon middag den kvällen.

Sallad med kyckling och klyftpotatis

Jag har ingen talang för att hitta på maträtter.
Men nu har det hänt!
Och det blev något så fantastiskt bra att jag måste dela med mig av receptet på denna varma kyckling- och potatissallad:

Dela ett gäng potatisar i klyftor. Skölj i kallt vatten och torka dem.
Blanda lite olivolja med paprikapulver, salt och peppar i en skål. Lägg potatisklyftorna i skålen och rör om tills alla är oljiga.
Ställ klyftorna som båtar på en plåt, salta och tillaga tills de blir mjuka i 200 graders värme.

När halva tiden gått, strö över hackad lök, hackad vitlök och paprika skuren i tunna strimlor och låt tillaga med potatisen.
Blanda detta med kycklingrester, torkad tomat (blöt den först), valnötter och ruccola.

tisdag 21 februari 2012

Goya-galan

På söndagskvällen var det la gala del Premio Goya, som är den spanska motsvarigheten till Guldbaggegalan.
Med benen varma av loron tittade jag tillsamman med Jesús föräldrar på tjusiga glitterklänningar och skådespelare som strålade genom tv-rutan. Jag vet inte vilka de var för jag är hopplös på sånt här, men en kände jag igen (efter att Jesús mamma talat om vem det var); Antonio Banderas som kom tillsammans med hustrun Melanie Griffith (Jesús mamma hjälpte till även här). Griffith spred stjärnglans och elegans, och svarade så gott hon kunde på reporterns frågor på spanska.
Antonio Banderas gillar jag inte, men han har en huvudroll i Pedro Almodóvars senaste film, La piel que habito heter den på spanska, och den hör nog till en av de bästa, eller mest sevärda filmer jag sett. Och Banderas var verkligen bra.
Den börjar konstigt, man förstår inte riktigt vad som händer eller vad det går ut på, men någonstans i mitten börjar förklaringen rullas upp, och det är en sådan otäck, tragisk och fullkomligt oväntad historia att man går hem från bion med tusen tankar i huvudet.
Jag skriver inte mer om den för att inte förstöra överraskningsmomentet. Se till att se den.
Elena Anaya fick pris som bästa kvinnliga skådespelare, och filmen mottog ytterligare tre priser.
En annan film som premierades är La voz dormida av Benito Zamrano.
Den utspelar sig i efterkrigstiden i Spanien, när Franco vunnit och den stora hämnden börjar. María León gör en fantastisk rollprestation som den lite naiva, rättframma Pepita vars syster sitter fängslad i väntan på avrättning på grund av inblandning i motståndsrörelsen. Men hon avrättas inte förrän barnet hon bär har fötts, och i väntan på det gör Pepita allt för att rädda sin syster.
En verkligt bra film, väl värd att se!
Jesús favorit La chispa de la vida av Àlex de las Iglesias,som jag skrev om här belönades inte på något sätt.
Mest premierad blev No habrá paz para los malvados, som jag inte har sett

måndag 20 februari 2012

Massdemonstrationer

Igår var det massdemonstrationer i Spanien. Hundratusentals personer gav sig ut för att protestera mot den nya arbetsreformen som premiärminister Mariano Rajoy (PP) nyligen presenterade.
Spanien har enorma problem med arbetslösheten. Den generella siffran ligger på 23 procent, och ungdomsarbetslösheten är så hög som 48 procent.
Jag har tidigare skrivit om ämnet här och här.
Enligt reformen ska det bli lättare för företag att avskeda personal och att sänka löner. Reformen kommer att ge större makt åt företagen och minska fackförbundens möjlighet att påverka.
Fler reformer är att vänta. Det pratas om att verkligt kraftiga tag kommer Partido Popular inte att ta förrän efter regionvalet i Andalusien i slutet av mars. Partiet vill inte riskera sina väljare.
Jesús väntar på smällen. Han räknar med att kunna bli arbetslös när som helst. Norrut har man minskat ned antalet lärarvikarier rejält, och lönen som lärarna brukar få under sommarlovet har tagits bort.

Pizza nummer tio

Vi var i stan och ville äta middag på något roligt ställe, och Sloppy Joe`s är kul, så dit gick vi.
Det är en kedja i amerikansk stil. Jesús gillar deras pizzor. Det blev en korg med friterade lökringar och sås i en skål till förrätt, pizza (förstås) till Jesús, och små kycklingvingar dränka i en mumsig sås till mig.
Och medan vi åt på detta skojiga och trevliga ställe pratade vi om döden.
Det låter inte kul, och det var det inte heller, men intressant.

Nåväl. På en Sloppy Joe´s var Jesús för en massa år sedan med ett gäng kompisar, och här åt han sin första pizza någonsin. Han minns den väl. Det var nummer tio på menyn och den var fantastisk.
Pizza nummer tio bestod av, förutom botten, ost, tomat och jalapeño. Jesús avråddes från att beställa den, eftersom den var väldigt, väldigt stark, men han envisades. Hemma hos honom var stark mat mer eller mindre förbjuden, och när han nu var ute på egen hand och kunde beställa vad han ville så skulle det vara något starkt.
Pizzan bars in, het och fin och alldeles täckt av jalapeño.
Efter ett bett hade Jesús fått nog av hetta, men han kan vara rätt enveten, så han åt upp hela. Med varenda japapeño.
Lärdom: Förbjud inte ungar grejer. Det är det förbjudna som de längtar mest efter när de släpps fria.

Pizza utan jalapeño.

söndag 19 februari 2012

Prata i sömnen

Ibland pratar jag i sömnen.
Vad jag säger vet jag inte, och det vet inte Jesús heller, inte alltid. För varje gång när jag kommer hit efter att ha varit i Sverige ett tag pratar jag i sömnen på svenska. Men efter några dagar byter jag språk till spanska.
Lustigt, eller hur?

lördag 18 februari 2012

Kammar av skägget

Ska på barnkalas imorgon.
Har blivit beordrad att klä ut mig.
Och jag är inte den som försummar ett tillfälle att ta på mig lösskägget.

