Som att äta en bomb

Jo, vi borde ju vara i Almonaster nu, men det är vi inte.
På grund av gårdagens middag.

Det blev promenad på stan. Lite planlöst, vi hittade ett fantastiskt palats som har gjorts om till hotell bland annat.
Till slut var vi hungriga, funderade på vad vi skulle hitta på till middag, och stod plötsligt utanför den nyöppnade Taj Mahal på Calle Zaragoza.
Inte särskilt inbjudande, trist, kall belysning, fult över huvud taget, men vi upptäckte att vi hade lust att äta indiskt, så vi gick in.

Förstod inte mycket av menyn, men servitören var informativ.
Det blev orange ris, naanbröd med vitlök, en stark lammrätt till Jesús och en kycklingrätt med lök i en rund fin skål på ställning till mig.
Världens godaste mangolassi som smakade svensk sommar.
Det var jättegott. Mycket bättre än de ställen jag provat tidigare.
Jesús höll med, han var helnöjd. Och maten var verkligen stark, precis som han tycker om.

Hans referens till stark mat är den mojo picón-sås han fick hos sin dåvarande flickväns familj på Tenerife en gång. En i sig mycket stark sås, och den här hade dessutom lagats av en farmor som sedan länge var död och begraven, och såsen hade stått och mognat till sig under åren.
(Såsen har ingenting att göra med den variant man kan få här i Sevilla.)

Jesús älskar stark mat. Ju starkare desto bättre. Han var helnöjd med ajín på den peruanska resturangen, där ajín var så stark att J började tappa rösten.

Men den här gången blev det visst för starkt.
Efter ett tag åt han långsammare. Han hade tårar i ögonen och det slog lock för öronen. Lindrade med min mangolassi men fick ge upp till slut.
Han började må illa.

Vi köpte pinjenötsglass på ett nattöppet glasställe, men han kände fortfarande av det starka i magen.

Vi gick hemåt, trots allt väldigt nöjda med måltiden, men plötsligt fick jag världens blodsockerfall. Bara en gång tidigare har det blivit så lågt. Jag svajade, kunde inte gå rakt fram, förlorade syn och hörsel. Vi hittade en öppen bar, Jesús fick ner mig på en stol, köpte söt dryck och donut som jag försökte pilla i mig, men jag var så borta att det knappt gick ner.
Straffet för att inte ha mätt blodsockret innan middagen.
När jag piggnat till gick vi hem.

Just det, anledningen till att vi inte kom iväg till Almonaster, ja.
Jo, vi kan säga så här, att det där starka låg och bidade sin tid i magen på Jesús.
Han sa sedan, att det var som om han hade ätit en bomb som exploderat inuti honom.

Men i morgon räknar vi med att komma iväg!