Klosterbesök och skogslugn

Söndag.
Vi packade in stolar och böcker i bilen, gick och köpte baguetter (jag har nämnt det förut, det är suveränt hur man kan köpa billig baguettlunch här, gå till närmsta närbutik, välj ett nybakat bröd och något att stoppa i det för ungefär 1,50 euro!) och körde iväg.
Första stoppet blev Las Pajanosas, byn där vi tidigare bodde, för frukost på Miketes. Alla helgmorgnar borde börja så.
Varm choklad, kaffe och rostat bröd med sobrasada (ungefär chorizokorv i krämform) medan vi tittade på alla cyklister som stannande här och rastade, och på dem som handlade grönsaker hos Rocio bredvid. Vi hade gjort detsamma om vi inte skulle vidare.

Vi åkte den lilla fina, kulliga vägen mot El Garrobo och korsningen där man svänger av mot Aracena och Portugal, men tog av mot motorvägen istället. Konstaterade att det fortfarande är torrt och brunt efter sommarens torka.
Monesterio var målet, en när vi kom dit blev vi nyfikna på klostret som finns i närheten och körde efter de bruna skyltarna.
Klostret Monasterio de Tentudía byggdes på 1200-talet. Legenden berättar att under ett slag bad krigsherren jungfru Maria om att låta det vara dag lite längre så att de skulle vinna slaget. Jungfru Maria gjorde så, slaget vanns och klostret byggdes till hennes ära.
Det ligger högst upp på det högsta berget i trakten och utsikten är hänförande.

Vi beundrade utsikten en stund och bestämde oss sedan för att se klostret invändigt. En euro lägger man i en myntautomat, så går grinden upp.

Jag kan säga det med en gång: invändigt var det en besvikelse.
Fula tavlor på väggarna när man kommer in, inglasad patio och luften tung av fuktskador.
Värst var musiken.
Dålig smak att spela musik i högtalarna på ett sådant ställe, tycker jag, men om man nu väljer att göra det kunde man ju välja något tidsenligt. Här spelades istället filmmusik och vi vandrade in i kyrkan till Forrest Gumps ledmotiv.
Det var omöjligt att tänka bort musiken och föreställa sig hur munkarna levt här en gång. Tempelriddare var de, förresten.

Nåväl, det visade sig att musiken inte var det värsta, utan det som jag upptäckte i salen bredvid kyrkorummet.
Jag steg in och hörde genast ett ojämnt drippdroppande ljud.
"De borde verkligen göra något åt fukten på det här stället", tänkte jag och letade med blicken efter vattenläckorna i taket.
Fick syn på något annat.
*Ryser på riktigt när jag skriver det här*
Tvestjärtar.
Tvestjärtar på väggen.
Höjde blicken något och fick se ett myller av tvestjärtar springa längs en given rutt på väggen!
Tittade upp och begrep plötsligt att droppandet som lät var tvestjärtar som ramlade ner från taket!!!
*Får tårar i ögonen av obehag*
En tvestjärt tog sats mot mig och hoppade mot mig, vad det verkade som. Jag sprang chockad ut därifrån, till Jesús, och tvingade honom leta noga om jag hade tvestjärtar på mig. Genast sprätte han iväg en som kröp på min axel.
- Det är fullt av tvestjärtar därinne!!!
Det stockade sig i halsen.
- Javisst. Men det är det ju överallt.
- Vad då?!?
- Ja här och... såg du inte hur de kröp på kistorna?
Jag sprang ut i valvgången.
I solen kunde det väl inte finnas några tvestjärtar?

Jo. Jag såg en springa på golvet. Tänkte fota den till bloggen, men hörde det nu välbekanta droppande ljudet omkring mig igen, la märke till söndertrampande och levande tvestjärtar överallt på golvet och sprang ut ur klostret.
Fy farao vilket obehagligt minne.
Det här är faktiskt det jobbigaste jag har skrivit på bloggen.

Men det var inte klostret som var målet, så vi åkte tillbaka en bit och stannade till vid en kulle strax utanför Monesterio, där vi var på svamputflykt med Långben som tappade bort sin son i ivern att plocka svamp, och där Jesús stora svampintresse väcktes.

Vi bar upp stolar, matsäck och ryggsäck och slog oss ner i en glänta under kastanjer och... andra träd.

Jesús tog förstås en runda för att kolla om det fanns någon svamp, trots att det borde dröja en månad till. Sedan åt vi lunch.
Tortillabaguett med majonäs samt baguette med salchichón blev det. Och salta lakritspengar.

Sedan tillbringade vi precis hela eftermiddagen i den gläntan, ända tills det blev mörkt.

Vi satt och läste mest.

Men ibland reste vi på oss.
Jesús gick och spanade efter fåglar genom kikaren, och letade svamp.

Jag tittade på löv...

... och beundrade spindelnät.
Allt var täckt i glittrande, vackra nät.

När vi blev gottesugna och lakritsen var slut plockade vi kastanjer och åt.
En var det mask i.
Hur kom den in där?

Lungorna rensades från avgaser, i huvudet tystnade det ständiga trafikbullret från staden.
Aldrig, aldrig mer bo i stad.
När det blev för mörkt för att läsa åkte vi hemåt.
Och på vägen stannade vi återigen i Las Pajanosas, nu för att äta middag hos Miketes.
Ensaladilla rusa, en slags potatissallad, samt carillada, griskind, med pommes frites blev det.
Perfekt avslutning på underbar dag.