Problem med uttalet

Har inte tänkt på tidigare hur svårt det kan vara för någon som inte är född i Sverige att uttala bokstaven H. Så jag övar på att förklara och lära ut det med Jesús.
- Tycker du att det är svårt att säga H?
- Hur då?
- Ja, H som i Hylla. Försök med det.
- Schylla.
- Nej, Hylla. H. Som ett andetag. Hylla.
- Skylla.
- Nej, det betyder något annat. Det stavas med SK Hylla är bara H.
- SK? Som i sk*********?
- Vadå? Sjuksystem?
- Nej, sk**********!
- Sjuksyster?
- Nej, SKITSYSTEM!

Jag har inte lärt honom det ordet.
Tydligen finns det en svensk punkgrupp som Jesús gillar som heter Skitsystem. Han visade mig skivan.

fredag 17 februari 2012

Om att skriva med fel penna och att andas utan snorkel


Gårdagen:
Går upp 6.30 för att ta mig till ögonläkaren, med sällskap av Jesús föräldrar. Tillbringar hela förmiddagen där. Kaos i väntrummet. Stressad ögonläkare som överfalls av väntande patienter varje gång hon visar sig säger till samlingen " Jag vill hellre komma härifrån än någon av er!"
Stämningen lättads upp efteråt när vi hämtar oss på en bar. Jag äter en av de godaste mondaditos med jamón och salmorejo som jag någonsin provat.
Böngryta och picadillo med makrill till lunch hos Jesús föräldrar.
Kort siesta, mycket kort på grund av kylan, för att ta igen förlorad nattsömn. Går sådär.
Jesús iväg till fem timmar lång övningskväll med kör + hårdrocksgrupp.
Jag iväg för att köpa stor fin whiteboardtavla till svensklektionen.
Tillbaka med tavla, men blodsockret på bottennivå, vilket innebär en liten försening till svensklektion.
Mycket nöjd med skrivtavla. Mindre nöjd med att det inte går att sudda bort det jag skrivit. Inser att jag inte använt medföljande whiteboardpenna utan min favorittuschpenna, som tydligen råkar vara en sådan där permanent sak som man skriver på cd-skivor med.
Erbjuds av lokalägare att lämna kvar tavlan för att slippa släpa den fram och tillbaka. Tackar nej och tar skamset med den utan att förklara problemet, för att försöka tvätta bort skriften ifred hemma.
Erbjuds av Jesús föräldrar att lämna kvar tavlan för att slippa släpa den fram och tillbaka. Tackar nej och tar skamset med den till bilen utan att förklara problemet, för att försöka tvätta bort skriften ifred hemma.
Känner mig lika dum som kvällen innan, i simbassängen, när simfröken demonstrerade hur man andas i snorkel och stänger till näsan. Doppade huvudet under vatten för att göra likadant, men glömde att jag inte hade någon snorkel.
Jesús tillbaka från maratonövningen. Tystlåten på grund av parkeringsböter.
Åker hem. Hoppas på bättre morgondag.

torsdag 16 februari 2012

Hurra för spanska sjukvården!

Jag skötte mig fint i fredags. Kallade inte doktorn för tjurskalle och skötte mig så bra att hon genast skickade mig vidare precis dit jag ville.
Det förstod jag i tisdags efter det läskiga telefonsamtalet som jag inte riktigt bregrep
Jag gick bort till el ambulatorio där en skrivbordsman jobbar mellan ett och två på eftermiddagen och frågade vad det handlade om.
Jojo..
Jag hade bett att få terapi för min nål- och sprutfobi, och det hörsammades genast. Tänk, bara fyra vardagar senare hade jag tid för ett inledande samtal för att se om jag... ja, jag vet inte, om jag bara är rädd för de här grejerna, eller om det handlar om en fobi antar jag. Fick prata med en sköterska, och blev godkänd, så om två veckor ska jag träffa en psykolog.
Och det gick finemang allting.
Det trodde jag inte.
Är... hm... lite skrockfull. Och hade lämnat nycklarna på byrån av misstag innan jag åkte.
Jesús bara skrattade.
- Okej att du är skrockfull, men du kan ju inte hitta på egna regler! Det är ju nycklarna på BORDET som ska betyda otur, inte nycklarna på BYRÅN!
Dessutom försökte han skrämma mig med att de kanske skulle ta ett blodprov i armen på mig för att kolla om rädslan är på riktigt.

Det är verkligen opraktiskt att ha en sådan här fobi när man är diabetiker.
Inte alls bra.
Tänk om det äntligen ordnar sig.
Gud, vad bra det fungerar här i Spanien.
Kostnadsfritt också.
Spanien - Sverige 1 - 0

onsdag 15 februari 2012

San Valentín

Jesús fixade med lunchen, merluza med ärter, vin och andra grejer (fantastiskt gott) och jag knådade en bulldeg på köksbordet när jag plötsligt kom på:
- Idag är det San Valentín! Det är idag vi ska äta romantiska middagar och ge varandra presenter.

Nu ska ni inte missuppfatta den här kommentaren. Den sades med ironi. Har inget till övers för Alla hjärtans dag, och inte Jesús heller. Han avskyr kommersiella högtider och är emot julklappar också. Köpa presenter för att man måste. Nej tack.
Men nu sa han något som verkligen överraskade mig. Jag visste inte att han kunde förvåna mig så mycket. Ja, jag blev så förvånad att jag inte kan beskriva hur förvånad jag blev. Vi har i alla fall varit tillsammans fem år. Så här sa han:
- Jag tänkte bjuda dig på San Valentín-.middag på schackbaren.
-...
-...
-...
- Vadå?
- Ja, schackbaren.
- Men vi är emot San Valentín! Gillar inte San Valentín! San Valentín är en jädra löjlig nymodig högtid som skapats i kommersiellt syfte! Vad är det här? Skojar du med mig? Är du allvarlig nu?
- Nej, jag gillar inte dagen, men jag trodde att du gjorde det!
Jag har ingen som helst aning om varför han sa det. Vi har pratat om saken, det är jag säker på. Så klart att vi har. Något måste ha slagit slint i huvudet på honom.
- Det gör jag inte. Men jag gillar schackbaren, så en middag där säger jag inte nej tack till! Du valde ju inget romantiskt ställe precis.
- Nä, det hade blivit för mycket.

