Fyrtioandra dagen i karantän - utgång för alla, tvillingfödsel och dåligt samvete

Lördagen den fyrtioandra dagen i karantän. Hur såg den ut? Det gick upp och ner hela dagen. Två viktiga händelser  fick jag veta på kvällen, vilket gjorde att lördagen avslutades ovanligt bra! Det ena var att regeringschef Pedro Sanchez hintade om att alla ska få komma ut och motionera från och med nästa lördag, den 2 maj! Man får till och med promenera med sin familj! Om kurvorna fortsätter åt rätt håll, vill säga. Efter mötet som ska hållas på tisdag får vi veta mer.
(Här kan ni läsa mer om det på svenska)  (Och här på spanska)


Disa vaknade under natten igen. Jag var uppe med henne, gav henne mjölk och läste böcker tills hon lyckades somna om, Jesús fick gå upp med Runa när hon vaknade, jag var så trött. Närmare tio på förmiddagen vakande jag av att Runa satt på mig och pratade, Jesús tyckte visst att jag hade sovit tillräckligt och lämnat henne som en väckarklocka, och själv var han på dåligt humör över den eviga oredan i huset. Det släppte inte förrän han hade fixat köket, halva matrummet och, tillsammans med mig, sorterat och vikt ihop alla högar med kläder och bestämt att vi ska göra upp hushålls-schema med var och ens ansvarsområde. Ja ja.

Under tiden hade Disa sett barnprogram sedan hon gick upp, och nu var det lunchdags. När hon ser barnprogram kan man göra vad som helst under tiden utan att bli störd; städa, laga mat, hon blir som en zombie och man kan ägna sig åt det som måste göras ifred. Jag avskyr det. Jag skulle gärna ha ett tv-löst hus, men Jesús ser inte på det på samma sätt. Efter lunch blev det barnprogram igen, och jag kände mig helt sänkt av dåligt samvete. Men jag behövde åka iväg för lördagshandlingen för att kunna jobba efteråt, och Jesús var i sovrummet med Runa, som sov, hon vaknar så otroligt lätt och ofta att någon behöver vara där och söva henne på nytt när hon vaknar. Det enda som egentligen fungerar för att hon ska sova tillräckligt är att hon sover i Jesús famn.

Åkte iväg med urdåligt samvete, mötte en ambulans med blinkande ljus och kände mig genomledsen, träffade en kompis utanför mataffären och var helt ur balans efter den ledsamma situationen, avståndet, att inte kunna ses på riktigt...

Kom hem. Runa var vaken, de andra tre skulle äta mellanmål och gå ut i pation och jag satte mig vid datorn för att jobba och hörde Disa skratta nedanför fönstret. Det var fint.

Det blev något så ovanligt som korv-med-bröd-middag, med svensk bostongurka (!) och friterad lök och efterrättsglass, och det visade sig, mycket överraskande att Disa gillade den friterade löken, hon som aldrig äter lök annars, och Runas favorit var Jesús glass, som hon fick äta av.

Sent på kvällen fick jag besked om att Jesús släkting var på förlossningen, och det gick snabbt, bara en och en halv timme senare kom bilder på föräldrarna och deras små tvillingtjejer, och här blev jag alldeles rörd, mycket känslor i svängning idag, och sedan blev jag starkt berörd av den nyblivna fyrabarnsmammans ögon, för hon såg så ledsen ut i ögonen på bilderna. Vad har hon gått igenom? Senare kom jag att tänka på att inte heller jag hade känt glädje efter mina förlossningar.


Jag får avsluta det här röriga dagboksinlägget med två roliga händelser (som egentligen hände dagen innan):

Det första handlar om Donald Trump. Jag satt och skrattade i flera minuter för att det var så dumt! Av allt märkligt som president Trump säger var detta ovanligt roligt! Det handlar om, som många av er säkert har läst, att han föreslår att man provar att använda desinfektionsmedel invärtes för att ta död på corona-viruset, till exempel genom att injicera medlet i lungorna. Han medger att det kan vara bra om en läkare utför behandlingen, men påstår att det förmodligen är mycket effektivt.

Efteråt gick en mängd läkare ut och varnade för att inta desinfektionsmedel och rengöringsmedel som annars används av vissa för att begå självmord.

Det är så hemskt det han säger att man behöver skratta åt det. Samtidigt är USA:s dödssiffra uppe i 50 000. Och landet har Donald Trump som president...


Andra skrattet, det stod lilla Runa för! Vi skrattar så mycket med henne varenda dag! Nu hade hon hittat på en ny lek, som gick ut på att slå på mina glasögon med en vykort med flugsvampar på. Åh, vad hon skrattade varje gång hon slog till glasögonen, och jag med henne! Det går inte att motstå ett sådant skratt!

Fyrtioförsta dagen i karantän - ansiktsmasker

Det ringde på dörren. Utanför stod två kvinnor och en man, på behörigt avstånd.
- Vi kommer från kommunen. Vi delar ut ansiktsmasker. Hur många vuxna är ni?
- Öh, jaha, två.
De började pyssla, drog med handsklädda händer fram ett par ansiktsmasker och stoppade ner dem i en liten plastpåse. Sedan tittade de på Runa, som jag bar på armen.
- Ni får till barnen också. Hur många barn har ni?
- Två. Har det blivit obligatoriskt att bära ansiktsmask?
- Nej, men det är rekommenderat att göra det.
Jag fick plastpåsen och en liten lapp som informerade om hur man tvättar och desinficerar ansiktsmaskerna.
- Imorgon får ni gå ut. Hej då.
- Hej.


