Inte heller "När är det dags?"
Utan alltid, alltid, utan undantag: "Är det en pojke eller flicka?"
Av alla
Granntanterna.
Okända på bussen.
Vänner.
Jesús familj.
Tjejen i glasskiosken.
Gänget på tapasbaren som råkar sitta bredvid oss.
Pojke eller flicka?
Och jag är väldigt nöjd med att kunna svara: Jag vet inte.
Och ibland med följdmeningen: Vi vill inte veta, vi vill att det ska bli en överraskning, eller I mitt land är det vanligt att inte veta förrän barnet föds.
De flesta reagerar lite förvånat, för här vet ALLA könet på bebisen i magen. Alla. Man måste be särskilt på varje ultraljud om att de inte ska säga något.
De flesta vill helt enkelt veta. Dessutom underlättar det mycket inför förberedelserna. Barnrummet som ska göras i ordning, kläder och prylar som ska inhandlas. Och då förstås allt i rätt färg. Blått eller rosa.
Jag är ingen blå-eller-rosa-människa. Jag gillar alla färger. och tycker att det är trist att det är så viktigt att bestämma kön på barnet, att markera så tydligt. Jag vill inte vara med på det.
Hej jag fick också den frågan väldigt ofta under min graviditet. Det har nämligen de senaste åren varit vanligt att ta reda på könet här också. Många av våra vänner här hemma har gjort det. Men jag tycker som du, jag ville inte veta och tycker att alla färger är härliga. Jag är inte en rosa morsa bara för att det blev en tjej, även om hon har några rosa plagg. Hennes rum är tapetserat i en gul mönstrad retrotapet just för att det hade funkat för både kille och tjej. Så stå på dig överaskningen är lite som en belöning efter förlossningen! Kram /Hillevi
SvaraRaderaJa, jag tror att det blir en fin överraskning! Kul att veta att det är så i Sverige också! Här vill alla veta, och eftersom det görs så många ultraljud brukar man få veta könet så fort det går att se.
RaderaHär finns inga andra färger till bebisar än ljusblått och ljusrosa, jag kommer att skriva ett särskilt inlägg om det framöver. Väldigt, väldigt irriterande!
Du får hinta lite till svärmor om att det finns andra färger. Som gult, grönt, aprikos och grått. Och svart med för den delen, men om det va svårt att hitta svarta bebiskläder här 2003 är det nog inte lättare i Spanien... :)
SvaraRaderaHar hitat lite, väldigt försiktigt, men inte om något som hon virkar till oss, mer min tanke bakom färger i största allmänhet. Hon är snäll. Här finns bebiskläder enbart i rosa, blått och vitt. Svart? Nix:-)
RaderaGulligt av svärmor att ändå anstränga sig så, det är den här typen av kulturkrockar som är intressanta när man bor utomlands. Jag tror nog att jag kommer vilja veta könet på ett framtida barn. Inte för att köpa rosa eller blått, skiter fullständigt i det, men för att jag nog kommer vilja veta allt om barnet som läkarna vet. Så om de ser vilket kön det är kommer jag vilja veta!
SvaraRaderaDet är verkligen snällt av henne! Hon gör de sötaste, ljuvligaste små tossor och hakklappar man kan tänka sig! Jag har tagit bort svärmordelen, hon hör nog inte helt hemma i det här inlägget, hon får komma med i ett eget inlägg framöver.
RaderaDet flesta vill nog veta könet på barnet. Jag är också nyfiken, men ser fram emot överraskningen. Så är det en liten, liten protest mot att det är så viktigt och självklart att veta könet i Spanien att det liksom inte finns något alternativ. Och dessutom känns det lite bättre så här, om något skulle gå fel... man vet ju inte.
Japp! Samma här! Helt abnorm är man om man inte vill veta alls. Vi fick upprepa varje gång vi var till barnmorska/läkare att vi inte ville veta. Och folk blev så förvirrade. Ibland är det folk som tror att vår son är en flicka och jag säger att nej, det är en liten son. Jag tar inte illa upp av detta alls! Men folk som gör fel blir alldeles generade och "skäms" lite, fastän det absolut inte gör nåt!