Middagen har dock flyttats fram. Jag blev så sen från svensklektionen.

tisdag 14 februari 2012

Förbaskade telefoner

Åh, vad jag avskyr att prata i telefon. Avskyr det! Och ännu värre är det att prata i telefon på spanska. Jag blir så nervös.
Vart tog brevskrivandet vägen?
Det ringde för en stund sedan.
En dam upplyste mig om att jag har tid på Centro de Salud i Camas i morgon klockan nio.
- Imorgon? Klockan nio? I Camas, upprepade jag undrande och fick det bekräftat.
- Jaha... Hm... Varför då?
- För sfpghughsjkhg, du hade beställt tid för det?
- ??? Jo, ja...
- Vart ska jag gå?
- Mfdlhgeroinvqrto.
Har alltså tid imorgon klockan nio. Vart jag ska ta vägen vet jag inte, mer än att det är på el Centro de Salud i Camas.
Klart att jag borde ha frågat igen när jag inte förstod. Klart att jag borde.
Absolut.

Oense

Jesús har lagat sushi till middag, med tonfisk, lax och sesamfrön den här gången. De är ovanligt små eftersom vi hade så lite ris kvar, men goda är de.
Jesús. Min sushikock.
Men det är något som stör. Tv:n är på. Och Jesús kastar hela tiden blickar mot den.
Vi har aldrig tv:n på när vi äter. Vi tycker att man liksom glömmer bort att njuta av maten och att man tittar på tv istället för att prata med varandra när apparaten är på. Var sak har sin tid. Måltiden sin. Tv:n sin.
(Vad gammal jag låter.)
Och det är väl inget konstigt det här, mer än att de är vanligt att ha tv:n påslagen här. Speciellt under lunchen då nyhetsprogrammen går för fullt.
Men alltså. Vad jag vill komma till är att just nu, under denna mysiga sushimiddag med fint upplagda små bitar står tv:n på. Anledningen är att las chirigotas sänds direkt nu ett par veckor under den stora tävlingen inför karnevalen i Cádiz.
Berättar mer om det i ett annat inlägg, men kort: sångtävling.
Jesús är ett stort fan av chirigotas. Vadå sova åtta timmar. Det är ju chirigotas på tv! Han gör vad han kan för att hålla sig vaken, men till slut somnar han ju alltid i förtid eftersom han inte kan hålla sig vaken när tv:n är på. Han vet det, och lyssnar på direktsändningen i radion bredvid sängen istället när han börjar slumra i soffan.
Jag vet att han gärna vill se det här, men...
- Hur länge håller det här på, undrar jag.
- Ja, det är väl ett par veckor...
Kära nån. Ska han titta på chirigotas varenda middag i två veckor?
- Det är speciellt det här, försvarar han sig.
- Det är ju bara en gång om året. Tänk om jag skulle kräva att du stängde av melodifestivalen för att äta middag?
- Melodifestivalen? Men den kan du väl inte jämföra med! Det är ju bara en kväll om året! Och det gör inget om jag missar lite av den, för det är sällan något bra.
Anledningen att jag inte roas som Jesús av las chirigotas är att jag (trist att erkänna) faktiskt inte förstår dem. Jag är inte dum på spanska, men här räcker inte mina kunskaper. Det är ordvitsar i mängd, och de sjunger om platser, politiker och berömda som jag inte känner till. Jag missar nästan alltid poängen.

måndag 13 februari 2012

Vandring i Almonaster la Real

Tillbringade söndagen med att bestiga ett 900 meter högt berg.
Nu ligger ju byn där vi startade på 700 meter, men 200 meter är också jobbigt när det går uppför.
Jesús hade äntligen en hel dag då han varken övade med rockgruppen eller kören, så vi åkte till Almonaster la Real i Sierra de Aracena för att gå en vandringsled.

Den lilla vägen från Aracena är mycket vacker, men jag gillar den inte alls numera eftersom vi alltid måste stanna minst en gång för att jag har blivit åksjuk. Hjälper inte att jag kör.
Man blir glad bara av att köra in i Almonaster. Byn ser så mysig ut, och den är mysig att promenera i. Målet för de flesta är moskén högst upp på kullen. Andra byar har en borg som vaktar dem, den här har en moské från tiden då området var arabernas. Men byn är mycket äldre än så. Den grundades av romarna, och när de försvann tog visigoterna över, och i moskén ser man pelare som visigoterna tillverkat och som araberna sedan återanvände.
Men det var mörkt när vi kom tillbaka till byn, så det blev inga bilder från det här.

Enligt boken vi har är den här vandringsleden lätt, passar nybörjare och barnfamiljer och beräknas ta två och en halv timme. Det lät bra, vi kom iväg rätt sent och kände oss lite ringrostiga.
Leden startar på en gammal stenlagd romarväg och korsar strax byns konstrunda. Några verk såg vi från den.



Leden går upp för ett litet berg, och när vi kom upp var vi trötta men nöjda över att vara framme, och tacksamma över att vi inte behövde bestiga det intilliggande berget.
Men varför fortsatte det uppåt?
Vi behövde bestiga det intilliggande berget.
Vi styrkte oss med smörgåsar med ägg, tonfisk och sallad och var vid gott mod ändå. Den avklädda kastanjeskogen faschinerade också.


Högst upp på Cerro de San Cristóbal finns två utsiktsplatser. Från den ena ser man Almonaster (vad långt bort byn verkade ligga) och från den andra en hel massa små vita byar utspridda i bergen. En del ligger i Portugal. Den här platsen är bara fyra mil från den portugisiska gränsen.


