Évora i Portugal

Tack vare helgdagar är Jesús är ledig ända till fredag, då han jobbar igen, och vi utnyttjar den lediga tiden.
På måndagsmorgonen åkte vi tidigt iväg mot världsarvstaden Évora i Portugal.
Det tar knappt fyra timmar från där vi bor.

Ungefär halvvägs stannade vi för att äta frukost. Färskpressad apelsinjuice, kaffe och rostat bröd med olivolja, tomat och salt. Desayuno andaluz, kort sagt.

Sedan sov jag ända tills Jesús körde fel.
I Èvora körde han också fel. Det är väl optimistiskt att ge sig in i en ny stad och leta efter det reserverade pensionatet utan karta.
Vi hittade ändå Pensao Policarpo, men inte parkeringen, så vi parkerade några gator bort. Den runde mannen som bor i huset där vi ställde bilen kom ut för att titta på oss. Utan blygsel. Det blev besvärande efter en stund. Jag gissade att det var för att Jesús ställt bilen så nära lakanen som hängde på tork.

Det här pensionatet var ett fynd. Inrett i ett hus från 1500-talet. Kakel på väggarna, fyra meter höga, rundade tak.Inte fult som det brukar vara på åtminstone spanska budgetboenden (det här var budget, 32 euro för ett dubbelrum utan badrum). På väggarna satt tavlor av unga konstnärer. Den i vårt rum har en 16-åring från Ungern målat. Varje år arrangerar en konstlärare i Évora en internationell tävling för unga konstnärer. De bästa får komma till Èvora, bo på det här pensionatet och måla under en vecka innan tävlingen avgörs, och ett par verk skänks till pensionatet som tack för boendet. Riktigt bra grejer, och det var kul att gå runt och titta.

Vi var hungriga som tusingen och slank in på det första lunchställe vi hittade. Där fick man välja en av tre soppor, sedan en bit stekt ägg, kött eller emapanada, samt dryck.
Av okänd anledning tycks bara ensamma unga kvinnor äta där.
Sedan kollade vi på stan.

Èvora är ett mysigt ställe, värt att åka till. Gammal är stan också. Den skapades av romarna för 2 000 år sedan, då Iberiska halvön var en del av det romerska imperiet. Fortfarande ser man rester från den tiden. Den långa, välbevarade akvedukten till exempel.

Ett romerskt tempel finns också kvar.

Kyrkan Misericordia är dekorerad med kakel, på vilket bibliska scener målats i blått. Vackert. Man får inte fotografera där, men jag grämde mig inte länge, för strax därpå såg jag de här monstren på en kyrka nära Rua da República, och de protesterade inte. Inte så det hördes i alla fall.

I San Fransiscokyrkan hittar man Capela dos Ossos som inretts med ben och döskallar. Skelettdelarna har staplats på varandra ända upp till taket. Benen hämtades från kyrkogården på 1600-talet när kapellet byggdes. Tanken var att besökarna skulle reflektera över ur kort människolivet är.

Katedralen kikade vi också in i.
Jag tyckte mest om pation.
Via en smal, rundad stentrappa som gav Jesús cellskräck kom vi upp på ett tak.
Inne i kyrkan övade en organist och en sångare. Mycket vackert.

Ljuset försvann alldeles för snart. Det är ju en timmes tidsskillnad, så enligt portugisisk tid var det mörkt redan halv sex, och när jag tänker efter så mörknar det ett par timmar tidigare i Sverige, så jag har väl inget att gnälla över.
Middagen åt vi på Sao Luis i närheten av matmarknaden som finns i centrum. Jesús beställde sin favoriträtt, bacalao, och jag valde rostbiff, och vi blev inte besvikna när maten kom.
Jesús fick ett stort lerfat med fisk och potatis och ett fat med sallad. Jag fick tunna köttskivor på ett fat, pommes frites på ett annat, äppelmos på ett tredje, spenatröra på ett fjärde samt en liten skål med vitlöksolja. Gott gott gott! Gissa om vi blev mätta...
Efter frukost nästa morgon åkte vi hemåt för paellalunch hos Jesús syster.