SvaraRaderaSådana där små flickor och pojkar ser ju likadana ut. Spelar ingen roll om folk tar miste, det är väl helt naturligt! Kul att veta att det är samma sak där du bor.
RaderaKulturell skillnad helt klart. Här är det ju nästan tvärtom, alla barn är "hen" typ ;)
SvaraRaderaRena motsatsen. Fast det är väl si och så med hennigheten, en del vill gärna undvika könsmarkeringar, andra helt tvärtom, som en motreaktion kanske? Bra att man kan välja!
RaderaFörr visste man ju inte könet förrän barnet fötts, så varför MÅSTE man veta det nu. Jag är nog dock lite rosa-blå människa, men det är ju bara att sätta full sprutt på stickorna när barnet föds eller göra båda två färgerna! Ha det bra!
SvaraRaderaHahaha, ja det blir mycket att sticka då:-) All respekt till alla rosa och blå människor. Jag tycker att det viktiga är att man kan välja själv. Det går inte här, eftersom spanska bebiskläder bara finns i rosa och blått.
RaderaMin svärmor, jösses alltså! Hon köper ALLA kläder till Victor. Vi är tydliga med att vi INTe vill ha superkilliga kläder, men det har tagit tid att förklara... mer än ett år... Hon köper typ allt än iallafall. Jag kompletterar med andra färger.
SvaraRaderaNär V var nyfdd lånade vi alla kläder av min kusins döttrar (halvspanjorer). Victor hade alltid lila eller rosa byxor osv. Älskar färg.
Vi tog förresten reda på kön, men det är ju upp till var och en. Jag var så nyfiken. Och mådde så fruktansvärt dåligt att jag behövde komma närmare barnet för att förstå att jag inte BARA var sjuk. Det hjälpte faktiskt lite att få veta kön. Inte för att könet spelar roll, utan för att få veta att det faktiskt inte var en sjukdom där innte utan en människa.
Alla tror att han är en tjej nu. ALLA. Han har så himla långt hår och långa, mörka ögonfransar, pussmun och rosiga kinder. Hans lockar går ner på ryggen... hehe.
Stå på er!
Förstår verkligen att du ville veta. Jag tror att det blir ännu mer verkligt när man vet könet. Jag tycker fortfarande att det är rätt overkligt att jag ska få ett barn, trots att jag känner det röra sig varenda dag. Huvudsaken är väl att man kan välja om man vill veta eller inte. Här tar alla det för givet alltt man vill veta, det finns inga alternativ, och det är det jag retar mig lite på. Jag vill gärna ha den där överraskningen vid födseln. Jag har en radda med fler skäl till att inte veta, men det blir för långt att skriva.
RaderaLåt dem tro att han är tjej, vad gör det!
Jag tänkte inte så mycket på att folk var så könsfixerade, men visst frågade de. skillnaden var kanske att jag visste och svarade :) Men jag vet jag reagerade på att gynekologen under ett väldigt tidigt UL sa att det var mest troligt att det skulle bli en pojke, 80%, utan att först fråga om jag ville veta. En sak som jag tyckte ALLA spanjorer dock kommenterade var min vikt, hur stor jag var etc. Jag tyckte det var lite jobbigt att min figur blev allmänt samtalsämne. De sista månaderna brydde jag mig inte men i början var jag så himla medveten för att jag verkligen var ovanligt stor.
SvaraRaderaHär är det inte så tabu att prata om kroppar som i Sverige. Jag har vant mig och bryr mig inte alls om att folk kommenterar att jag har stor mage, det är skönt.
RaderaJag visste sedan tidigare att spanjorer brukar veta könet på barnet och sa till redan från början att jag inte ville veta. Jag och jag, vi var överens så klart.