Palmsöndagen

Domingo de ramos - palmsöndag.
Många har sett fram emot denna första dag på det spanska påskfirandet i ett helt år.
Andra tvärtom, de fasar för den på grund av avstängda gator, folkmassor, trängsel, inställda bussar, kaos...
Jag ser alltid fram emot dagen och att gå ut på stan och titta på de första påskprocessionerna.
Och varenda gång jag gör det blir jag besviken.
Anledningen till det: folket!
(Semanta santa i Sevilla kan vara fantastiskt, men palmsöndagen är ingen bra dag för att se processioner.)

Vi gick ut efter lunch, plågade oss igenom hela fula Carretera Carmona, det var grymt varmt. Vi letade efter en procession som snopet nog hade bytt väg på grund av vägarbete, så vi missade den, men träffade på en bekant istället.
Vi hade inget program, men Jesús hade skrivit ut söndagens hållpunkter från nätet och dem gick vi efter.

Om man inte vet var närmsta påskprocession är: följ folkströmmen.
Vi gjorde det och såg en kristusfigur på långt håll över folkmassan som översvämmade San Pedro-torget.
Det var otroligt mycket folk ute. Det är det alltid den här dagen, när det är uppehållsväder. Spanjorerna går ut mycket elegant klädda, kostymer, klänningar, frisyrer, höga klackar... Det ser ut som om alla är på väg till en stor fest.

Nära Alameda sprang vi på slutet av en annan procession och hann se jungfru Maria-figuren över folkmassan och lyssna till orkestern, Sevillas bästa.

Men vi var grymt trötta och gick och satte oss på San Lorenzo-torget. Drack kall läsk och vilade fötterna och torkade svettpärlorna ur ansiktet. Tittade på folk. Det var väldigt mycket folk här också.
- Vi är bara tre på det här torget som är klädda som vanligt, sa Jesús. Du, jag och alkisen där på bänken.
Han hade rätt.
En enormt kö ringlade sig in i kyrkan, det var folk som ville se El Gran Poder, en av de mest kända och populära kristusfigurerna i staden.

Vi blev kvar rätt länge där på torget eftersom jag stormblödde ur näsan, och när jag var klar med det gick vi tillbaka till Alameda, funderade på om vi skulle stanna och vänta ut en procession, men jag var för trött så vi tog bussen hem.

Det var ljuvligt att komma hem. Jag landade i soffan utan att kunna röra mig mer, läste deckare som moster har skickat med posten, och Jesús fixade middag.
Efter en stund kändes det väldigt semestrigt. Jag jobbar en del i veckan, men Jesús har påsklov, och det smittar av sig på mig.
Möjligtvis beror semesterkänslan också på att jag i tankarna redan befinner mig i juli, sista månaden innan bebisens ankomst, och jag ser mig själv tillbakalutad i skön stol med havsbris i ansiktet, våt i håret efter ett dopp, med en hög bra böcker bredvid mig och någon som serverar fruktdrinkar och meloner. Vem som skulle servera fruktdrinkar vet jag inte riktigt, Jesús vet inte ens vad det är (inte jag heller, men jag tänker mig någon mixad blandning av färska frukter), men det låter gott och läskande.


Det blir mer semana santa senare i veckan. Titta gärna på gamla inlägg under fliken semana santa, där finns mer att läsa för den som är nyfiken!
Det blev lite rörigt nu och halvtråkiga bilder. Jag skyller på gravid- och förkyld-tröttan.