Detta med ansiktsmasker. Eftersom jag inte har så mycket att göra så läser jag om ansiktsmasker och retar mig på användningen av dem. Som jag har förstått det behöver det vara en särskild typ av mask för att skydda mot viruset. Masken måste användas rätt och sluta tätt. En vanlig, enkel ansiktsmask från apoteket skyddar inte mot att andas in viruset och bli smittad, däremot kan man, till viss del, skydda andra om man själv är sjuk och har symptom. Fast då ska man å andra sidan hålla sig inne.

Jag läser också att ansiktsmasker kan vara bra när man åker i lokaltrafiken och är inne i butiker med mycket folk. En risk med ansiktsmasken är att man känner sig obefogat skyddad och kan glömma att hålla avståndet till andra. Ungefär så har jag uppfattat det.

I Spanien är det alltså inte obligatoriskt att bära ansiktsmask, men i princip ALLA använder det, åtminstone här i Aracena. I de flesta mataffärerna får bara ett visst antal personer vara inne samtidigt, för att undvika trängsel, ändå bär alla ansiktsmask. På apoteket och i glesa köer ute på gatan bär folk ansiktsmask... Folk som sitter ensamma i sina bilar och kör bär också ansiktsmask, folk som går hem från något ärende, ensamma (man får ju inte gå två tillsammans) bär ansiktsmask. Och den här: folk som rastar sina hundar i yttersta utkanten av Aracena, där det inte finns en människa att möta, helt ensamma går de och vinden blåser, de använder OCKSÅ ansiktsmask!

Jesús och jag gör det inte. För mig börjar det bli en principsak. Jag tänker inte börja använda ansiktsmask enbart för att alla andra gör det. Jag tänker inte bära ansiktsmask på väg till apoteket, och jag har inte sett något skäl till att bära mask i mataffären heller, där är så få att man inte kommer nära någon. Men jag känner mig uttittad. Det kanske är inbillning. Men varje gång jag ser någon som inte bär ansiktsmask reagerar jag, med glädje. Sist var det Nan, som jag mötte utanför mataffären. Så skönt, att mitt i galenskapen, se en snäll, sansad människa, utan ansiktsmask.

Jag testade ändå en av kommunens ansiktsmasker, och den är så stor att luften blåser rakt in från alla sidor, och "barnmasken" som jag provade på Runa... Kommer hon inte att ha på sig på promenaden imorgon, om vi säger så.

Fyrtionde dagen i karantän - regler för barnens utgång och galenskap

Nu har reglerna för barnens utgång fastslagits. På söndag kommer Spaniens barn alltså få gå ut för första gången på sex veckor. Detta gäller för barn 0-14 år:

•  Får gå ut med en vuxen. Max tre barn kan vara ute med samma vuxna person, en som de bor med.
• Promenaden får pågå i en timme.
• Promenaden ska företas någon gång mellan klockan nio på morgonen och nio på kvällen.
• Man får INTE besöka lekplatser.
• Man får inte träffa andra barn eller vuxna.
• Promenaden får ske inom en radie av 1 000 meter från hemmet.
• Barnet kan få ta med en leksak, en boll, sparkcykel eller cykel, exempelvis.

Samtidigt som nog varenda en med barn i huset ser fram emot söndagens lättnad i karantänen, så är många också rädda. En kompis i Sevilla, som jag just har pratat med, tänker inte ta med sin dotter ut alls, av rädsla för att dottern ska smittas. Och tydligen ventileras många frågor i sociala medier. En artikel i El País besvarar vanliga frågor, till exempel dessa:

• Behöver barnen bära munskydd? Det behövs inte om de inte kommer nära andra människor.
• Ska barnen bära handskar? Det rekommenderas.
• Kan barnen sätta sig i gräset? Helst inte. Förutom att det är smutsigt kan ett djur ha bajsat där, och man har sett att katter kan bära på viruset.
• Kan barnen sätta sig på en parkbänk? Undvik helst.
• Kan barnen äta mellanmål ute? Undvik det.
• Behöver man desinficera barnvagn och cykel när man kommer hem? Ja, till exempel med 70 % alkohol, och lämna sakerna utanför dörren om det går
• Bada barnet, byta kläder? Efter promenaden ska man ta av barnet handskarna (om det har burit handskar) och byta kläder. Skorna lämnas vid entrén. Tvätta barnets händer i varmt vatten och tvål, men det behöver inte badas såvida det inte har ramlat.
• Klappa husdjur? Helst inte.
• Är det en dålig idé att ta med sig en boll? Det är bäst att låta bli, eftersom bollen kan råka komma nära ansiktet efter att den har varit på marken.