Vi stannade inte länge för att beundra utsikten, för det var hiskeligt kallt och blåste som bara den.
Lite osäkerhet rådde inför nedstigningen. På en skylt vid utsiktsplatsen stod det att den som ville kunde fortsätta vandringen här, men man måste vara försiktig. Vi såg ingen annan väg, så vi tog den.
Det betydde att klättra ned för bergets brantaste sida med en massa grus och småsten som rasade under fötterna. En nervprövning var det, och Jesús undrade om han hade haft rätt sida uppe när han läste om leden. Vi tyckte inte att den här passar vare sig nybörjare eller barnfamiljer, och egentligen ingen annan heller. Jag stoppade ned kameran i väskan ifall jag skulle ramla.
Vi tog oss ned till en väg, och därefter var det lättare att gå, även om nedförsbacken fortsatte. Vi fick rejält ont i vaderna och gick som Kalle Anka.
Väl tillbaka tittade vi på skylten vid leden start och insåg att vandringsleden gick runt berget. Den väg vi tog är till för dem som tar en avstickare till utsiktsplatserna och inte orkar gå tillbaka till den ursprungliga vägen.
Och vi konstaterade att det som borde ha tagit två och en halv timme tagit nästan fyra timmar. Hm.


När vi åkte tillbaka hemåt hittade vi en rakare väg mot Aracena, och vilken lättnad det var att slippa den andra.
Vi stannade till i Aracena och åt lite, jamón och carillada med pommes frites. (Gryta på griskind, mycket gott.) Tyckte att vi var värda det!





lördag 11 februari 2012

Husmorstips från Spanien

  • Om du vill baka efter inhemska recept, skaffa hushållsvåg. Det går att omvandla varenda ingrediens från gram till deciliter, till och med ägg, men det är mycket tidsödande.
  • Tänk själv. Rumstempererat smör betyder inte ordagrant rumstempererat utan förmodligen varmare än kylskåpskallt. Den som har skrivit receptet har inte gjort det under vintern i Spanien.
  • Det är tråkigt att diska, men om du inte diskar kniven innan du hackar hasselnötterna får du ta konsekvenserna. Framförallt om det var vitlök du hackade med den senast.
  • Den som tagit med en burk vanillinsocker från Sverige upptäcker kanske efter ett tag att pulvret inte är pulver längre, förmodligen på grund av fuktighet. Lägg klumparna i morteln och mortla dem så löser du det bekymret. (Klumparna upplöses nämligen inte i smeten.)
  • Vårda kärleken, men inte under bullbaket. Sätter du dig och myser med sambon i soffan ska du inte bli förvånad om bullarna är kolsvarta nästa gång du tittar till dem i ugnen.
  • Bulldegen tar inte skada av att stå i tre timmar, men om den under den tiden fortfarande inte har jäst är det dags att sätta på elementet och sätta bunken framför det.
  • Den som följer rådet från föregående punkt frestas kanske av att sätta bullplåten för jäsning två ovanpå den varma ugnen för att det ska gå fortare. Det GÅR fortare, men smöret i fyllningen smälter och rinner ut.
  • Om du bakar nutellamuffins kan det vara bra att ha ett paket russin eller liknande till hands för att inte äta upp fyllningen innan den hamnar i muffinsen. Om det ändå händer, håll tyst om saken. Bara du vet hur det var tänkt från början.
  • Om du har en spansk sambo; tvinga honom inte att smaka på smeten. Förmodligen kommer han från ett hem där det aldrig har bakats och han har ingen erfarenhet av att slicka sleven. Han tycker bara att det är konstigt och osmakligt att göra så.

fredag 10 februari 2012

Språkfälla

"Dicen que es el médico de cabeza... cabezota (nejnej!)... casera... cabe... cera(!) que tiene que..."
Ska till doktorn och be att få bli skickad till en annan doktor. Och det är den här doktorn som måste skicka mig vidare. Övar i förväg på att säga husläkare istället för huvudläkare, hemgjord läkare eller tjurskalledoktor.
Det blir så lätt fel.
Det var förresten vid ett sådant här tillfälle för flera år sedan, när jag behövde allergimedicin mot pollen, som jag verkligen lärde mig skillnaden mellan estornudar och desnudarse (nysa - klä av sig).

torsdag 9 februari 2012

Kycklingbuljong

Där jag växte upp var ingen intresserad av mat. Matlagning var ett måste, och vi åt snarare fiskpinnar och pulvermos än ugnspannkaka och soppa.
Jag hade aldrig smakat hemkokt buljong förrän jag kom till Spanien.
Nu är det bland det godaste jag vet, och även om vi äter det nästan varje vecka tröttnar jag aldrig.
Och är man sjuk känner man sig genast lite gladare när ens sambo kommer med en kopp het buljong med mynta i. Helt klart.
Buljongen är ett självklart inslag i det spanska matlivet, och hos alla slaktare och i alla matbutiker kan man köpa ben och annat som behövs för en god buljong.
Här kommer recept på den kycklingbuljong som jag just nu har på spisen. Fast man tar vad man har hemma förstås. Basen brukar ändå vara morötter och purjolök, och gärna majrova eller någon annan rotsak. Och kyckling med ben förstås, om det är kycklingbuljong man vill koka!

Kyckling
Morötter
Purjolök
Lök
Vitlök
Persilja
Lagerblad
Pepparkorn
Salt
Olivolja

Skala lök, vitlök och morötter. Dela löken på mitten. Vitlöksklyftorna också. Lägg ned i en stor gryta med vatten. Skölj kycklingen och lägg ned den också tillsammans med sköljd purjolök, persilja, lagerblad, peppar och en skvätt olivolja.
Ta bort skummet som bildas när det börjar koka upp.
Låt småkoka i två timmar.
Salta.

För att få mer buljong kan man efter koktiden ta bort hälften av buljongen och ersätta med nytt vatten, och låta koka vidare.
Det kokta kycklingköttet använder jag till andra rätter.

Pabellón de la navegación


Pabellón de la navegación från världsutställningen 1992 har öppnat igen.
Då, för 20 år sedan, var det ett häftigt ställe. Besökarna kom in och fick sätta sig på golvet för att se en film om fartyg och sjöfart. Bilderna projecerades både i taket och på väggarna. När filmen var slut öppnades väggarna och besökarna fick känslan av att vara inne i ett skepp. Under turen besökte man olika rum och avdelningar på skeppet.
Nu är det något annat.
Man kommer in och möts av ett hav av ljusspröt, mängder med pyttesmå lampor som speglar sig i golvet. Ljusen växlar och föreställer vågor. Havsvind hörs och i taket sitter stora skärmar. På dem får man en historia berättad på spanska eller engelska. Historierna handlar om olika sjömän och livet ombord.
Under glasplattor i golvet finns benrester eller brödbitar med mask i och annat relaterat till det gamla sjömanslivet.
Därefter följer en liten utställning om olika skepp.


