Nämnde ju i ett inlägg hur jag, innan jag började med mammabyxor, var rädd att bebisen skulle klämmas ihjäl eller inte få luft och kunna andas för att det var så trångt.
Vilket kanske kommer sig lite av att jag på ultraljudet såg hur den lilla varelsen klämdes ihop helt av mina magmuskler när jag skrattade till över hur den sparkade uppåt med benen.
Och jag har haft ännu knäppare tankar när jag trott att bebisen får panik därinne i magen för att den inte kan komma ut och det blir bara allt trängre, den växer, väggarna kommer närmare...
Låter verkligen knäppt, jag vet.
Carin skrev i en kommentar hur hon också trodde att bebisen kunde klämmas, och att det skulle göra ont om den klämde en hand eller en fot i hennes ljumske.
Fler som haft sådana här tankar?
Grattis! Jag har inte följt med så bra här på sista tiden misstänker jag, för jag hade helt missat att du är gravid! Grattis igen!
SvaraRaderaTack!
RaderaHahaha! Visst är det skumma saker man tänker på alltså...Jag vet inte om jag tänkte så mycket på att barnet kunde klämmas. Jag hade en enorm mage så jag tror att han hade plats att rulla runt ganska bra ett tag. Sen växte han ju galet mycket till slut så då blev det trångt. Fick graviditetsdiabetes dessutom....Jag var mer rädd för typ det jag åt. Om jag skulle kunna få bakterier och sånt...
SvaraRaderaDu låter klok och sund. var du lika lugn med första?
RaderaJag är också lite orolig över det jag äter. Fick en lista av barnmorskan med mat jag bör undvika. Där står bland annat honung. Vad är förklaringen till det?
Längtar efter spanska rökta korvar, lufttorkade skinkor, sardeller och annat nödvändigt när man bor i Spanien...
Otur med diabetesen. Hur fungerade det? Gick det bra? Är den borta nu?
RaderaJag var nog ganska cool båda graviditeterna :) Just det där med maten var jag mer nervös under första graviditeten. Trodde att minsta lilla skinka eller vad det nu var skulle vara förödande! Andra graviditeten not so much. Då hade dessutom vissa bestämmelser ändrats. Det som var "otillåtet" 2007 var plötsligt helt okej 2013 :)
RaderaMin diabetes upptäcktes ganska sent eftersom min läkare var lite slarvig. Jag fick en ny läkare i vecka 36 som såg att mitt glukosprov två månade tidigare visat för höga värden. Tog fler prover och så fick jag komma till speciallistvården de sista tre veckorna. TAck och lov var det inte superhöga värden så jag slapp insulin. Dessutom har jag mycket erfarenhet av diabetes (hade en liten pojke i min klass, då jag jobbade som lärare i Sverige, som hade diabetes) så jag visste hur jag skulle hålla blodsockret i schack. Fick gå på "stresskontroll" två gånger, för att se så att barnet inte var stressat i magen. Sitta i en stol med mätinstrument över magen och klicka sparkar under ca 45 minuter. Gick bra. Sista gången satt jag där med värkar som syntes på maskinen. 12 timmar senare kom sonen :) Lite häftigt!
Dock sa de vid extra ultraljud att sonen skulle hamna på 10 pounds (lite mer än 5 kg) så jag var livrädd att jag skulle behöva kejsarsnitt. Han kom tre dagar över tiden och vägde 8.5 pounds, alltså 3885 gram. Bara 100 gram mer än dottern. Så det var en överdriven uppskattning som de gav mig. Tack och lov!
Sedan kollades jag och sonen (blodsocker) under tiden på sjukhuset var och varannan timme. Vid efterkontrollen sex veckor senare så hade diabetesen försvunnit tack och lov! Men nu är jag ju i riskzonen att få diabetes senare i livet istället så jag får akta mig lite...
Jag blir lugnare och lugnare med maten. Tyvärr är all lufttorkad pata negraskinka förbjuden, liksom de goda chorizokorvarna och sardellerna, vilket känns lite tungt här i Spanien. Men det är bara att härda ut. Var riktigt orolig över en bit färsk (tillagad) tonfisk som jag åt i början.
RaderaMärkligt att dina höga värden ignorerads så. Otäckt. Tur att du slapp insulin.
Jja visste inte att risken för att drabbas av diabetes är högre senare, efter graiditetsdiabetes.
Låter spännande med stresstest! Och häftigt med test nummer två när värkarna hade börjat!
Grattis! Jag tänkte att bebisen skulle klämmas om jag åt för mycket.. och hungrig var jag så jag åt som en varg. Fast det är nog lugnt. Bebis tar den plats den behöver. Och stormtrivs! Kram
SvaraRaderaTack!
RaderaRent logiskt vet jag ju att du har rätt. Den har det bra där inne. Vet inte varifrån de konstiga tankarna kommer.
Det är visst många som blir hungriga. När kommer hungern?
Lite kul, om jag får säga så, att du trodde att bebisen skulle klämas om du åt för mycket! :-)
Jag var vrålhungrig från början, det var mitt första symptom! Alla är olika, en del vill inte äta alls och jag gjorde inte annat :-)
RaderaDet är verkligen så - alla är olika!
RaderaNämen!! Detta hade jag missat, grattis!! Jag var ganska nervös för att på något sätt bli slagen i magen, trilla mot något. Jag tror inte att jag tänkte att de skulle klämmas av min egen kropp men alla graviditeter är olika och alla mammor är olika. Nu måste jag läsa längre ner och se vad jag har missat : )
SvaraRaderaTack! Det är ju mer logiskt att vara orolig för at trilla eller bli slagen i magen. I vårt fall är det Jesús som är oroig över det. Vill att jag ska ta gravidplats på bussen och sitta ner (eftersom chaufförerna kör så illa att det är lätt att ramla) och han är rädd att katten, när han trampar mig på magen, ska göra bebisen illa. Inte jag. Det kanske jag borde?
RaderaGrattis bästa Annica och Jesús! Ert barn kommer att klara sig helt underbart bra därinne i gömslena :-)! Ifall detta med matvanor skulle på nåt vis avspegla sig i barnets mående så skulle jag vara en riktig surkärring! Mamma vräkte i sig ättiksgurka som gravid... och mögelost. Kanske därför jag har grågröna ögon? Allt gott till er! / Piafia
SvaraRaderaAnnika ska det ju vara! ursäkta... Noterade bara att du längtade efter svensk mat tidigare här i bloggen- kanske det redan då började "gå spök i smaklök?" :-) Piafia igen
RaderaDet spelar ingen roll om du skriver med c eller k! Jag vet ju vem du menar :-)
RaderaJag tror inte att du blev någon surkärring - trots mögelost och ättiksgurka! Jag undrar också om svensk mat-behovet har med det här att göra. Men det brukar väl vara något specifikt man längtar efter, inte ett lands mat i allmänhet?
"Spök i smaklök", hahaha! Ska anteckna den i minnet!
Hej igen! Ibland när vi varit på Gran Canaria så hade jag kunnat betala 15 euro för tunnbrödsrulle med 2 kokta korvar, mos, räksallad och dill...bara för att! Konstigt detta! Och ja, jag e nog en glad tanta som tycker om inlagda grönsaker och möjligaste mögligaste osten! Piafia
SvaraRaderaHaha, otroligt! 15 euro! Men vad gör man inte för något riktigt gott som man längtar efter!
Radera