Hundarna

På söndagseftermiddagen åkte Sverigebesökarna hemåt och Jesús på kör-rep, och efter det köpte vi en påse salta, rostade solrosfrön och tog bilen till Castilleja de Guzman där vi tittade på den vackra utsikten med gröna kullar och det vita Sevilla lite längre bort. Och bergen i Grazalema som en hög skugga i horisonten.
Vi stod uppe på en kulle och njöt av allt, och tittade bort mot en annan kulle, den som Jesús egentligen ville till. En brant kulle med utsiktsplats. På den och de andra kullarna bodde människor redan för 5 000 år sedan och Sevilla var en våtmark, en grund, stor sjö. Nu finns mängder av fynd från den tiden i markerna och en del har hamnat på det arkeologiska museet i Sevilla.
Men hur sjutton tar man sig med bil till kullen med utsiktsplatsen?

Just då kom en man med två hundar förbi. Ett par stora, vackra lurviga hundar.
- Ursäkta, sa Jesús och inledde ett samtal.
Mannen visste precis hur man skulle ta sig till den tilltänkta kullen och började förklara. Det märktes att han hörde hemma här, han visste precis, och upprepade vägen flera gånger för att J inte skulle glömma.
Ja, det var till J han pratade. Jag var nämligen inte alls uppmärksam. Inte på samtalet i alla fall.
För i samma sekund som mannen vände ryggen åt hundarna hoppade den enda hunden upp på den andra, och de började, tja, para sig.
Jädrans vad de var igång. Och mannen märkte ingenting, han pratade med Jesús, och Jesús verkade inte heller märka något. Det var bara jag som var vänd mot vovvarna.
Jag blev full i skratt av situationen. Försökte vända mig bort, titta på utsikten, käka solrosfrön, inte titta på hundarna som bara fortsatte, och då och då åkte mungiporna upp och ett litet frustande skratt slapp ut.
Mannen verkade aldrig sluta prata, och hundarna  fortsatte med sitt. Jag höll på att explodera när en hund gav till ett skall och J och mannen vände sig samtidigt mot dem och trodde att de råkat i slagsmål där de nu stod och gläfste mot varandra. Mannen lyfte upp hanhunden och  höll honom medan han pratade färdigt, och den där hanhunden, ja, han var fortfarande... spänd.

Jag höll inne skrattet så länge det gick för att mannen inte skulle höra där han var på väg bort med sina hundar, men det rann ut som tårar längs kinderna och till slut tjöt jag av skratt efter den konstiga situationen.

Vi fortsatte promenaden och konstaterade att Castilleja de Guzman verkar vara ett riktigt mysigt ställe att bo på.