Pippi Långstrump-tofsar

Tjejen i kopieringsbutiken som jag brukar gå till för att kopiera är inte bara ovanligt otrevlig. Hon är himla snygg också.
De två senaste gångerna har hon haft det fina, halvkorta håret i två strama, svarta små tofsar.
Så. Himla. Snyggt.
Trots att hon var så öppet, oacceptabelt otrevlig att jag var tvungen att svara för mig, kunde jag inte låta bli att stirra på hennes fina tofsar. De klädde henne verkligen.

Att jag dagen efter för första gången någonsin kom in i butiken med MITT hår i tofsar också, det kunde av den otrevliga och hennes kollegor tolkas som att jag hade inspirerats av henne. Och resultatet kunde i så fall tolkas som ett rätt misslyckat försök.

Så var det ju inte.
Jag hade bakat, och när jag bakar brukar jag sätta upp håret, antingen med hårnålar eller i tofsar.
Grejen är att håret blir så himla fult efter att ha varit uppsatt i tofsar att det är bättre att låta det sitta kvar så, och det var fallet nu när jag gick in i kopieringsbutiken.
Att jag inte alls liknade den snygga, otrevliga förstår ni om jag talar om att jag blev kallad för Pippi Långstrump resten av dagen av eleverna, som tyckte att jag såg väldigt rolig ut.
Inga snyggt åtstramade tofsar alltså, utan ett par som stod rakt ut.
Verkligen rakt ut.

Jag vågar lova att ingen kallade den snygga, otrevliga för Pippi Långstrump.