Ett typiskt spanskt väntrum

Det var längesedan jag var i ett svenskt väntrum nu, men när jag kom upp i korridoren till ögonmottagningen på sjukhuset såg jag det framför mig ett kort ögonblick.
Ett svenskt väntrum.
Några mjuka stolar, kanske en soffa. Ett par bord. Tavlor på vägarna, prydnadsväxter, tidningsställ med både dagstidningar,serietidningar och magasin.
Leksaker för barnen.
Toalett bakom någon dörr.
Ljusa väggar, rent, luktar gott.
Eller är det jag som förskönar? Minns jag fel?

I alla fall.
Vi kan jämföra detta med ögonmottagningen på sjukhuset, ett typiskt, spanskt väntrum.
Fast det är ju inget väntrum, utan en mycket lång, trist korridor med stolar i plast eller metall fastsatta längs väggarna.
Varenda stol är upptagen av folk som väntar. Det måste vara uppåt 70 personer. Ungar springer omkring, gamla sitter med gasbindor för ögonen, folk suckar eller pratar i mun på varandra. Ljudvolymen är otrolig, som på egentligen alla ställen i Spanien.
Få går till doktorn ensamma, de flesta har med sig någon.

Jag går genom korridoren tills jag kommer fram till en blå dörr med ett brevfack. Där lägger jag i min kallelse och ställer mig att vänta.
Ganska snart ropas mitt namn upp i högtalaren, och jag går in genom en annan blå dörr och går direkt till rummet där man får ögondropparna.
Sedan ut igen för att vänta i korridoren.
Nu börjar det tråkiga.
Rutinerad som jag är har jag med en bok. Man vet aldrig, aldrig hur lång väntetiden kan bli. Jag fick tid klockan 11.35 och har ingen aning om när jag ska få träffa ögonläkaren, bara att det blir innan klockan 14 eftersom hon slutar då. Alla går klockan 14. Den magiska lunchtimman.
Har man ett läkarbesök är tiden man fått bara ungefärlig. Man bör komma i tid, men bör också räkna med att besöket kan ta hela förmiddagen.

Efter en stund ser jag inte längre att läsa på grund av ögondropparna och tar upp mp3-spelaren ur väskan (där det även ligger en banan, det kan ju ta tid som sagt och man blir hungrig till slut) som Jesús har preparerat med roliga radioprogram. Man är ju rutinerad. Förra gången jag var här hade jag inte mp3-spelaren med och höll på att få psykbryt efter två timmars väntan utan någonting att göra.
Rutinerad, visst, men jag har glömt att sätta i batterierna. De är kvar hemma.

Vad gör man istället?
Tittar på folk.
Lyssnar på folk.
Pratar om man är social (de flesta), eller försöker undvika att prata om man inte är det (jag).
Hela tiden ropas det upp namn i högtalaren. det är ögonläkare som ropar upp sina patienter och vilket rum de ska gå till. En del gör det tyst, andra sitter för nära mikrofonen och då vrider sig alla i korridoren av obehag, utbyter blickar och håller för öronen när ljudet blir för smärtsamt.
Rösterna är alltid raspiga och ofta är det svårt att höra vilket namn som ropas upp.
Jag har en otrolig tur, blir uppropad efter bara en halvtimme. Hör dock inte numret på rummet och går fel och blir ropad efter tre gånger.

I ögonläkarkorridoren är det mycket lugnare. Patienternas medföljare står och hänger utanför dörrarna och det är lite trångt, men som sagt mycket lugnare.
Jag träffar min ögonläkare, meddelar något roligt, blir pussad på båda kinderna och får en glad nyhet tillbaka. Ögonen mår nämligen toppen!

Väntrummen må vara trevligare i Sverige, punktligheten bättre, men spanska läkare är suveräna.
Och sjukvården är gratis.
Det är toppen.