Svampkorgen

Jag hade inte ens ätit upp innan J frågade: "Ska vi åka snart?"
Det var ingen idé att låtsas som om jag inte visste vad han pratade om.
Istället försökte jag å det bestämdaste få honom att förstå att han inte får ta min vackra garnkorg till sina svampar.
- Du gör det inte! Den kommer att bli smutsig, och sedan kommer mina garner att lukta svamp!
- Vad ska jag plocka i då?
- En plastpåse!
- Man plockar inte svamp i plastpåse. Sporerna måste kunna trilla ut.
- Inte mitt probem. Köp en korg i en chino då (lågprisbutik).
- De är fula.
- Då åker vi till Aracena och köper en ny korg.
- Vi kan inte åka ända till Aracena bara för att köpa en korg! Dessutom har vi en korg!
- Du har haft tio månader på dig att köpa en korg! Varför har du inte köpt någon när vi har varit där? Vi har varit där massor av gånger!
- Jag behöver ju ingen. Jag har en korg.
- Du rör inte min garnkorg!
- Det är inte din garnkorg! De sålde den som svampkorg, och vi, Vi köpte den för att ha frukt i!
- Nu är det min garnkorg, och det har det varit i fyra år. Det kan du inte komma och ändra på. Var ska jag ha mina garner annars? I en plastpåse?
- Du stickar ju inte ändå.
- Jag kommer att sticka! Och de är fina i korgen!

Ännu en evighetsdiskussion. Jesús vill inte plocka svamp en korg-vilken-som-helst, utan i en fin en.
Jag förlorade. Har lovat honom att han får låna garnkorgen. En sista gång.
Igen.
Och att följa med och leta svamp.
Igen.

Jesús är inte den ende som gått och längtat efter regnet för att svamparna ska växa.
För bara en liten stund sedan kom ett mejl till J, med en dikt skriven av en annan svamptok. En dikt som handlar om regnet. Lovsång till regnet skulle den kunna heta, men det heter bara Regnet.
Nyskrivet verk.
Om regn. Och svamp.

Nu åker vi.