När man sett skeppen kommer man till spelavdelningen. Både jag och Jesús förlorade. Jag sköt sjömän och apor med en kanon, och kanske borde jag inte ha skjutit sjömännen, för de gav visst minuspoäng, och när spelet var slut dök det upp en mustaschprydd figur som med en hotfull kniv i handen röt Fatal!


Till sist kan man också se gamla bilder av Sevilla.
Det kändes lite snopet när vi kom så långt och insåg att det inte var mer. Hela bottenvåningen, som man ser uppifrån, står tom.
Det som finns på muséet (får man väl kalla det) är snyggt gjort och säkert skojigt för barn.
Vuxenpubliken bör söka sig någonannanstans.
I entrébiljetten ingår en tur upp i utsiktstornet.


Dock höll de på att greja däruppe så vi föreslogs komma tillbaka en annan dag.

onsdag 8 februari 2012

Kinesisk tortyr

Vi sitter kvar efter lunchen, fyllda tomater som inte alls var så goda som de ser ut, men vi sitter kvar, njuter av värmen från loron, tittar ut på tvätten som vajar i vinden ute i pation. Idag är det bäst att ha dörren stängd.
- Jag längtar efter värmen. Efter sommaren, säger jag.
- Det är bara för att du inte har varit här någon sommar. För dig är sommaren något sympatiskt, behagligt, trevlig... Men sommaren i Sevilla är martirio chino!
- Va?
- Martirio chino. Tortyr. Lokalt talesätt. Kineserna var väldigt duktiga på att tortera. Hade stort tålamod och finess. Till exempel gjorde de...
- Stopp! Jag vill inte veta!
- Ingen här längtar efter sommaren. När sommaren kommer vill vi bara att den ska ta slut. Jag har nästan glömt hur den är. De senaste fem somrarna har jag ju varit i Sverige. En svensk sommar är som vintern i Sevilla.
- Äh, du har bara haft otur med vädret. Det kan faktiskt bli varmt där också.

Tomater fyllda med vitt bröd, ägg, olivolja, persilja, vitlök, salt och peppar samt (den ena) ost. 

Skicklig kock på underbara Macuro

Vilket ställe vi var på igår!
Vi hade blivit rekommenderade Macuro, och nu när vi promenerade i Triana tyckte vi att det var ett bra tillfälle att testa det
Macuro ligger på den lilla gatan Rosario Vega som man lätt hittar från Pagés del Corro.
Det var ett himla mysigt ställe vi öppnade dörren till. Liten är den, baren, elva små bord bara, men mjuk belysning, abstrakt konst på väggarna och en pelare samt väggen bakom bardisken målad med griffelfärg och menyn skriven därpå.
Här jobbar en verkligt skicklig kock som har full koll på smakkombinationer. Han gillar att experimentera och presenterar små utsökta rätter vackert upplagda.
Denverklig tuppmärksamme och vänlige kyparen informerade om att det var Franska veckan i baren och gav oss en liten specialmeny ihop med den vanliga. Och det var så goda rätter att jag ville prova dem alla, utom leverpatén.
Jag valde en bit solomillo med franska örter, senap och mos gjort på färskpotatis och svart tryffel.
Köttet kom in så fint upplagt på ett fat, och smaken tillsammans med purén... var himmelsk! Sådär underbar att man bara ler av njutningsglädjen, så att tårar nästan tränger fram. Gud, så gott det var.
Jesús fick in en, tja, hur ska man översätta det, en pastej gjord av marulk med champagnesås till.
Nästan precis lika gott det. Vilka lena smaker!
Vi beställde också en tartlett av rå lax och mango, och en tallrik arepa med friterad banan och guasacaca.
Att kyparen är ett proffs hade vi redan förstått, men nu överträffade han allt.
Vi var mätta när han frågade om efterrätt.
- Vi har... började han.
- Nej vänta, jag går och hämtar brickan så får ni se.
Och han kom tillbaka med en rund bricka med små glas på. Glasen var fyllda med mousse och krämer i olika färger och killen började förklara vad det var i varje glas. Och det var mango, och hasselnöt, och jordgubb, och...
Jag hade inte alls tänkt att äta efterrätt, men få en sådan bricka framför näsan och säg sedan att ni inte vill ha. Försök bara.
Jesús föll först.
Han tog något som smakade alldeles fantastiskt, men som vi inte vet vad det var. Något nötigt var det. Jag valde glaset med fyra sorters chokladmousse.
Mmmm...
Ett riktigt, riktigt bra ställe.
Men dyrt.
Hu ja.
De dyraste tapas jag har ätit sedan jag var i Madrid. Men mycket, mycket goda. De två första framför allt. Den sista var godkänd, inte mer.
Det är en underbar bar där man gärna sitter kvar länge.
På helgerna måste man reservera innan.
Kamera hade jag inte med mig, men jag lovar att fotografera nästa gång vi går dit. Vid nästa löning, kanske:)

Nu ser jag förresten att marulken är rödlistad.
Visste inte det.

tisdag 7 februari 2012

Att ångra inför döden

Aftonbladet har skrivit om den australienska sjuksköterskan Bronnie Ware som i många år har jobbat på ett hem för döende personer.
Hon har skrivit en bok om vad människor ångrar på dödsbädden.