Jag känner mig så frustrerad när jag läser detta. Är det jag som är alldeles för lugn inför barnens utgång och riskerar deras och vår hälsa när jag inte följer alla dessa rekommendationer? Eller har hela landet Spanien blivit galet? Det finns en stor rädsla här, och min känsla är att regeringen inte gör något för att lugna folk. Det är lättare att få människor att stanna kvar i karantänen om de är rädda. Det kanske är jag som håller på att bli galen? Jag kanske håller på att bli en sådan där med en massa konspirationsteorier? Snart kanske jag tror att jag är förföljd och övervakad och att allt det här är 5G-masternas fel?

Freedomtravels gästinlägg om folkhälsan under och efter en karantän

Idag gästas bloggen av Helena Bergström, som har skrivit ett mycket intressant inlägg om en karantäns påverkan på folkhälsan. En del av er känner igen Helena från den stora resebloggen Freedomtravel, som hon driver tillsammans med Peter, men hon är inte bara resenär av rang, utan också folkhälsovetare! För fem år sedan sågs vi i Sevilla, när hon och Peter reste i Europa med husbil under ett år. Här kan ni läsa om vårt möte.

Hur folkhälsan påverkas av en karantän är något som jag funderar mycket på, så det känns verkligen roligt att få publicera Helenas gästinlägg:

Hur påverkas människors hälsa av en lång karantän?

I samband med coronakrisen pratar man ofta om människors hälsa kontra samhällets ekonomi. Man vill rädda liv genom att stänga ner samhällen, samtidigt som man ser att nedstängning ger enorma långsiktiga konsekvenser för företagen och landets ekonomiska utveckling. Men hälsa och ekonomi är inte bara motpoler i den här svåra situationen. Hälsa och ekonomi hänger också väldigt tätt samman, och hälsoriskerna handlar långt ifrån bara om virussmitta. Om man lyckas minska smittspridningen genom att sätta människor i en lång påtvingad karantän, hur påverkas då deras fysiska och psykiska hälsa?

Som folkhälsovetare är det intressant att se hur folkhälsa plötsligt blivit ett ämne på allas läppar. Samtidigt är det lite fascinerande hur var och varannan människa från den ena dagen till den andra gått och blivit ”hobbyepidemiolog”. Personligen litar jag hellre på experter som vigt sina liv åt virusbekämpning än på veckans tyckare på Facebook. När man ska få bukt med en knepig brand rådfrågar man ju hellre brandkåren än någon random kändis som råkar ha en åsikt.

Jag har doktorerat i folkhälsovetenskap vid Karolinska Institutet, med inriktning på matvanor, fysisk aktivitet och funktionsnedsättning. Virus är alltså inte alls mitt ämne, men när jag fick frågan om att gästblogga om karantänens påverkan på människors hälsa insåg jag att jag har många funderingar kring detta. Som underlag har jag utgått från sammanställningar av forskning på området som gjorts av Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin i Region Stockholm.

Risker för psykisk ohälsa

När människor stannar hemma under lång tid, med inga eller begränsade möjligheter att gå ut, skapar det en påfrestande stressituation. Familjer måste samsas på en liten yta, samtidigt som de kanske måste hantera oro för sjukdom, ekonomi och framtid. Studier från Kanada och Kina under SARS-epidemin 2003 visar att människor som varit isolerade under lång tid i hög utsträckning utvecklar depression eller posttraumatiskt stressyndrom. Enligt en amerikansk studie fick barn och vuxna i karantän fyra gånger högre värden på en skala för posttraumatiska stressymptom, jämfört med de som inte suttit i karantän.

Vissa grupper löper ännu större risk för psykisk ohälsa än andra. Barn och vuxna med ångestsyndrom har till exempel högre risk att utveckla svårare psykiska besvär. Att klara av skolarbetet kan vara extra svårt för barn som har inlärningssvårigheter, eller inte får tillräckligt stöd hemma. Barn och vuxna med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, som har stort behov av rutiner i vardagen, kan också må mycket dåligt om de vardagliga rutinerna plötsligt ändras. Framför allt kvinnor och barn löper dessutom ökad risk för våld i hemmet.

På lång sikt kan man vänta sig många psykologiska konsekvenser i spåren av coronan och karantäntillvaron. Förutom instängdheten i sig självt visar erfarenheter från tidigare finanskriser att den typen av stress- och orossituationer leder till ökad förekomst av ångest, depression och självmord. Det har till exempel uppskattats att cirka 10 000 människor tog sitt liv på grund av finanskrisen 2007 - 2009, i USA, Kanada och Europa sammantaget.

Risker för förändrad alkoholkonsumtion

Coronapandemin påverkar ekonomin negativt vilket faktiskt kan leda till att alkoholkonsumtionen minskas. Samtidigt är det vanligt att människor i krissituationer känner oro och stress, vilket också kan öka konsumtionen eller bidra till ”intensivkonsumtion”. Ett plötsligt intensivt drickande kan leda till mer våld i hemmen, och om familjemedlemmar under karantän är instängda tillsammans på liten yta kan riskerna bli ännu större.

Risker för dåliga mat- och rörelsevanor

En strikt karantänsituation innebär att en stor del av all vardagsaktivitet, som att promenera eller ta trapporna upp till kontoret, uteblir. Samtidigt försvinner alla möjligheter till träning på gym och andra aktivitetslokaler. För barn försvinner också många möjligheter till spontan lek och rörelseglädje, på skolgården, i parken eller i kvarteret.

