Sparkarna!

Det måste vara sparkar som jag kände igårkväll!
Satt lite håglös i soffan med middagssmörgås och Jesús och såg folk ta farväl av den avlidne Adolfo Suárez, Spaniens förste premiärminister efter Francos död, när jag kände något som liknade en kraftig bubbla i magen. Jag har känt det förut, men inte så kraftigt. Jag tittade ner, och kände ännu fler bubbelliknande rörelser.
- Jag tror att det är bebisen som rör på sig!
Ytterligare ett bubbeltryck. Lite obehagligt faktiskt. Och lite kul också. Och otäckt och spännande.
Jag höll handen mot magen, både för att försöka känna rörelserna på utsidan och för att hejda det obehagliga bubblet som kom inifrån.
- Herregud! Det måste vara barnet! Det här kan inte vara några gaser! Det är här, här på vänster sida, här nere! Så här känns det, sa jag och tryckte lite med tummen mot Jesús ben.
Jag var helt koncentrerad, men nu stillade det sig såpass att jag fortsatte på middagsmackan.
Sedan kom en så kraftig stöt att jag tjöt till och tappade tomatbiten på gaffeln. och började skratta av förskräckelsen.
- Den hör mig säkert nu!
- Du klämmer ungen, tänk på hur det såg ut på ultraljudet när du skrattade, skojade Jesús.
- Den rör sig visst mer när du sitter framtålutad sådär, fortsatte han, och det hade han rätt i och jag vågade inte sitta så mer utan lutade mig bakåt.
Bubbelrörelserna fortsatte, och nu när jag sitter och skriver känns det fortfarande då och då.

Häftigt.
Konstigt.
Och lite obehagligt.
Man kanske vänjer sig?
I dag går jag in i vecka 21.

Hur var det när ni började känna rörelserna?