Här är de fem saker som flest ångrar:


  •  Att inte ha uppfyllt sina drömmar istället för att anpassa sig och lyssna på andra
  •  Jobbat för mycket
  • Att inte ha vågat säga ifrån mer
  • Att inte ha haft bättre kontakt med vännerna
  • Att inte ha tillåtit sig själva att vara gladare


Det här tycker jag att vi, jag och ni som läser den här bloggen, ska komma överens om att inte ångra.
Ett steg i rätt riktning är att göra som den-där-resetidningskrönikören-vad-han-nu-heter upmmanar till:
"Socialstyrelsen rekomenderar det inte, men det gör jag. Ett äventyr om året!"

måndag 6 februari 2012

Salchichón

Inget fel på måndagar, men de blir så mycket bättre om man har en sådan här hemma.
Salchichón är just nu bland det bästa jag vet, och just den här är ovanligt god med en fin smak av peppar..
Till er som har en kämpig vecka framför er, eller en fin, eller en som verkar bli sådär.
Denna salchichón ibérico tillägnar jag er.
Önskar, önskar att ni kunde känna smaken av den också.

Djungelbastun

Jag gnäller över kylan, jag vet.
Det kunde ha varit värre.
Det HAR varit värre.

När jag kom för att jobba på "djungelhotellet" i Mataracú i Bolivia, mellan Cochabamba och Santa Cruz, möttes jag av det konstigaste jag hade sett fram tills då.
Omgärdat av tältrum, kök, hängmattor och lyxhydda uppe i ett träd, stod en bastu.
I djungeln.
En bastu.
Jag häpnade.
Djungeln var ju i sig själv en bastu.
Det var så hett att jag svettades från ställen jag inte visste att man kunde svettas från. Svetten pärlade som tårar från ögon, knän och underarmar, och att torka svetten från ansiktet med tröjan under en het djungelvandring var en sådan njutning att jag inte med ord kan förmedla känslan.
Här hade det alltså byggts en bastu.
Ett par månader senare slog vintern till och jag förstod plötsligt meningen med bastun.
Jag har aldrig frusit så.
På vinterbesök i La Paz frös jag, det var förstås lägre temperatur där eftersom stan ligger 3500 meter högre upp än Mataracú, och inte heller där fanns det någonstans att värma sig, om man inte hade ett värmeljus till hands. Men det var torrt i luften. Tog jag på mig alla plagg jag hade frös jag inte längre.
I djungeln var det en annan femma. Det är så fuktigt att det spelar ingen roll hur mycket man har på sig, alla plagg är fuktiga och det känns mycket kallare än de tio grader som termometern visar.
Ja, det är så hög luftfuktighet att innan jag fattade att man MÅSTE hänga kläder på tork i solen, hängde de så många dagar utan att torka att de till slut började lukta illa och måste tvättas igen.
Jag var ständigt i rörelse för att få lite värme i kroppen. När det var som kallast kunde jag inte ens sitta ned och äta, jag åt riset gåendes.
Hu, vad jag frös.
Och det gick inte att komma undan. Ingen eld. Ingen elektricitet. Inget varmvatten. Ingen vila.
Tur att jag hade Tino-Med-Musklerna att värma mig på.

söndag 5 februari 2012

Sydafrikansk middag

Alla dessa härliga lördagar.
Det blir så många så jag gör en liten etikett till dem här på bloggen.
Dyker det upp en tråkig lördag lägger jag den någon annanstans.
Gårdagen:
Jesús hade två övningar, så det blev en del ensamtid som jag utnyttjade på bästa sätt.
Eftersom lokalen med rockgruppen ligger i utkanten av stan, i närheten av flygplatsen (underbart att kunna åka förbi den utan att förknippa den med ett nära förestående avsked), så jag följde med och blev avsläppt vid Factory.
Factory är ett köpcenter med främst kända kläd- och skobutiker som säljer föregående säsongers varor billigt. Man kan verkligen fynda.
Eftersom detta är den tråkigaste platsen i Andalusien att befinna sig på, enligt Jesús, vägrar han att följa med.
Så jag fick förmiddagen på mig att kika runt. Hittade lite fint som just nu är helt oanvändbart på grund av vintertemperaturen.
Blev upphämtad efter övningen, och då åkte vi hem till svärföräldrarna och åt lunch, fylld aubergine.
Sedan skulle Jesús iväg på nästa övning, den här gången med kören.
Jag promenerade i centrum, och gick sedan hem till José Alberto där han och Loren väntade. Efter en stund mötte också Patri upp.
Vi åkte hem till Las Pajanosas. Matlagning och sydafrikansk middag stod på programmet.
Efter någon timme vid spisen kom Jesús hem, fick lite vin och oliver, och ytterligare två timmar senare kunde vi sätta oss till bords.
Det blev:
Oxsvansgryta med bland annat kanel, kardemumma, lök, morot och kikärter tillsammans med pumpa- och jordnötsmörmos
Fiskbabootie (fisk, ägg, grädde, curry, räkor och dadlar  med äggstanning och sesamfrön, tillagat i ugn) med persikocutney gjord på persikor, dadlar, russin, socker, vitlök, ingefära och vinäger
Grön salmorejo med friterad fisk och melon
Hummus av aubergine med bröd.

Pipen var social ända tills en burk med kanel ramlade ned från kryddskåpet och nästan träffade honom i huvudet. Efter det gick han in i Fula rummet och la sig och vägrade komma ut innan de andra hade åkt hem.

Absurd skyltning

Man lämnar Sevilla, kommer upp på motorvägen mot Mérida, och inte alls långt från stan finns en elektronisk skylt som varnar för olika saker. Vägolyckor till exempel.
Vi visste alltså att vi skulle bli omdirigerade efter dödsolyckan häromveckan då en kille från Triana tog livet av sig genom att köra upp på motorvägen i fel riktning i höjd med Gerena, och därigenom tog livet av en annan man genom frontalkrocken.

Men skylten.
De här dagarna har den varnat för köldvågen.

"Köldvåg
Anpassa hastigheten"

Alltså.
Det är kallt här i byn, och inomhus, och möjligen blir det någon minusgrad under natten.
Men det är fullständigt torrt på motorvägen och solen skiner och värmer den.
Vad gör då köldvågen för skada?

fredag 3 februari 2012

Utan rast

Det är ju så, att på spanska skolor får barnen inte gå ut på rast när det regnar  för att inte riskera att halka och slå sig, eller bli förkylda, eller få ett paraply i ögat.
Idag fick de hålla sig inne på grund av kylan.
Jag tyckte att det var lite överdrivet.
- Jag förstår om ungarna i Kvikkjokk håller sig inne, nu när det är - 45 grader, men i El Garrobo?