Att ersätta bristen på rörelse med träning i hemmet kan vara väldigt svårt, eller kräver åtminstone extremt mycket motivation och disciplin. Det kan också vara svårare att hålla fast vid hälsosamma måltidsrutiner, när andra rutiner i vardagen fallerar. Om man dessutom känner oro eller stress är det lätt hänt att matvanorna blir sämre.

Risker för ökade socioekonomiska klyftor

Det finns socioekonomiska skillnader i hälsa i alla delar av världen. Människor med sämre socioekonomiska förutsättningar löper ofta större risk för ohälsa, och karantänsituationen kan bidra till att skillnaderna mellan olika grupper i samhället blir ännu större.

I grupper med låg socioekonomi är det generellt sett vanligare med psykisk ohälsa, otrygga hemförhållanden och att sakna en ekonomisk buffert, vilket gör att man drabbas ännu hårdare i en situation som denna. Det är också rimligt att anta att människor med sämre socioekonomi bor trängre, och i mindre utsträckning har tillgång till uteplatser, vilket gör att situationen blir än mer påfrestande. Skolans struktur är ofta extra viktig för de barn som har det svårt hemma, som är i riskzonen för kriminalitet eller inte får tillräckligt stöd av föräldrarna. Därför drabbas dessa barn hårdare än andra.

Så, är det rimligt att sätta ett helt folk i påtvingad karantän?

Jag ska inte ge mig på att bedöma när det är nödvändigt att sätta ett helt folk i karantän och inte. Alla länder har olika förutsättningar, och jag överlåter åt experter att avgöra vad som är bäst i varje enskilt fall. Det man kan säga med säkerhet är att de negativa effekterna av karantänen på befolkningens hälsa blir stora och kommer påverka under lång tid. 

Coronans påverkan på samhället handlar alltså inte bara om insjuknande i covid-19 å ena sidan och samhällsekonomiska problem på grund av karantänen å andra sidan. Man måste också ta med i beräkningen hur karantänen påverkar hälsan hos befolkningen, och i slutändan, hur många dödsfall den leder till i form av självmord, våld eller alkoholrelaterade skador eller sjukdomar.

Men, om man nu ändå bedömer att man måste försätta ett helt land i karantän, vad kan då landet göra för att minska de psykologiska skadorna? Enligt en forskningsartikel i den aktningsvärda tidskriften Lancet från februari 2020, finns det några saker ett land bör göra om det försätter sina medborgare i karantän:

·       Informera befolkningen om vad som händer och varför

·       Hålla karantänperioden kort, och bara förändra längden om det är absolut nödvändigt

·       Säkerställa att basvaror (som mat, vatten och mediciner) finns tillgängliga

·       Notera att de flesta negativa effekter kommer från begränsning av frihet – frivillig karantän är i mindre utsträckning kopplat till ångest och komplikationer

·       Förstärka känslan av altruism (medmänsklighet och osjälviskhet) som människor med rätta bör känna

/Helena Bergström, Med Dr i folkhälsovetenskap, med inriktning på matvanor, fysisk aktivitet och funktionsnedsättning. Bloggar också om resor, äventyr och camping på www.freedomtravel.se

Trettionionde dagen i karantän - Sevillaminnen och coronasång

Så skönt det är att jobba igen! Svårt att koncentrera sig visserligen, två barn i samma hus är inte ljudlösa, men vilken välbehövlig fysisk distans från dem! När jag har jobbat klart och ska lägga Disa tycker vi båda att det är så roligt att ses igen, vi kan njuta av varandras sällskap, och inte som innan, när vi mest tärde på varandra. Det kan ju bli så när man ofrivilligt är tillsammans varje stund på dygnet.

Kvällen innan röstades den fjärde förlängningen av larmtillståndet och karantänen igenom, detta som ska gälla till den 9 maj. Med största sannolikhet öppnas inte samhället då heller.

Det här börjar skrämma mig. Hur länge kan man stänga ner ett samhälle? Vad får detta för konsekvenser? Kan detta vara riktigt?

Vi går inte längre och längtar efter att karantänen ska upphöra, som de första veckorna, för känslan är att den kommer att pågå i evighet. Vad ska man fästa tankarna på? Se fram emot? Hoppas på... Ja, det är nog inför varje förlängning av karantänen i landet, att någon liten lättnad ska göras. Den här gången blir det barnen. Det talas om att de kommer att få gå ut en timme varje dag, så länge de är med enbart en vuxen och inte träffar några andra människor. Nä, så sorgligt det låter. Så sorgligt det är.


Här i Spanien har vi en corona-sång, visste ni det? Det är en gammal dänga från 1988 som dragits fram i ljuset igen, ett 30-tal artister har samarbetat och gjort en nyinspelning, var och en från sin karantäntillvaro förstås. Resistiré av Duo Dinamico. Den handlar om att inte ge upp, utan klara sig igenom skiten som livet bjuder på ibland. Nästan 23 miljoner visningar på Youtube sedan 1 april, den sjungs från balkonger i städerna. Inte riktigt min musik egentligen, men nu rör den vid hjärtesträngarna på något sätt. Man lever i sin bubbla, dagarna passerar, man väntar, väntar, och så, med lite musik och bilder från andra solitärer, påminns man om den förfärligt sorgliga och skrämmande situationen, med alla instängda människor i landet Spanien, andra som också har svårt att sova, som är oroliga och som saknar någon. Många med en ekonomisk oro som genomsyrar allt. Många i sorg, utan att vara nära dem som sorgen ska delas med. Och musiken blir en liten påminnelse om vad Spanien är också, eller var. Men det känns mycket, mycket längesedan, den där tiden när vi åt paella hemma hos svärföräldrarna, när Jesús och jag lyssnade på flamenco på La Carbonería eller slank in någonstans för en tapa, gick på konstmarknad eller åt solrosfrön på något trevligt Sevilla-torg... Vad jag saknar allt det där! Och livet här, med picknick, vänner, vandring...

