Colombialiv berättar i en kommentar, att precis som i Spanien brukar hela släkten komma och hälsa på på sjukhuset efter förlossningen i Colombia, och hon undrar hur jag känner inför det.
Tja, det är inget jag tänker på direkt, det är en del av det hela. det gör mig ingenting. Låt dem komma. På vårt sjukhus har det dessutom införts en regel med max fyra besökare åt gången. En vakt finns som kontrollerar vilka som kommer in. Jag tror att det är bra. Rummen översvämmas annars av alla besökare som hälsar på de nyblivna föräldrarna. Efter förlossningen strömmar alla till, släktingar, vänner och bekanta besöker på sjukhuset, så man ligger inte där och vilar upp sig direkt.
Här har man vanan med medföljare på vanliga läkarbesök också, och ingen inlagd brukar lämnas ensam på sjukhuset.
När Jesús syster fick sin dotter satt hennes mamma och sov i fåtöljen hela natten då systerns man inte kunde vara med. Man lämnas inte ensam helt enkelt.
Vad jag däremot är lite bekymrad över kanske är hembesöken. I många fall nästan bosätter sig mamma eller svärmor hemma hos den nyblivna mamman för att hjälpa till. Med allt. Från att lära upp hur man tar hand om barnet, till att hjälpa de nya föräldrarna med hushållsarbetet och helt enkelt bara vara sällskap. Toppen egentligen, absolut, och jag ska nog inte uttala mig så här tidigt, jag vet ju inte hur det blir. Men hemma vill jag nog kunna vara ifred och vara själv. Jesús föräldrar är bra, de är respektfulla, så vill vi bli lämnade ensamma kommer de nog inte att insistera. Det är skönt.
Jag gissar att det här är anledningen till att svärmor frågade om vi ska göra iordning Fula Rummet nu och ställa in en säng som min moster kan sova i...
(Nej, det finns inga planer på påhälsning.)
Det märks att det är annorlunda vanor. Här är inte besök tillåtna inne på BB, man får möjligen träffas i sofforna utanför avdelningen. Minns att jag satt där en del när jag fått Stortrollet. Men in på BB kommer ingen pga smittoriskerna. Jo, pappan kommer såklart in, har man tur får han även sova över. Det gjorde min älskling när storan kom. När lillan föddes var vi bara kvar en natt, var inte ens på BB. Blev kvar på "mjuka sidan" av förlossningen eftersom de hade gott om plats där men var trångt på BB.
SvaraRaderaOj! Inga besök? Det låter klokt om det är på grund av smittorisken. Visste inte at det är så i Sverige.
RaderaJa, asså, inga besökare inne på avdelningen. På KSS finns det ju en stor hall ute vid hissarna, där det finns soffor o sånt. Där kan ingen hindra dig att möta anhöriga. Men in på avdelningen kommer de inte. O definitivt inte in på rummet. Tackolov, det var skönt att ha sin egen vrå.
RaderaHemma var det okej, svärmor o svärfar ville inte störa o jag vågade inte be om hjälp, så vi fick vara i fred. Morsan kom ut efter jobbet en del, men inte varje dag. När älsklingen började jobba efter sina pappadagar var det stundtals lite jobbigt. Jag levde på mackor han fick göra, satt i min amningsfåtölj mest hela tiden. Det var en del krångel med amningen med stortrollet. Tack o lov funkade allt sånt bra med lilltrollet.
Jätteintressant att höra. .Det är verkligen annorlunda mot här.
RaderaHär får man bara åtta eller tio pappadagar (tror ajg att det är, statligt jobb), men J har ett bra jobb i det här avseendet och jobbar eftermiddag bara en dag i veckan, övriga dagar brukar han vara hemma till 15. Det är toppen. Skulle gärna ha en fåtölj att sitta och amma i, men kan inte motivera fåtöljköp när vi har andra sittmöbler tyvärr... Får se hur det går.
