Samtidigt som hon var glad över beskedet, det var planerat, satte en väldig rädsla och oro in. Var det rätt? Hade de gjort rätt? Ville hon verkligen det här? Skulle de kunna ta hand om ett barn? Ville de verkligen ha ett?
Precis som jag.
Men lika rädd som jag var över vad som höll på att hända, lika rädd var jag för att något skulle gå fel.
Inte hon. Den tanken passerade aldrig hennes huvud.
Medan jag tittade efter blod vid varenda toalettbesök firade hon beskedet med alla hon kände.
Av ren tur har fortfarande inget hänt mitt lilla liv.
Av ren otur hände något med hennes.
Hon ringde och grät i telefonen.
Jag tar tunnelbanan till ändhållplatsen. Vi är inte nära vänner men hon behöver alla vänner hon har nu. Hon måste ut från lägenheten med pojkvännen och hans mamma, träffa sina egna som bryr sig mycket om henne.
Jag står med en påse nybakade bullar i handen och försöker täcka magen med jackan. Det går inte, den går inte att dölja längre.
Tänk om jag gör det värre och får henne att må sämre. Så här skulle hon också ha sett ut om ett par månader, men det blev inte så.
Åh vad jobbigt! Jag vet hur du känner. En vän till mig och hennes man fick två missfall medan vi fick behålla vår tjej...och nu har vi ännu ett barn medan de fortfarande är barnlösa. Och jag såg att det tärde på dem...samtidigt kan ni ju inte be om ursäkt för att ni fortfarande är gravida. Det är så svårt!!
SvaraRaderaÅh så tungt! Det finns ju inget man kan göra eller säga... Och det handlar ju bara om tur eller otur.
Radera