Klicka på länken till sången, om ni vill lyssna.

Trettioåttonde dagen i karantän - protester i hela Spanien!

Det första, mycket frustrerade, inlägget som jag skrev om dag 38 kommer jag inte att publicera, för regeringen vek sig efter protesterna. Det handlade om ifall våra barn ska få komma ut eller inte.

Ända sedan regeringen meddelade, att nästa förlängda karantänperiod kommer med lättnader, barnen ska få börja komma ut, har nog varenda förälder i Spanien väntat på närmare besked. Men när det kom blev det en kalldusch! Ingen hade väl trott att barnen plötsligt skulle få gå till lekplatser och leka med andra barn, men att de åtminstone skulle få komma ut och röra sig en stund varje dag, precis som hundarna, det räknade vi nog med.

Jag hade redan börjat planera att ta med Disa ut och plocka blommor, binda en krans av de där gula långa som blommar nu, samla växter att pressa, plocka blad till sniglarna, åka sparkcykel som hon tycker så mycket om, klappa hästarna, låta Runa känna på gräset... Istället hade det beslutats att barn upp till 14 år inte skulle få gå ut och gå eller leka, de skulle enbart få komma ut för att följa med en vuxen till affären, apoteket eller andra nödvändiga ärenden, som man ju för övrigt ska göra så sällan som möjlig! Det återstod att konkretisera saker som om barnen skulle få ta cykel eller sparkcykel på väg till affären, eller inte.

När jag läste artikeln (kan inte länka, den ursprungliga artikeln har tagits bort från El País hemsida) blev jag så arg och frustrerad att jag höll på att gå i bitar!! Gränsen var nådd! Det talas om att Spanien har den hårdaste karantänen i världen, i både Italien och Frankrike får barn komma ut en stund. I Spanien har miljoner barn suttit inne i nästan en och en halv månad, utan att få komma ut och röra på sig, utan att få annan frisk luft än den som blåser in genom fönstret till lägenheten. Ja, en del av oss har tur och har en uteplats. Regeringen må göra misstag ibland, men det här var så fel att det inte går att ursäkta! Istället för att barnen ska vara ute i friska luften och springa och leka... Ska de följa med in i en mataffär? Gå runt bland folk? Var är risken för smitta störst - inne i mataffären eller i skogen?! Vem var så dum att kläcka den idén? Vilka var så dumma att de röstade igenom den??!

Jag var så arg! Det talas en del om att den Madridbaserade regeringen enbart fattar beslut efter situationen i Madrid, staden som har drabbats så förfärligt hårt. Men det går inte att jämföra Madrid med en by omgärdad av skog och natur, där smittan knappt fått fäste. Det går inte!


Det var inte bara jag som var förbannad. Hela Spanien reste sig! Oppositionspartierna. Barnläkare, psykologer, föräldrar. På sociala medier skickades det runt uppmaningar om att slamra på kastruller och göra oväsen från balkongerna klockan sju på kvällen, som protest mot de nya reglerna, och digitala namnlistor fylldes med tusentals namn i rekordfart. Regeringen fick ge sig. På tisdagskvällen meddelade hälsovårdsminister Salvador Illa att barn upp till 14 får komma ut och gå tillsammans med en vårdnadshavare, utan att besöka affären. Han vägrade dock erkänna att man hade gjort ett misstag, utan påstod att detta var ett tillägg till vad som redan hade beslutats tidigare.


Nu får vi se vad som händer. Enligt Illa ska barnen få gå ut redan på söndag. Hur det ska gå till, tider, avstånd till hemmet och andra bestämmelser, det får vi besked om de närmaste dagarna. Ungdomar över 14 får gå ut och göra ärenden oavsett vilket.

Trettiosjunde dagen i karantän - diabetes ingen anledning att gå ut

Lite jobb på eftermiddagen, och vad det gjorde gott att ha något att göra!

Annat som hände under dagen: jag hade beställt tid hos min allmänläkare och blev uppringd. Jag fick receptet på insulin förlängt med ett år, och passade på att fråga om inte diabetiker har tillstånd att av hälsoskäl ta en daglig promenad, motion är ju ändå en stor del av behandlingen och mitt blodsocker har varit läskigt högt de här veckorna. Men nej. Diabetes ger inte rätt att gå ut och promenera.

Jag har också beställt saft, tacokrydda och andra förnödenheter (jäst fanns naturligtvis inte!), samt våffeltyg, magnetfärg och marmoreringsfärger, med mera. De ätbara varorna ska tas fram till den stora invigningsfesten för vårt efterlängtade trädgårdsbord!