Kallt, kallt, kallt

Hu, vad jag fryser.
Köldvågen från Ryssland har blåst hit.
Det pratas det om på tv:n nu.
Jesús ogillar det.
- De skrämmer bara upp folk. Skrämmer upp de gamla.som bara ser på tv och inte har så mycket annat att tänka på. De kunde lika gärna säga "Nu är det vinter och då är det kallt".

Nu är det kallare än det varit tidigare i vinter, och jag undrar varför elementet inte kunde vänta ett par veckor med att paja.
Eftersom det slog gnistor inifrån det varje gång vi satte på det, och det dessutom spreds en obehaglig bränd lukt i rummet lämnade vi in det på lagning förra veckan.
Åh, vad skönt det hade varit att ha elementet nu. Vem bryr sig om ifall det luktar illa så länge det sprider värme?
Vet inte hur det är i norra Spanien, men i södra är husen inte isolerade.
I norr finns åtminstone element. Inte här. Man har istället en varmluftsfläkt på väggen, eller köper till ett litet element på hjul.
Det är ett bra element vi har, det som är på lagning (förutom att det är sönder då) men vi har inte på det hela tiden när vi är hemma eftersom elen är så dyr här.
Och som i alla hem här försvinner värmen så fort man stänger av värmeapparaten.
I brist på elementet sätter vi ibland på den lilla varmluftsfläkten, den som annars bara är på i badrummet när någon ska duscha. I början hade jag på den här i datarummet också, men det blev alltid kortslutning varje gång jag hade på fläkten och datorn samtidigt.
Den lilla fläkten är en räddning som gör det uthärdligt att gå och lägga sig i ett någorlunda uppvärmt sovrum. Jag brukar också värma den iskalla pyjamasen framför den.
Måtte den hålla ut tills elementet kommer tillbaka. Gallret framför apparaten är av plast, och plasten smälter mer och mer för varje gång vi sätter på den.
I Spanien brukar man ha har en värmekälla under bordet, så också vi.
Vi har en loro, en liten värmegrej som man hänger under bordet. Sedan täcker man bordet med en mycket tjock duk eller filt som går ned till golvet, och då är det varmt och skönt om benen och man blir gärna kvar länge efter middagen.

Vi konstaterar att det är kallt och att jag fryser vilket är en naturlig följd av att ha 12,5 grader inomhus, men med en varm sambo, filtar och möjligheten att gå ut i solen och värma sig klarar man det med.
Det regnar ju inte.
Och det är bättre här än i förra lägenheten i Triana, där dammet blåste in under ytterdörren, och där den som satte sig till höger i soffan fick finna sig i att det blåste isvindar i håret från det otäta fönstret.
Jag skojar inte. Man kände hur det blåste och såg håret röra sig.

El loro värmer ben och frusna fötter.

Rullskridskor

Vi åkte till Decathlon igår, den enorma sportaffären i Camas, eftersom jag behöver en ny baddräkt. Den gamla är utsliten.
Men det var så tråkigt att kolla baddräkter så jag smet när Jesús gick för att leta underställ.
Hittade avdelningen med rullskridskor, spände på mig ett par och åkte runt bland hyllor med skor och fiskeutrustning. Hittade Jesús och försökte övertala honom att ta på sig ett par också, men det gick inte.
Vad roligt det är med rullskridskor!
Hade vi bott kvar inne i stan hade jag kanske köpt ett par. I centrum finns finfina ställen att åka på.
Inte i Las Pajanosas. Det är så många backar här, och jag vet inte hur man stannar.

torsdag 2 februari 2012

Ropa vieja

Ropa vieja, gamla kläder (ni minns Sällskapsresan), är en av mina favoriträtter!
Den är så god att det kittlar i munnen bara jag tänker på den. Men Jesús har bara gjort den två gånger, och det för att han inte är så förtjust i timjan.
Och numera för att vi bara äter ekologiskt kött eller motsvarande. Vilket betyder sällan.
Men häromdagen sammanföll allt. Vi hade faktiskt både kyckling och gris, så då blev det det här!
Det är en kanarisk rätt. Jesús tog med receptet hem efter att ha bott längre perioder på Tenerife. I ropa vieja  blandar man ihop alla möjliga rester och grejer man kan ha hemma. Det  särskilt lämpigt om det blivit över från en puchero dagen innan. Rätten är inte särskilt andalusiskt alltså, eftersom man här hellre äter enkla rätter med var sak för sig här.

Recept för fyra personer:

500 gr kikärter
1 kg potatis
500 gr gris/nötkött
500 gr kyckling
1 litet glas vin
2 tomater
1 lök
1 grön paprika
3 vitlöksklyftor
timjan
lagerblad
saffran
persilja
svartpepparkorn
paprikapulver
salt

Lägg kikärterna i blöt natten innan.
Koka upp vatten i en gryta. Koka kikärter, kött och lite salt.
När allt är mjukt, sila bort vattnet.
Dela köttet i småbitar
Gör en refrito (stek hackad lök i olivolja på låg värme. När den blivit mjuk, lägg i hackad paprika. När den blivit mjuk, tillsätt hackad vitlök. Tillsätt därefter hackad tomat utan skal och låt stekkoka tills allt vatten har kokat in och bara olja bubblar.)
Mortla vitlök, tre pepparkorn, en tesked paprikapulver, saffran och lite salt.
Häll kryddblandningen i pannan med refriton. Tillsätt vin, hackad persilja, timjan, lagerblad, kikärter och kött.
Till slut (eller innan) stek tärnad potatis och blanda ihop med resten.
Servera!



I Gerenas simbassäng

Jesús har, som många spanjorer, aldrig riktigt lärt sig att simma. Själv har jag alltid älskat att vara i vatten, brukade cykla till badhuset mörka vinterkvällar och njöt av att simma i den nedsläckta motionssimhallen.
Så jag följde förstås med när Jesús skrev in sig i grannbyn Gerenas simbassäng med simundervisning. Jag tänkte lära mig crawla. Det ser så proffsigt ut.
Vi skaffade tofflor, simglasögon och badmössa, den obligatoriska utrustningen för att få vara i bassängen, och satte igång.

