Magens långsamma växande

Gravid.
Det har känts så overkligt att jag inte riktigt trott på det, trots det där testet. Har knappt haft några symptom alls.
Inte ens att jag var hos barnmorskan gjorde det mer verkligt. Hur kunde han veta att jag verkligen var gravid? Bara för att jag sa det? Behövde han inga bevis?

Men så blev jag klämd på av en läkare som konstaterade att där inne, där var magen hård, och skickade mig på ultraljud på akuten på grund av hemska magsmärtor, och jodå, de såg allt något därinne. Ett litet hjärta som slog. Början på en ny liten filur.
Vecka åtta.

Själv kände jag inget hårt i magen förrn ett par veckor senare, då jag lyckades lokalisera, ja, jag gissar att det är livmodern, på höger och vänter sida. och blev helt fascinerad.
- Känn! Känn här, sa jag till Jesús när vi gick och la oss och förde hans händer över magen och över de där kanterna.
Jo, han anade också något.
Jag fortsatte att studera förändringarna, men det gick så långsamt, och det blev helgrutin att J kände på magen. Som han sa, om han kände varje dag kände han ingen skillnad. (som jag)
Så tyckte jag att magen började bukta ut, om jag stod på ett visst sätt.
Sedan blev jag säker.
Sedan märkte jag det om jag låg ner. Och J höll med, och konstaterade själv hur magen blev hårdare och större.

Så blev byxorna trånga.
Helt absurt kom jag på mig själv med att oroa mig över att barnet skulle klämmas ihjäl och att det inte kunde andas och få luft där i magen på grund av platsbrist.
Och efter en promenad från stan, då jag fått sätta mig och vila flera gånger eftersom magen gjorde ont och jag hade svårt att andas, bestämde jag mig: det var dags för mammabyxor.

Men åh, vad jobbigt det kändes att köpa mammabyxor.
"Tänk om någon jag känner ser mig", tänkte jag och såg mig omkring, trots att det ju inte var något hemligt.
"Tänk om någon som jobbar här ser mig och tycker att det är för tidigt, jag är ju inte så stor än."
Så fånigt.

Det tog hela eftermiddagen att hitta ett par som fungerade.
De har fickor till insulinpumpen (viktigt) och resårmidja som går ända upp till brösten. Tänkte att det var alldeles för tidigt för så stor resår, jag har ju ingen gravidmage att tala om än, men det var de som kändes bäst, och gud så sköna de var. Vilken lättnad! Vilken uppfinning! Tack, den som kom på mammabyxorna!