Åh vad annorlunda det är med olika kulturer! Tur ändå att du har en förstående svärfamilj :) För det kan bli jobbigt annars! Efter första barnet var jag helt slut. Lååång förlossning (förvärkar från helvetet i fyra dagar vilket ledde till sömnbrist och sen en 24 timmars förlossning med ordentliga värkar och sprickningar som skulle sys. Kateter och fick stanna på sjukan i tre dagar fastän jag hellre skulle åkt hem)...så jag var så trött länge efter och skulle inte velat ha nån annan runt mig mer än maken som hjälper till och tar hand om barnet så vi kan turas om att sova. Efter andra var det annorlunda. Snabb förlossning, utan komplikationer, och jag var ganska pigg efter. Man lever trots allt i en bebisbubbla där man vänjer sig vid varandra och den kan pågå i flera veckor innan man kommer ut på andra sidan med mer energi och styrka. Jag tror det tar ett bra tag för kropp och sömn att komma ikapp efter en graviditet och en förlossning (även om barnet kanske sover bra om man har tur)...Det får man känna efter. Din förlossning kanske är helt kanon och du känner för besök timmarna efteråt. Eller så kan den bli långdragen och du vill ha en vecka eller så för dig själv innan du har besök. Det får du känna av efteråt. Det är svårt att bestämma på förhand :) Men oavsett skulle jag nog inte vilja ha nån boende hos mig i början (även om de är där för att hjälpa till. De kan ju komma över med maträtter eller nån timme då och då för att städa eller bara ta barnet nån timme om du skulle vilja det)...
SvaraRaderaJa, jag har ju inte en aning om hur det kommer att bli. Vare sig förlossning eller efteråt. Det är svårt att tycka något i förhand.
RaderaEftersom barnet beräknas till början av augusti och J inte börjar jobba förrän första september så kommer vi att kunna hjälpas åt i början, det är skönt! (Hoppas inte ungen stannar kvar i magen ett par extraveckor!) Det kan säkert vara bra att få hjälp med mat och städning och sådant, gissar jag, men för mig (ust nu) är det så viktigt att få vara ifred också. Vi får se hur det blir! De är bra, som sagt!
Hur är det med besök där du bor?
På sjukhuset Costa del Sol fanns också regler för besök men de följdes sådär... ;) från 17 till 21 var det rena festen ute i korridoren. Vi delade rum med ett par som hade folk som kom och gick i en ständig följd under dessa fyra timmar. Det var aldrig mindre än 4 besökare där samtidigt som stod runt sängen. Till saken hör att rummet totalt sett var kanske max 8 kvm stort och ett draperi som skiljde oss åt. Jag tyckte lite synd om henne för hon var i rätt dåligt skick och hade inte ens kunnat gå ur sängen. Men jag befann mig i min bebisbubbla och jag tror inget hade kunnat störa den frid jag kände förmodligen tack vare alla lyckohormoner som for runt i kroppen. Men det där med smittorisken är ju en annan grej. Min spanska familj tycker barnet ska utsättas för så mycket som möjligt snabbt för att "härdas" och få bra immunförsvar. Min lillebror fick hjärinflammation på BB och var nära att dö när han var 2 veckor gammal. Kanske pga av alla besökarna som sprang runt med olika virus och bakterier i kroppen. Som ett minne av detta lever han nu med epilepsi. En historia man inte orkar dra upp för alla som tyckte att min son skulle härdas, men i det tysta tog jag det lite lugnt de första veckorna när det gällde att utsätta honom för massa folk. Man får hitta sin egen gyllene medelväg, det viktiga är att man känner sig trygg och får lov att agera utifrån sin egen övertygelse utan att bli påprackad idéer som man kanske inte fullt skriver under på. /Carin
SvaraRaderaJag hade inte ens tänkt på smittorisk förrän jag läste era kommentarer. Har visst inte hört någon här prata om det heller. Så hemskt med din bror.
RaderaJag vet inte hur besöksreglerna följs här. När J:s syster fick sin dotter och vi hälsade på henne hade vi visserligen besökskort (max fyra åt gången) men inne i rummet var det redan fem-sex personer som hälsade på henne när vi kom dit.