Det är nu ett par dagar sedan vi passerade 20 000 döda i Spanien, och 1 500 i Sverige.

Jag skulle vilja tipsa om en riktigt bra artikel. Det är Carin Osvaldsson som har skrivit den (Sydkusten, 20/4 2020). Den handlar om hur karantänen är ett hot mot folkhälsan. In och läs!

Monsterödlan i Jaén

Med på en av de första av Columbus resor till den nya världen, var en snickare från staden Jaén. Där borta på främmande strand hittade han en spännande ödla, som han tog med sig hem. Men ödlan växte och växte och blev allt hungrigare. Den var så hungrig att den blev farlig, så snickare släppte ut ödlan, han ville inte ha den längre. Inte visste han att det var en kajman som han hade haft som husdjur!

Ödlan bosatte sig i en grotta intill en källa i Magdalena-området i staden. Där gömde den sig, men drevs av hunger ut och tog getter, barn och folk som hämtade vatten i källan. Folk vågade inte längre gå till källan och alla som bodde i närheten var fyllda av skräck för monstret.

En ung herde bestämde sig för att göra slut på den fruktansvärda ödlan. Han slaktade en av sina getter, gröpte ut en del av köttet och fyllde sedan djuret med dynamit. Den slaktade, dynamitfyllda geten gav han till ödlan som slukade den, varpå ödlan sprängdes i luften.


Det var i början av mars som vi var i Jaén, och Disa blev förtrollad av historien om den blodtörstiga ödlan. Vi frågade på turistinformationen var man kunde se statyn av ödlan, och fick en enkel vägbeskrivning; följ gatan bort till trafikljuset. Det måste ha varit världens längsta gatsträcka utan trafikljus, men Disa ville så gärna se statyn och stretade vidare med oss efter. Jesús underhöll henne med spökhistorier från borgen ovanför oss, det uppe på berget, och om kungen som stod staty på katedralen, Fernando III, den fruktansvärda människan, som blev helgonförklarad och nu kan ses som mumie i katedralen i Sevilla. Jag lovade Disa att ta med henne dit nästa år på San Fernando-dagen, då han visas upp. Den 30 maj, för den som är intresserad.

Vi hittade statyn till slut. Den hemska ödlan såg inte jättehemsk ut, så vi nöjde oss inte här, utan ville också se källan där den hade härjat. Och strax intill fanns en skylt som visade var den hade bott.

Vi hade åkt till Jaén för att fira Jesús 45-årsdag. Eller inte till Jaén egentligen, utan till Mengíbar där vårt, numera även Disas, favorithotell ligger. Ett otroligt fint hotell, inrett i ett gammalt palats, med ett litet spa i källarvalven. Det var det sistnämnda som avgjorde om vi skulle förta den långa resan eller inte. Disa älskar att bada, men i Spanien finns bara motionsbassänger att simma i, inga badhus dit man kan gå för att leka eller slappna av. Vi åt lunch på ett trevligt ställe, barnen höll på att göra mig tokig, Jesús badade i spa-poolen med Disa på kvällen, och jag gick dit med henne nästa dag. Man får ju gå i skift, när man har en liten unge också.

När vi lämnade hotellet dagen därpå åkte vi alltså till Jaén, för att äta lunch och för att strosa omkring. Det var längesedan vi var där. Sist var när jag var hemligt gravid med Disa, hon var inte ens två månader gammal. Blodsockret sjönk hela tiden, och jag var overkligt, fysiskt trött hela tiden. Orkade ingenting alls. Samtidigt var jag bubblande glad, utan att någon visste varför... Så jag har goda minnen från staden, trots att resan fick ett oväntat snabbt slut på grund av bilhaveri.

Vi hittade  ett mysigt ställe att äta lunch på. Vilket var en bedrift, eftersom nästan allt var stängt! Vi trodde först att det var helgdag i Jaén.

Så mycket gott på menyn! Och i det här området av Spanien får man en tapa med varje dryck man beställer, det är roligt. Vi fick bland annat väldigt goda migas. Jag beställde friterad aubergine med honung, Disa räkor och Jesús en stor tallrik med pommes frites, ägg och skinka. Disa skalade räkor själv för första gången!

Jaén är en rätt fin stad att gå runt i. Inte jättemysig, det är ingen stad som det är värt att åka långt för att uppleva, tycker jag. Men kul att komma dit ändå.

Den långa promenaden till ödlestatyn och tillbaka avslutades med födelsedagsfika på ett kafé, där bara Disa fick det hon faktiskt hade beställt, och där hon i största hemlighet ville köpa ett bakverk till sin pappa. Han fick gå in på toa medan vi grejade med det, ett bakverk att ta med, och det var ju typiskt att jag inte hade tillräckligt med pengar med mig, jag fick be Jesús om lite mynt öf ratt kunna lösa ut hans present :-)

Trettiosjätte dagen i karantän - vakuum

Den här situationen är så konstig. Vi befinner oss i ett slags vakuum. Dagarna är i princip likadana, har varit det länge, och kommer att vara det länge än. I ett meddelande jag fick från en kompis fanns en lista på när saker och ting ska öppna. Småbutiker 12 maj, offentliga parker 23 maj, restauranger och barer 1 juni, hotell 7 juni... Jag tror inte på listan, ingen källhänvisning följde med. Men jag nämner den ändå, för att när jag såg 12 maj - småbutiker öppnar, så kändes det så overkligt. Öppna butiker? Att gå in i? Kommer det att hända igen? Den här tillvaron känns som om den kommer att pågå i evighet.

