- Min julklapp också?
- ... Nej.
Åh, vad jag är nyfiken.
Jag erkänner det.
Att vi gav varandra julklappar på julafton är bara för att jag har tagit med mig min tradition. I Spanien sker julklappsutdelningen på trettondagen, och det är de tre vise männen som kommer med presenterna.
Jesús hade fått en idé, och när vi var på stan igår ville han gå för sig själv en stund.
Han var tyst när vi träffade igen, och det var inte förrän efter lunchen hos hans föräldrar, en underbar arroz con mariscos med räkor och snäckor, som jag fick veta att det inte hade gått som planerat.
Vi gick ut igen efter siestan, jag hade grejer att fixa, och han skulle ta hand om det hemliga. Han ringde mystiska samtal som jag inte fick lyssna till, och sedan gick han iväg åt sitt håll. Men inte heller nu hade det gått som det var tänkt.
Han satt på trappan till kommunhuset och såg dyster ut. Han var sjuk också, stackarn.
- Jag är inte klar, sa han.
- Jag måste gå, en jädra bit. Vi får ses hemma hos mina föräldrar sen.
Jag gick själv för att titta på ljusspektaklet på andra sidan av kommunhuset. Det var verkligen sevärt, med effekter som dörrar som öppnades, grejer som flög, figurer... Sedan lyssnade jag på skivor på Fnac och kikade i en skojig receptbok med sockerkaksfigurer på pinne.
Jesús var så nöjd när vi träffades igen. Hans mamma var inblandad på något sätt. Och inte bara ett, utan tre paket väntar mig.
Men jag har inte sett något av dem.
Jesús strör ledtrådar, men så mystiska att det inte går att räkna ut någonting.
Han gillar att hålla mig nyfiken.
Spänningen och förväntan är halva nöjet, menar han. Det är det som är grejen med julklapparna.
Hos de vise männen kan barn lämna önskelistor, men Jesús pratade visst direkt med den här. |
Så om "spänningen och förväntan är halva nöjet" ... är då öppnandet en fjärdedel av nöjet... och återstoden ren och skär tortyr? :)
SvaraRaderaGott nytt år,
Chatrin