tisdag 4 februari 2014

Ett typiskt spanskt väntrum

Det var längesedan jag var i ett svenskt väntrum nu, men när jag kom upp i korridoren till ögonmottagningen på sjukhuset såg jag det framför mig ett kort ögonblick.
Ett svenskt väntrum.
Några mjuka stolar, kanske en soffa. Ett par bord. Tavlor på vägarna, prydnadsväxter, tidningsställ med både dagstidningar,serietidningar och magasin.
Leksaker för barnen.
Toalett bakom någon dörr.
Ljusa väggar, rent, luktar gott.
Eller är det jag som förskönar? Minns jag fel?

I alla fall.
Vi kan jämföra detta med ögonmottagningen på sjukhuset, ett typiskt, spanskt väntrum.
Fast det är ju inget väntrum, utan en mycket lång, trist korridor med stolar i plast eller metall fastsatta längs väggarna.
Varenda stol är upptagen av folk som väntar. Det måste vara uppåt 70 personer. Ungar springer omkring, gamla sitter med gasbindor för ögonen, folk suckar eller pratar i mun på varandra. Ljudvolymen är otrolig, som på egentligen alla ställen i Spanien.
Få går till doktorn ensamma, de flesta har med sig någon.

Jag går genom korridoren tills jag kommer fram till en blå dörr med ett brevfack. Där lägger jag i min kallelse och ställer mig att vänta.
Ganska snart ropas mitt namn upp i högtalaren, och jag går in genom en annan blå dörr och går direkt till rummet där man får ögondropparna.
Sedan ut igen för att vänta i korridoren.
Nu börjar det tråkiga.
Rutinerad som jag är har jag med en bok. Man vet aldrig, aldrig hur lång väntetiden kan bli. Jag fick tid klockan 11.35 och har ingen aning om när jag ska få träffa ögonläkaren, bara att det blir innan klockan 14 eftersom hon slutar då. Alla går klockan 14. Den magiska lunchtimman.
Har man ett läkarbesök är tiden man fått bara ungefärlig. Man bör komma i tid, men bör också räkna med att besöket kan ta hela förmiddagen.

Efter en stund ser jag inte längre att läsa på grund av ögondropparna och tar upp mp3-spelaren ur väskan (där det även ligger en banan, det kan ju ta tid som sagt och man blir hungrig till slut) som Jesús har preparerat med roliga radioprogram. Man är ju rutinerad. Förra gången jag var här hade jag inte mp3-spelaren med och höll på att få psykbryt efter två timmars väntan utan någonting att göra.
Rutinerad, visst, men jag har glömt att sätta i batterierna. De är kvar hemma.

Vad gör man istället?
Tittar på folk.
Lyssnar på folk.
Pratar om man är social (de flesta), eller försöker undvika att prata om man inte är det (jag).
Hela tiden ropas det upp namn i högtalaren. det är ögonläkare som ropar upp sina patienter och vilket rum de ska gå till. En del gör det tyst, andra sitter för nära mikrofonen och då vrider sig alla i korridoren av obehag, utbyter blickar och håller för öronen när ljudet blir för smärtsamt.
Rösterna är alltid raspiga och ofta är det svårt att höra vilket namn som ropas upp.
Jag har en otrolig tur, blir uppropad efter bara en halvtimme. Hör dock inte numret på rummet och går fel och blir ropad efter tre gånger.

I ögonläkarkorridoren är det mycket lugnare. Patienternas medföljare står och hänger utanför dörrarna och det är lite trångt, men som sagt mycket lugnare.
Jag träffar min ögonläkare, meddelar något roligt, blir pussad på båda kinderna och får en glad nyhet tillbaka. Ögonen mår nämligen toppen!

Väntrummen må vara trevligare i Sverige, punktligheten bättre, men spanska läkare är suveräna.
Och sjukvården är gratis.
Det är toppen.

10 kommentarer:

  1. Du minns rätt! Fast sedan det med att lämna sitt papper i ett fack vid dörren och vänta igen, så är det tex på antikoagulationsmottagningen där jag hängde alldeles för mycket som nyförlöst med blodpropp...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är alltså som jag minns, trots att jag misstänkte att jag försöknade det.
      Vilket ord, imponerande att du har lärt dig det utantill, men man gör väl det till slut, du hade ju tid på dig at bekanta dig med det.

      Radera
  2. glad nyhet? va roligt!
    ska ni bli föräldrar?
    undrar den nyfikna i blekinge... :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hahaha, jag kände redan när jag stängt av datorn att jag hade formulerat mig dåligt, men orkade inte säta på den igen och ändra!

      Radera
  3. Låter som om de ser ut ungefär som här i Grekland. Fast här har de alltid, för mig, gått jäkligt fort. åkte in till akuten en lördag kväll för jag hade hög feber och mått dåligt i ett par dagar och är allergisk mot alla febernedsättande (inte mitt val att åka in akut ;) Men min kära svärfamilj tvinga mig. Dom gillar sjukhus). Tog tre timmar från att jag kom in till att jag åkte hem. Då han jag med att frågas ut. Ta blod och urin prov. Röntga bröstkorgen och få alla provsvar och diagnos av läkaren. Imponerande! Dessutom gratis när jag hade mitt lilla blåa kort =)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Imponerande var ordet! Jag har också varit på akuten (Spanen) och fått vård ganska snabbt. Däremot är det ganska krångligt med papper, väntrum, mottagningsrum och vakter så man får inte vara särskilt sjuk om man är där själv utan sällskap.
      I Sverige har jag bara varit på akuten när jag var liten med bruten arm (minns ej) och på senare år med min mamma, och vad som hände då är under all kritik. Aldrig att något liknande skulle hända i Spanien.

      Radera
  4. Har inte själv erfarenhet av spansk specialistsjukvård, men basvården är imponerande snabb. Man får tid till samma eller följande dag och man behöver inte försöka övertala dem om att man är tillräckligt sjuk. I Finland måste man typ vara dödssjuk och gråta i telefonen för att få tid. Är även trevligt att ens husläkare inte byts så ofta. I Finland vill ingen tydligen jobba på hälsovårdscentral, alla börjar där och går sen vidare till intressantare ställen, så man har ny läkare varje gång. Är även trevligt att hälsovårdcentralen har öppet till kl.20 eller 21, så man inte behöver ta ledigt från jobbet för att gå dit.

    Carina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Inget vidare i Finsland alltså. Jag kan inte riktigt uttala mig om Sverige eftersom jag varit så sällan på vårdcentralen. Mer än att de gånger jag varit där har det inte varit samma läkare, och jag har inte fått hjälp heller. I Spanien fungerar det suveränt bra. Man kommer intill snabbt som du säger (på vårdcentalerna) och får alltid hjälp. Hos min husläkare måste man alltid vänta, men det är för att hon tar sig den tid som behövs med varje patient, istället för de förordade fyra minuterna, eller vad det är.

      Radera
  5. Vilken skillnad!! Det är spännande att höra om såna här kulturella skillnader tycker jag :) Som svensk kan jag tycka att det kanske är lite obekvämt med spanska väntrum :) Å andra sidan kan väntetiden här i USA också bli flera timmar, men just det där med det sociala, mycket folk och sånt...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tycker också att det är roligt att läsa om sådant här!
      Skriv ett inlägg du också!

      Radera

ny gadget

ny gadget