Ödestationen i Portugal

Ibland tar vi en sväng till Portugal, vi bor ju så nära. Ett par timmar så är man där och äter världsgod fisk och hittar på roliga utflykter.
Inte långt från gränsen ligger Castro Marims tågstation.
En ödestation, spökstation.
Jag ryser varenda gång vi åker över järnvägsspåret på den smala, trädkantade landsvägen, för platsen är så vacker.

 Räls- och tågdetaljer har använts för att bygga stationshusen.

Gamla tidtabeller finns uppsatta, fönstren är trasiga och stationen bara ligger där, liten och övergiven.

Jag brukar tänka, att någon gång ska jag titta på kartan och se vart den där järnvägsrälsen leder.

Bilderna tog jag i somras, när vi åkte hemåt från Algarvekusten, där vi spenderat ett par dagar och hämtat upp min kompis Micke på flygplatsen i Faro.
Jag körde, ville inte låta någon av de andra sinka oss, ville stanna till en stund vid ödestationen och titta närmare på den innan solen gick ner.

Vi strosade runt, var och en i egna tankar.

Plötsligt hördes ett förfärligt ringande, så högt och plötsligt att jag hoppade till av skrämsel.
- Vad har du gjort? Tryckte du på något? ropade jag till Micke, som såg minst lika förvånad ut som jag kände mig.
Spökade det på riktigt?

Men det var faktiskt ett tåg som kom!
Det kändes så overkligt att det kom ett tåg hit, till denna slitna station där inte en människa fanns mer än vi, att jag undrade om det var på riktigt.
Tåget stannade till vid stationen ett kort ögonblick, öppnade pysande dörrarna. Ingen klev av, ingen klev på.
Vi stod tysta och stirrade och utbytte blickar.
Sedan åkte tåget vidare.