Det var ingen vilsam simning som väntade.
Herregud, medan Jesús gled omkring med flytdyna höll simfröken på att ta livet av mig. Det var en chock. Jag hade ingen aning om att man kunde bli så trött av simning.
Vi tog oss knappt upp för lägenhetstrappan efter första lektionen. Jesús var yr eftersom han på grund av något i nacken inte kan ligga på rygg i vattnet (men ändå hade gjort det), jag eftersom jag var helt utmattad.
Nu har vi varit med i ett par månader. Två gånger i veckan. Jag har lärt mig ett väldigt snyggt ryggsim och att avsky crawl eftersom jag inte fattar hur det ska gå till. Jag tar mig inte över en hel längd ens. Det måste vara det löjligaste simsätt som något har hittat på.
Fast igår gjorde jag för första gången på de här månaderna ett litet framsteg. Det känns bra. Särskilt som simfröken förra gången sa att jag var den enda som inte hade avancerat över huvudtaget.
Jesús har lämnat flytdynan och crawlar väldigt bra med vänsterarmen.
Vi har fått med ett par kompisar också, och efter simningen brukar vi gå till baren mittemot och dricka öl eller varm choklad. Varje onsdag är det fotboll på storbildsskärmen, och varje onsdag, känns det som, spelar Barcelona mot Madrid och baren fylls av män i koncentration.
Ryggsimmet är lite läskigt när det är fler än jag i bassängen (och det brukar det ju vara) eftersom jag bara ser upp i taket. Förra gången frontalkrockade jag med Jose Alberto som kom simmandes från andra hållet, drabbades av skrattanfall så att simfröken var på väg att hoppa i och rädda mig.
Massor av folk i byarna häromkring åker till bassängen i Gerena. Engelskläraren i Jesús skola, specialpedagogen, en av barkillarna i Pajanosas, en kompis i Olivares, Långben på svampkursen (fast han slutade eftersom han tyckte att vattnet var för kallt) och svampklubbens ordförande. När han och Jesús möts i omklädningsrummet pratar de alltid svamp, och Jesús kommer ut alldeles uppfylld av lust att gå ut med svampkorgen.
Själv kommer jag ut ilsken varje gång, på grund av den otroliga ljudvolymen från damerna samt för att det är så fuktigt och hett i damernas omklädningsrum att det inte är möjligt annat än att ta på sig kläderna våt.
Men jag kämpar vidare.

onsdag 1 februari 2012

Vakthundarna

Alla dessa vakthundar.
Här på landsbygden har de flesta vakthund. Ettriga skällande hundar. De vaktar får och hem och folk.
Jesús tycker inte om dem. Han är rädd för dem, något som inte sällan drabbar den som har blivit rejält biten av en hund.
När jag hittade min vackra garnkorg i Aracena köpte Jesús en hundskrämmarpinne i samma butik. Den ser ut som en vandringsstav, men Jesús har den inte för att stödja sig på utan för att kunna försvara sig mot hundarna.
Den var faktiskt trygg att ha den kväll som vi korsade en enorm grishage på väg till ett gammalt slott i ruiner långt ute i ingenstans. På ditvägen tyckte jag att de var trevliga, de små svarta, smärta grisarna som sprang omkring och letade ekollon och rullade sig i sanden, blev himla sugen på pata negraskinka under den promenaden, och de kände det kanske på sig, grisarna, för på tillbakavägen blev de obehagligt närgångna.
Nej, vi använde inte pinnen.

Jag var uppe på taket för att hämta ned den torra tvätten igår och kunde inte låta bli att reta vakthundarna en våning ned. Grannen har dem på sin balkong/uteplats. Tre stycken är de. De började skälla varje gång jag hostade. När korgen var fylld och tvättstället ihopvikt ställde jag mig för att titta ned på hundarna. Den brune såg mig med en gång men brydde sig inte om mig. Jag väntade på att de andra skulle upptäcka mig, men de gjorde inte det, så jag hostade till. Då blev det liv! Det var den lille som skällde. Oj vad han skällde! Jag stod kvar och tittade på honom uppifrån taket, och han hoppade runt och skällde som en tok. Jag tänkte stå kvar tills han slutade skälla, men efter ett par minuter gick jag därifrån. Inte för att jag hade tröttnat utanför att jag inte ville att grannen skulle koma ut och se vad som stod på.
"Nej, jag tänkte inte göra inbrott, jag ville bara reta hunden."

Nio saker om Pip-Larsson

  • Pip-Larsson kallas numera för el Pipen.
  • Jag tyckte att det var ett hiskligt missvisande namn i början eftersom han var så tyst, men han har ändrat sig.
  • Speciellt på morgnarna är han pipig. Då vill han bli omhållen.
  • Han leker ständigt. Med allt. Men att leka på golvet är för enkelt, så han sätter sig vid soffan/bordet/fotpallen och puttar grejerna ut och in tills de hamnar så långt in under vad-det-nu-är att han inte når längre. Varje gång jag lyfter på fotpallen ligger alltid några möss, bläckpennor och ekollon där.
  • Jag är övertygad om att han är en skicklig jägare. Det sa jag om min prins också, och han kom hem med både harungar och ekorrar i munnen.
  • Fast några harungar får vi knappast hem av den här. Han går upp på taket men vägrar gå ut på gatan. Undrar varför han har blivit så rädd för det? Inte tal om några kvällspromenader längre.
  • Han är himla rolig när han lurpassar på mig. Han gömmer sig under bordsduken eller bakom fotpallen och VET att jag ser honom eftersom vi har ögonkontakt, men hoppar ändå fram och anfaller mig. 
  • När han hoppar spärrar han ut frambenen så lustigt.
  • Igår när jag satt och skrev brev och han sov bredvid, fick jag en sån himla lust att måla hans trampdynor med den lila tuschpennan. Men jag gjorde det inte.


ny gadget

ny gadget