Hos en spansk barnmorska

Jag fick ett par gravidböcker av en god vän.
En bok som tydligen alla i Sverige får av barnmorskan.
Och en av Katerina Janouch.
I den sistnämnda finns ett kapitel om barmorskebesöket. Det står bland annat att barnmorskan ska vara som ens bästa vän, någon man kan fråga om allt, berätta bekymmer och oro för, en vänlig själ. Och om personkemin inte skulle stämma, så byter man. Häpp!

Jag kände väl redan innan första besöket att det inte skulle vara riktigt samma sak i Spanien.

I vecka sju var första besöket. Jag och Jesús gick, rätt spända på vad som väntade.
Barnmorskan på min vårcentral är en jättestor, äldre karl med en imponerande mustasch.
Nästan på usatt tid blev vi inropade.
Barnmorskan satt bakom sitt skrivbord, hejade, tittade upp och frågade:
- Första gången?
- Ja.
- Första barnet?
- Ja.
- Önskad graviditet?
- Ja.
Tog fram en liten bok.
Och rasade ur sig frågor, antecknade i boken och tittade inte upp en enda gång.
Kroniska sjukdomar. Allergier. Föräldrar. Hemland. rökning. Alkohol. Mediciner. Eventuella missfall eller aborter.
När han antecknat allt han ville blev jag beordrad upp på vågen.
Vikten antecknades.
Blodtrycket togs.
En mängd blodprovspapper gjordes iordning och gavs till mig.
- Jaha. Då så. Boka tid för blodprov. Boka tid till ultraljudet omkring... det här datumet. Du har redan tid hos gravidläkaren här på vårdcentralen. Här har du ett papper med grejer som du kan tänka på och en lista med mat som du inte bör äta. Frågor?
Jag hade skrivit ner ett par frågor och ställde dem.
Sedan var det klart. En kvart - tjugo minuter allt som allt.

Jag ville säga något men visste inte vad. Jag kände mig snopen. Tom.

- Han... Han behandlade det som om jag kommit för att be om nytt recept på allergimedicin eller nåt. Som en förkylning. Jag fattar att det inte var något speciellt, en graviditet är ju det mest naturliga i världen, och jag är ju inte sjuk eller så, och han träffar hur många gravida som helst varje dag.. Så jag förstår att det inte är något speciellt... Men för oss är det ju det!

Ja, för oss var det stort. Det största som hänt ungefär. Det mest omtumlande, omskakande.
Och de där proverna som ska tas - varför? Gravidläkare - varför? Vad ska hon göra? Vad händer härnäst? Hur ofta ska jag träffa barnmorskan? Varför ska jag träffa barnmorskan?
Vad hade han sagt egentligen? Han hade ju inte informerat om någonting alls. Bara gett en lista över mat som jag bör undvika. Jag visste inte riktigt vad det var för information jag önskade, men jag hade fått gravidbeskedet för bara drygt en vecka sedan och hade ingen aning om vad som var på väg att hända eller hur allt det här fungerar.

(Så här i efterhand tycker jag att det hade varit toppen om han informerat om att det där ultraljudet var för att kolla risken för kromosomavvikelser hos barnet, och att jag var tvungen att ta med mig hela tjocka pappersbunten med provresultat dit eftersom det inte skulle kunna göras någon analys anars, och att om han hade sagt det hade jag sluppit besväret att boka en ny tid och gå dit igen, vilket tar ett par timmar i anspråk.)

Nästa besök hos barnmorskan tio veckor senare var jag beredd på att den här löpande band-principen som alltid råder på vårdcentralen även gäller hos barnmorskan. Snabbt och effektivt. Helst inga frågor eftersom vi drar över tiden då.
Den här gången gick det fortare också. Inte ens tio minuter tog det. Vikt, blodtryck, några frågor, titt i gravidboken som jag ska ha med mig ill alla besök relaterade till graviditeten. Lyssna på barnets hjärta.
Klart.



Vad är era erfarenheter av barnmorskor?