Fiskelycka

Tänk vad en vanlig onsdag kan livas upp.
Vid halv tolv ringde porttelefonen.
Det var Jesús pappa.
- Vi är här. Ta med dig lite olivolja och en grön paprika och kom ned!
Utanför dörren väntade Jesús föräldrar, båda med solglasögon. Jag släpptes in bilen och satte mig bredvid en hoper metspön, fiskegrejer, matkorg och färska baguetter.
Vi åkte till el pantano de las Minillas, som man kör ned till via El Ronquillo.

Här i Andalusien finns inga riktiga sjöar, och mycket dåligt med vattenreserver, vilket ställer till problem i ett så torrt och varmt klimat. Franco löste det genom att bilda pantanos. Man stänger igen en dalgång och låter det naturliga vattenflödet, en bäck till exempel, fylla dalen.
Det är förbjudet att bada i dessa pantanos eftersom man aldrig vet vad som finns på botten. Ibland är det hela byar, vilket man kan se under riktigt torra år när dessa sjöar torkar ut. Förra året såg vi på nyheterna hur en sådan by hade återuppstått, och  gamla människor som bott där som unga kom tillbaka för att gå på gatorna igen.
Jag vet inte vad som döljer sig i Minilla-pantanon. Det är en mycket stor pantano, och där vi körde ner tar vägen slut på grund av vattnet, men man ser hur vägen fortsätter på andra sidan sjön.
Vi var redan hungriga, trots att klockan inte var mer än tolv, och det var ett par timmar kvar till lunchdags. Jesús mamma öppnade en burk sardiner som hon och jag åt med färskt bröd, medan Jesús pappa gjorde iordning fiskeriet. Fast han behövde extra ögon till hjälp.

Visst blev det napp. En stor, grann carpa (karp, förmodar jag), som efter beundran släpptes tillbaka igen.

När Jesús slutade jobbet kom han och gjorde oss sällskap, och vi packade upp lunchen. En god chorizo, två tortillas, en med lök och en utan, picadillo med tomat, paprika, lök och melva, färskt bröd, kall öl, och läskedryck för den som inte gillar alkohol. Åh, vad gott allt smakar när man är ute!

På den lilla landtungan en bit bort skrålade ett gäng pensionärer. Ja, jösses vad de lät. Spanjorer talar ju sällan tyst, och de här var nog rätt berusade också. Men det nappade för dem hela tiden.

Jag och Jesús tog en promenad efter maten, och missade nästa fisk som fastnade på kroken, men det gjorde ingenting. Det är så vackert där vid pantanon. I våras badade vi i andra änden av den (jupp, förbjudet), och det var en massa blodiglar där.

Framåt fyra gick solen i moln, och temperaturen sjönk genast, så vi packade ihop och avslutade med te och kaffe på en bar i El Ronquillo.