Man har inte längre något att se fram emot. Ingenting alls. Före detta hände var det alltid saker på gång. Jag planerade picknick för Disa och Jesús efter skolan, gå en vandringsled, födelsedagsfest till helgen, eller kanske ett restaurangbesök eller en utflykt. Kompisar på besök, eller den alternativa marknaden i slutet av varje månad. En resa till Sverige i sommar med allt vad det innebär, badhusbad med Disa till exempel, ett nytt reseguidejobb, gravidfotograferingar av kompisar, en illustrationskurs...

Vad finns det nu att se fram emot, längta efter? Ingenting. Eller kanske... Helgerna. Inte för att de är så annorlunda mot vardagarna, men vi försöker göra dem festligare. Roligare mat. Jesús som inte jobbar. Och så ser man kanske på vädret att det ska bli soligt i slutet av veckan. Då går man och ser fram emot det. Soligt ute - då kan barnen leka i pation, jag kan så och plantera krusbärsbusken kanske.

Nu ser jag också fram emot den 27 april, då barnen ska få komma ut, om allt går som det är sagt. Och eftersom Disa inte kan gå ut själv måste jag (eller Jesús, vi lär inte få gå ut tillsammans, gissar jag) följa med. Utevistelse! Ja, det ser jag fram emot.

Milde tid. Jag har en känsla av att vi bara befinner oss i början av den här härvan.

Trettiofemte dagen i karantän - snart får barnen gå ut!

Lördagens viktigaste nyhet? Att barnen snart får komma ut! Karantänen lättar! Regeringschef Pedro Sanchez säger att allt lutar åt att karantänen kommer att fortsätta minst två veckor till, efter den 26 april, MEN de ska börja lätta lite på den för att barnen ska få komma ut! Han menar att det gäller barn upp till tolv år, och att det handlar om en stund varje dag. Reglerna kommer att se olika ut, beroende på var man bor, om det är ett område med mycket smitta eller inte.

Den 26 april har barnen varit instängda i sex veckor. Som det står i en artikel i El Pais "Barnen är de enda som verkligen har varit i karantän sedan en månad tillbaka, de har inte varit utanför huset medan de vuxna och till och med husdjuren har det". Det stämmer ju, vi vuxna går ut med sopor, går till mataffären, träffar kanske någon bekant där, en del har till och med jobbat. Men barnen? Instängda.

Ännu en nyhet står i artikeln, och det fick Jesús att utbrista, ännu en gång, att tack och lov att det är socialisterna tillsammans med vänsterpartiet Unidas Podemos som sitter i regeringen! För det meddelas också att man har satt ett pristak på ansiktsmasker, handskar och alkogel för kosta, eftersom många har utnyttjat krisen och höjt proserna på just dessa varor.

Men detta med barnen, vilken glädje! Jesús, som har elever äldre än tolv år, märker att det framför allt är de äldre som påverkas starkt just nu, och tycker att äldre ungar också måste få komma ut. Men alla påverkas. Disa vaknar varje natt nu, och ligger vaken i timmar, flera gånger är det mardrömmar som har väckt henne.

Humöret pendlar verkligen upp och ner nu. Eftersom fredagen var piss så var den här dagen mycket bättre! Dagen började härligt med ett välkommet solsken och förväntan, för på förmiddagen behövde jag nämligen gå till apoteket och köpa insulin! Och att gå till apoteket är ju, osm ni vet, ingen uppoffring!

Väl där fick jag inte köpa något insulin, eftersom receptet har gått ut, men det oroade mig inte, jag har lite kvar så det ska räcka. Jag var ju ute på promenad, och njöööt. Men det kändes konstigt också, jag märkte att jag har varit i stillhet så länge, tre gånger blev jag yr av ansträngningen att gå upp för backen till apoteket. Det har aldrig hänt mig förut.

Eftersom jag tömde chokladförrådet häromdagen passade jag på att fylla på det i mataffären som ligger närmast apoteket. Det har ett rätt bra sortiment, och det blev en rejäl påfyllnad, ifall jag tycker att Jesús är dum eller barnen jobbiga eller tristessen outhärdlig kommande dagar :-) I affären var fiskdisken öppen, och när jag såg att killen hade alméjas, en slags liten mussla, bestämde jag mig för att köpa ett kvarts kilo och göra skaldjurspaella. Räkor har vi redan i frysen. Ett halvt kilo sardiner blev det också, Jesús älskar grillade sardiner! Sedan gick jag vidare i butiken, men blev upphunnen av fiskkillen, eftersom jag inte hade betalat. Betalat? Varför skulle jag göra det nu? Skulle jag inte betala i kassan? Nej, fisken betalas direkt till fiskkillen. Fem euro. Jag hade inte fem euro i kontanter. och han tog inte kort. Åh, vad jobbigt det är när sådant händer. Men inga problem, tyckte fiskkillen, jag kan komma tillbaka och betala någon dag nästa vecka istället.


