Lördag i Sevilla

Riktigt kul lördag!
Sovmorgon, städning, smulpajsbakande på förmiddagen.
Åkte till Jesús föräldrar för att äta lunch med dem.
Medan de sov siesta gick jag ut (alltså, jag vänjer mig inte vid siestasovandet, jag tycker att värdefull tid rinner bort) för att köpa vaniljglass till pajen. Mataffären där vi bor hade inte lösglass i paket, bara pinnar.
Den stora mataffären där Jesús föräldrar bor hade också bara pinnar. Jesús hade gett upp efter första mataffären, men inte jag. Jag skulle ha vaniljglass! Och det är inte lätt att hitta ett öppet ställe under siestatiden, trots att Sevilla är en storstad. Men efter drygt en timme var jag tillbaka med vad jag behövde.
Pajen gjorde succé.
Tänk att spanjorer inte har sådana godsaker som smulpaj.

Vi gick på stan lite, inhandlade varm vintertröja (gud vad sådana behövs under vintern här!) och gick sen på bio. Äntligen såg vi El médico alemán som jag varit sugen på länge.
Väldigt, väldigt bra film. Så bra att jag tänkte tio minuter in i filmen var tvungen att säga det högt. För det är ju frågan om tur också, att hamna på så bra filmer.
Filmen (På svenska: Den tyske läkaren) handlar om en argentinsk familj bosatt i en avlägsen del av Patagonien. De öppnar hotell och förste gästen blir en tysk läkare. Denne tyske lärkare är mycket intresserad av familjen, men det dröjer innan de förstår varför, och vem han egentligen är: nazisten Josef Mengele som flytt från Tyskland och lever ständigt på flykt i Sydamerika, där han fortsätter sina förfärliga experiment på människor...
Se filmen om ni har möjlighet!

Efter bion gick vi och åt på Macuro. Älskar stället, men där kan man bara äta om man inte är särskilt hungrig. Det är väldigt dyrt.
För Jesús är menyer skrivna på griffeltavlor samt fyrkantiga tallrikar så stora varningstecken vid restaurangbesök att han aldrig går in på ett sådant ställe. En liten, liten matbit i mitten på den fyrkantiga tallriken, vackert upplagt, väldigt gott, men väldigt lite för en väldigt stor peng.
Macuro är ett sådant ställe.
Inte mitt fel att han valde det dyraste på menyn, men till och med jag trodde att det skulle vara en hel portion för det priset. Inte en fem centimeter stor köttbit och en liten potatis bredvid.

Den lilla köttbiten var visst otroligt god. Jag smakade inte eftersom J gillar rött kött, och det här var så rött i mitten att han själv var tvungen att vända på det när han skar så att det hela tiden var en stekt kant upp, för att inte se hur blodet klämdes ut.
Jag tog en wok med couscous, och vi delade på en bit underbar citron- och marängtårta till efterrätt.
Älskar stället.
(HÄR och HÄR har jag tidigare skrivit om Macuro.)