Roadtrip till Almonaster, Galaroza och Fuenteheridos

På söndagen kom i faktiskt iväg!
Frukost på Miketes i Las Pajanosas, sedan snabbt stopp i Aracena...

 ... och så vidare, först tittade vi efter favoritgrillrestaurangen men hittade den inte, så vi stannade i Almonaster som var målet.
Men vi hann knappt gå in i byn förrän vi möttes av det här:

En fejkport. Och då förstod vi att det hade varit ett misstag.
Jodå.
Trista marknadsstånd, utklädda försäljare, dålig och dyr mat. Konserterna som var det som verkade mest intressant var på lördagen.
Kort sagt; har man barn så har man nog mer nöje av festligheten som skulle föreställa en islamsk fiesta.

Jag gillar verkligen byn, den är fin, och har en underbar gammal moské på en kulle som man kan gå in i.

Vi åt några trista grillspett och var sin bit fryst tortilla för att stilla hungern och åkte sedan därifrån.

Först stannade vi till snabbt i Galaroza som verkligen är ett vackert ställe. Vi stannade bara för att äta oss mätta på en restaurang som hade öppet kök ända till klockan fem på eftermiddagen. Salomorejo, montadito med kyckling och San Jacobo.

Åkte vidare till Fuenteheridos där vi tänkte ta en vandringsled som skulle gå tillbaka till Galaroza, vi påbörjade den i våras men hann inte gå klart.
Det blev inget med det.
Vilket roligt besök på det här fina stället! Det grillades kastanjer, det var fullt med folk på torgets uteserveringar, en liten butik sålde mat från  trakten, till exempel stinkande lokala ostar (det stod faktiskt så på skylten), kastanjekräm med choklad, honung och tvålar. Och grisben förstås, det här är det bästa området i Spanien för att köpa produkter gjorda av iberico-grisen.

Vi stannade till vid de små marknadsstånden på torget. Där såldes hasselnötter, hemgjord fikonmarmelad, svamp och annat trevligt.
Jesús behöver en svampkorg för sitt nu två år gamla intresse. Så att han lämnar min vackra garnkorg ifred.
En jättesöt, vänligt pratsam tjej sålde sin farfars korgar gjorda av olivträ, vackra korgar i olika storlekar, och en sådan blev det. Hon skickade med en massa färska kryddväxter som hon egentligen sålde också; lagerblad, oregano och rosmarin, och vi fick dessutom en påse torkad oregano.

Sedan köpte jag äpplen i ståndet med svamp.
- Vad kostar de, undrade jag.
- 50 cent.
- Jaha...
Tyckte att det var lite dyrt, men de såg verkligen goda ut.
- Då tar jag fyra, sa jag som hade fått fram ett tvåeuromynt.
Damen svepte upp en påse på vågen, och började ösa äpplen. Hon fyllde påsen tills äpplena ramlade ur.
Då tog hon fram ännu en påse och fyllde den tills det inte gick mer.
Hon skulle ta fram en tredje påse att fylla med äpplen, när jag sa att det nog räckte så. Jag hade missförstått. Det var 50 cent kilot, inte styck.

Äpplena är helt underbara.
Jag har bara sett de vanliga tre-fyra internationella äpplesorterna som finns i alla länder, verkar det som. Inga andra sorter. Det här var riktiga äpplen. Så underbart goda!

Vi letade rätt på kyrkogården, varifrån vandringsleden mot Galaroza utgår...

 ...men Jesús avgick genast från den. Det visade sig vara en av få vandringsleder som inte går mellan stängsel (all mark tillhör någon, och dessa någon vill inte ha okända besökare på sina ägor. Ingen allemansrätt här inte). Han ville se efter om det fanns någon svamp.

Vi håller det kort. Jesús nästan fyllde den stora svampkorgen med soppar.

På vägen mötte vi flera som bar kilovis med svamp, i stora kassar, vilka mängder med svamp de hittat! De fick titta i vår korg och tala om vilka som var ätliga och vilka som inte var det, för vi visste inte. Jesús har bara plockat blodriskor innan.
Ett par stora soppar slängdes, de trampades på för att visa att de oxiderade och blev gröna med en gång, och det är ett varningstecken.
Jesús har ögon för svamp, jag gick och plockade och åt kastanjer istället. Spanska kastanjers taggiga skal är verkligen... sticksiga.

Vi kom hem med en massa svamp, åt stekt svamp till middag och imorgon blir det nog en Fricandó, som lagas just av svamp, färska örter, vitt vin och kött, och allt har vi hemma!