Räddad från storstan

Lördag morgon.
Jag tittade ut genom sovrumsfönstret, såg de trista höghusen mittemot och det grå vädret och tänkte, det går inte. Inte en dag till. Nu har jag nått gränsen för vad jag klarar.
Herregud vad jag känner mig instängd i den här staden.
Jag som avskyr storstäder.
Med bil har vi kunnat ta oss härifrån på helgerna, så det har varit okej, men nu har den varit på verkstaden i en månad, och ingen vet hur länge den blir kvar eftersom mekanikern fortfarande inte har fått tag i någon växellåda.
Kollektivtrafiken är usel i Spanien. Går inte att jämföra med Sverige där man kan ta sig vart som helst med buss eller tåg.

Vi lånade Jesús pappas bil.
Räddningen.
På riktigt.
Bara att åka förbi Santiponce, se apelsinodlingarna och den gröna marken var en lättnad.
Vi svängde in i Las Pajanoosas och jag hade kunnat gråta.
Allt var som vanligt i byn där vi bodde. Massor av folk i grönsaksaffären på hörnet, cyklister parkerade utanför affären, vår bar som serverade migas...
Det blev den fina lilla vägen som Jesús åkte varje dag till El Garrobo, men istället för att svänga under motorvägen fortsatte vi rakt fram, mot de stupande bergen men den vackra utsikten och körde till en pantano, en enorm damm och vattenreserv för att promenera.
(HÄR ett gammalt inlägg om den.)

Vi stannande i ena änden av dammen och gick en promenadstig bortåt längs vattnet. Där badade vi en sommar, fast man inte får. Man vet aldrig vad som finns i botten på en pantano, har man otur dyker man på ett kyrktorn eller ett träd. (Dessa dammar har blivit till efter att man stängt av bäckar och vattenflöden för att vattenfylla en dal eller vad det må vara. Vid den här, till exempel, tar vägen plötligt bara slut vid vattnet och fortsätter på andra sidan dammen. Men det är längesedan några bilar körde där.
Då och då sken solen igenom molnen och det var kallt men alldeles ljuvligt. Lungorna renades på Sevillas otäcka avgaser, näsan andades vårdofter, det blommade i vitt och gult av något som påminner om gullviva. Jag stannade till vid ett buskage som var fullt av blommor och bin och lyssnade på bisurret.
Stannade för att lyssna på fåglarna. I Sevilla hör man knappt några fåglar.
Lyssnade på vattnet.

Vi gick tillbaka till bilen när det började duggregna.
Körde vidare till byn El Ronquillo för lunch på en bar.
Migas, gazpacho (trots att det inte är säsong), hjortgryta och kaninkött.
Sedan körde vi ned till andra änden av dammen (den är verkligen stor).
Tänkte fortsätta att promenera men var så trötta efter maten att vi bestämde oss för att sova lite siesta först. Och det var precis vad vi gjorde där i bilen. Jag förstår det inte själv, men något med den sydspanska maten tvingar fram en oemotståndlig sömnighet.
Vi sov i nästan en och en halv timme.
Sedan promenerade vi en stund tills solen gick ner.
Det var välbehövligt.