I går hade jag tid för ultraljud i vecka 20.
Innan dess provtagning. Tur att det gick att ta samma morgon så att Jesús kunde följa med, han hade redan fått ledigt.
Blodprovet gick fantastiskt bra. Det har aldrig gått så lätt, inte sedan jag fick fobin i alla fall. Häpnadsväckande.
Ultraljudet var värre.
Inga problem på det sättet, bebisen mår bra och det är det viktiga. Men fy sjutton vad ont det gjorde. Hon tryckte så hårt med den där apparaten och det på ett par ställen på magen som ofta gör ont numera, vet inte varför. Usch. Jag fick hålla mig fast i den där britsen och stirra i taket och försöka ligga stilla, men ajajaj, vad ont det gjorde. Och vad länge hon höll på!
Hellre tre blodprov till istället för ett sådant ultraljud!
Men som sagt, bebisen mår bra och det är det viktiga. 375 gram nu minsann!
Vad rädd jag blev när jag såg rubriken! Men det ska inte behöva göra ont. Det var nog en hårdhänt människa.
SvaraRaderaOj, ja, rubriken kan nog tydas på flera sätt. Hon var hårdhänt, men det var mycket som skulle kollas.
RaderaOj vad konstigt. Har aldrig hört om ett UL som gör ont... Enda gången dom tryckte på mig var för att buffa på bebin så hon skulle flytta lite på sig eller så. hum... Himla skönt att allt såg bra ut i alla fall!
SvaraRaderaJag har hört av en som sa att just 20-veckorsljudet kan göra ont, för det är mycket som ska kollas. Hon gick också hos "högriskdoktor", det kanske har med saken att göra...
RaderaVad underbart att bebisen mår bra! Jobbigt att ultraljudet gjorde ont! Jag har för mig att det var något av dem som gjorde det på mig också, att de tryckte väldigt hårt när det var dags för de "stora" kollarna. Har säkert att göra med var man har de olika organen och kanske om man har en massa luft också, allting trängs ju undan och flyttas på. Och säkert finns det dem som är mer hårdhänta än andra... Beroende på hur bebisen ligger måste de väl buffa ordentligt för att komma åt att mäta det som ska mätas... Kram /Carin
SvaraRaderaBebisen låg lite illa till, jag fick vända på mig för att den skulle flytta sig, och det hade nog att göra med att det tog så lång tid. Det var en stor koll, så mycket som skulle antecknas....
RaderaJa, visst kan det göra ont! Med första barnet så kände jag inte så mycket faktiskt, och det blev bara ett UL. Med sonen fick jag göra 3-4 stycken eftersom jag fick graviditetsdiabetesen och de ville göra massa extra koller så att han inte skulle bli för stor, vilket är en risk. Och några gånger gjorde det extra ont, när de tryckte. Kan kanske bero på ligamenten som växer och töjer sig. De led jag av mycket. Om jag gick för snabbt, hostade, satte mig för fort upp etc, så stack det till. Som ett enormt smärtsamt håll liksom...Och ibland ligger bebisen lite krångligt till för att mätas...
SvaraRaderaÄr det töjande ligament som gör ont? Det brukar ofta hugga och sticka smärtsamt. Och just ett sådant smärtsamt ställe tryckte hon särkskilt hårt på, gång på gång. Hu!
RaderaJag är redan uppe i fyra ultraljud, och fler blir det... Hoppas de andra blir lättare!
Jag funderade häromdagen på om du ska föda i Spanien eller i Sverige. Jag antar att det blir Spanien eftersom ni har flest anhöriga där, eller? Ska hela familjen med på förlossningen? Jag har hört att det kan gå till så...
SvaraRaderaJa, det blir Spanien. Har ingen möjlighet att föda i Sverige, vet inte vart vi skulle ta vägen medan vi väntade? Har heller inte rätt till annat än akut sjukvård, såvitt jag vet. Skulle också kännas konstigt, nu när vi bor här och jag får all vård här. Har inte hört att familjen följer med till förlossningen, men allihop kommer och hälsar på, på jukhuset.
RaderaAh okej.. det verkar ju vettigt, allt du skriver...
RaderaBra att du frågade, jag har ändå tänkt skriva ett inägg om det framöver. Vet flera Spaniensvenskar som åkt till Sverige för att föda.
RaderaKonstigt! Jag har inte för mig att det någonsin gjorde ont på något ultraljud? Men å andra sidan, alla graviditeter är ju verkligen helt enormt olika.
SvaraRaderaApropå att ha släkten som hälsar på på sjukhuset, så är det här i Colombia också, och det var min största skräck. Jag totalvägrade. Oscar fick förbereda sina föräldrar innan på att de inte fick komma förrän vi var hemma och sa att de fick. Det var nog hur konstigt (och lite sårande? tänker jag såhär i efterhand) som helst för dem. Hur känner du inför hela släkten-grejen och att få barn i Spanien?
Jag är inte säker, men jag tror att dem hårdänta, långa behandlingen beror på att jag går till alto riesgo-läkare på grund av min diabetes. Mer som måste kollas då. Jag fick till exempel inte gå på vanligt utlraljud på vårdcentralen eftersom man inte kollar hjärtat där.
RaderaKan förstå att du inte ville ha påhälsningar, och även att säkten kanske tog illa upp. Det blev nog en kulturkrock..
Det kommer ett längre svar på frågan.