På förlossningen i vbg är besök förbjudet pga av smittorisk. Men vi har en helt ny förlossning och bb. Alla får egna familjerum och pappan får sova och bo med och man får stanna så länge man känner att man behöver. Väldigt fint och tryggt! Det är många som väljer att komma hit från tex göteborg och runt om bara för att det är så bra här.
SvaraRaderaDet låter toppen! Inte riktigt som här alltså, men hur det blir återstår att se.
RaderaDet är ju helt olika hur man är. Jag tror att när vi svenskar har besök av mamma, då blir hon "besök" och ska liksom skötas om och underhållas, så då blir det bara jobbigt med en nyfödd. Den spanska mormodern tar hand om allt, lagar mat och tar emot de andra besökarna, så man kan mest sitta med bebisen i lugn och ro och le lite fåraktigt ;) BB-besök av en massa kompisar första dagen gillar jag däremot inte alls. När det gäller smittorisken undrar jag vem som egentligen har rätt. Det talas ju nu allt mer om riskerna med att små barn INTE utsätts för bakterier, deras immunförsvar måste "kickas igång" och de har ett naturligt försvar de första dagarna som kommer från mamman, senare från amningen. Men då gäller det vanliga bakterier som förekommer i ett hem.
SvaraRaderaVilken bra kommentar. Jag har ingen aning om det här med smittorisker, är inte påläst alls. Men känner en i Sverige som blev tillsagd på BB att gå ut och gå med den nyfödda så snart som möjligt för att hon skulle härdas av luftföroreningarna. Vet också folk som vägrat besök av föräldrar och svärföräldrar fortfarande en vecka efter hemkomsten, på grund av risk för bakterier och viruts.
RaderaJag har inte varit i någon av situationerna, varken med påhälsande mamma eller påhälsande svärmor (svärmor kommer aldrig hit, vi åker dit), och ännu mindre med bebis. Låter troligt det du säger om skillnaden mellan att ta om hand och bli omhändertagen. Blir spännande att se hur det går!
Vilket intressant inlägg! Det låter väldigt likt Colombia. Hoppas det blir som du vill, förstående svärföräldrar är A och O :)
SvaraRaderaVi får se, jag skriver om det när det är så dags:-) Dina inlägg om kulturskillnader i barnuppfostran Colombia-Sverige har förresten varit himla roliga att läsa. Hoppas det kommer fler.
Raderasom nämnt ovan handlar det om smittorisken i Sverige. Det är itne bra för ett barn att bli sjuk innan 6 månader. En förkylning kan bli RS = ligga i respirator som nyfödd = inte så kul. Som vanligt skrämselpropaganda, MEN när Victor föddes var det RS-epedemi och sjukhusen överfyllda med bebisar som hade just RS. Vi blev tillsagda att inte ens ta med Victor på offentliga platser på TRE MÅNADER. Alltså kollektivtrafik, mataffärer osv... Vi lydde det. Jag var livrädd. Hade oavsett aldrig velat ha besök på BB - jag mådde SÅ dåligt. Svimmade ju, fick infektion och hade asont i brösten av amning. Victor gick ner mer i vikt än man ska och ja... det var så mycket helt enkelt att jag bara ville åka hem och stänga dörren. Det tog nog några dar innan jag orkade med besök, och till om med då var det jobbigt (bara av mamma och martins mamma etc). Kort och gott: man vet aldrig hur man kommer må eller känna. Eller hur barnet kommer må eller vara. Jag tror dock att för de som skaffar fler barn blir det mycket lättare på något sätt.
SvaraRaderaMan vet nog ingenting innan om hur det kommer att bli. Bara att vänta och se. Jag förstår att du inte ville ha besök. Jag har frågat Jesús om man kan slippa besök här om man mår riktigt kasst, och jodå, det respekteras. (Fast man får nog räkna med att rumskompisarna har en jämn ström av besökare...)
RaderaVad trist det låter. Tre månader utan att ta ut honom. Ni gjorde säkert rätt. Men det låter hårt.