Jag hade tänkt att gå en härlig omväg hem, men ryggsäcken med matvarorna var så tung att jag lät bli, stannade istället vid ett fint ställe på vägen, och vilade.

Det ät en liten grön viloplats alldeles ovanför en picknickplats, och därifrån kan man se ner på den här fina gården.

Jesús blev, som väntat, väldigt glad över sardinerna. Vi fick igång Disa och strax var vi allihop i pation. Disa lekte och for runt, hon och Runa hade fruktpickning i pation, jag grejade med couscousen, Disa och Jesús gjorde grillspett, och så grillade vi (nästan) hemlagad korv och kött också. Det var härligt att sitta ute! Och påfrestande, eftersom man hela tiden måste hindra Runa att ramla ner från barnstolen, och att försöka få Disa att stanna till fem sekunder och stoppa mat i munnen. Hon var så glad, alla kläder for av i värmen, hon sprang runt, letade sniglar, klättrade på stolar, tillverkade gift till inbrottstjuvarna och pratade, lekte, gjorde allt utom att äta :-)

Lite senare började granntjejerna att prata. Vi har en åt höger och en åt vänster, i båda fallen står ett obebott hus emellan. Tjejerna är några år äldre än Disa och stod på varsin stege för att se varandra över det höga staketet. Esperanza ropade på Disa, som också fick en stege att stå på. Jag tyckte att det var rätt kul att de stod där och pratade (ropade) med varandra, men Jesús, som är den mest positiva av oss i karantänen, är även han obalanserad de här dagarna och rätt som det är får han oväntade känsloutbrott. Nu gick in på toan och grät, för att det var så helt igenom fel och sorgligt  att den enda kontakten som ungarna har av andra ungar, är att stå på en stege och ropa till varandra.

Disa bad sedan att Esperanza skulle komma och leka, och jag fick säga nej, tyvärr, det går inte. Och sedan sådde vi basilika och ärter och satte en plommonkärna. Och så började den här härliga lördagen att ta slut. Tack för den!

Trettiofjärde dagen i karantän - familjeliv och kvinnovåld

Får man bli trött på sin familj?

Jag har den bästa lilla familj jag kan tänka mig och vill inte byta ut den mot något i världen. Men. Ibland behöver man komma ifrån varandra en liten stund. Det ÄR påfrestande att vara tillsammans dygnet runt. I fem veckor.

Jag blev så oerhört trött på gnäll, skrik, att inte få äta middag i tystnad och stillhet och hinna känna smaken på maten, att någon får arga utbrott hela tiden, att en annan blir irriterad för att jag skrattar, vilket sannerligen inte händer ofta de här dagarna... Jag blev så less. Jag hade velat stänga dörren efter mig och gå iväg och fysiskt vara ifrån min familj ett par timmar. Men det gick ju inte. När tar den här karantänen slut egentligen?! Jag tror att det kommer att bli mycket parterapi och skilsmässor framöver.

Nu har jag en fin familj och vi trivs ihop, för det mesta, men jag har vänner som inte befinner sig i samma situation. Och det går inte att tänka bort de fall där fysisk och psykisk misshandel är vardag. Så utsatta de kvinnorna och barnen är nu!

Här i Andalusien kan utsatta kvinnor säga ett kodord när de handlar på apoteket för att personalen ska tillkalla polis. Jag har läst att samtalen till kvinnojourerna har ökat med drygt 47 procent i april, jämfört med förra året, men jag har ännu ingen tidningsartikel att länka till, ska söka vidare för att få det bekräftat.

Trettiotredje dagen i karantän - energi, jobb och pratstund i köket

En dag av det sämre slaget följs ofta av en bättre, och mycket riktigt. Det här var en bättre dag. Medan Jesús jobbade på torsdagsförmiddagen kände jag att energin var tillbaka. Saker som är så svåra att göra när energin är borta, som att laga gröt till Runa, fixa frukost till Disa, fylla diskmaskinen, gick nu snabbt och lätt, och dessutom drog jag fram en matta som jag la i lekaffären, där Runa jämt är. Stengolv är så kalla. Disa plockade iordning i affären, jag sorterade leksaker, sedan la jag Runa och ungefär då hade Jesús jobbat klart.

Det blev något så ovanligt som en timme själva i köket. En timme själva! Jesús och jag. Mitt på dagen. Vi lagade mat ihop (friterade köttstrimlor med morot och rödlök i woksås med bland annat ingefära, vitlök och apelsin) och pratade. Vi kunde prata om vad vi ville. Så sällsynt det är, en pratstund utan barn som avbryter eller som kryper i trappan eller äter kattmat. Inte för att vi inte pratade om barnen också, det är svårt att glömma dem när man hittar en snigel som rymt från djurälskarungens burk och kryper omkring på ugnen.

Jag ska börja jobba halvtid på måndag, och det ser jag fram emot! Jag tror att jag hade fått göra fler timmar, men när skolor och förskolor är stängda är det omöjligt, Jesús måste ju också göra sina timmar. Vi får turas om, han har förmiddagarna och jag eftermiddagarna. I alla fall, det ska bli underbart att sitta ensam uppe på rummet, med elementet, och jobba. Uppta tankarna med annat. Börja spara till drömhuset:-)