Tjugoandra dagen i karantän - dålig förlorare, spansk kontroll och färre döda

Här kommer ett rörigt inlägg! Men datorn låter mig inte klippa och klistra i texten, så det får bli så här idag!

Dödskurvan är på väg ner! Efter dagar med över 900 döda varje dag har dödstalen sjunkit i tre dagar, senaste siffran var nere på 674 döda! Det är en positiv nyhet!

En annan nyhet är att det redan har beslutats om en förlängning av karantänen. Möjligtvis tar den slut den 26 april. Då har vi varit instängda i sex veckor. Halva tiden kvar, alltså.

På söndagen sov jag siesta. Det var så ovanligt att Jesús väckte mig för att han trodde att jag var sjuk. Jag sover aldrig mitt på dagen Är personligen emot sömn mitt på dagen. Men Jesús sov med Runa, och jag hade under tiden spelat spel med Disa. Eller försökt, hon blir så fruktansvärt arg när det går dåligt för henne att hon dänger korten i golvet och slänger iväg spelpjäserna. Efter tredje spelet satt hon i garderoben och grät, och jag lyfte ut henne och så tog vi med oss tre Filippa och morfar-böcker och så Farbror Elände och satte oss i gästrummet och läste. Och jag blev tröttare och tröttare. Fjärde boken gick mycket långsamt att ta sig igenom eftersom jag nickade till mellan meningarna, och sedan la jag mig ner och somnade, kunde inte stå emot, det var som om jag tagit sömnmedel, och jag tror att Disa gick och väckte sin pappa och Runa, och jag sov vidare ända tills Jesús alltså kontrollerade om jag var sjuk. När jag kom ner satt de andra och åt chokladkex och drack mjölk som ett (mycket) sent mellanmål och jag försökte smita iväg för att publicera gårdagens blogginlägg, men det gick inte nu heller, först måste jag vara med på ett parti Oca… Som Disa förlorade...


Igår inleddes påskveckan. Allt är ju inställt i år på grund av corona-viruset, men om ni vill kan ni läsa ett gammalt inlägg om när vi var ute just på palmsöndagen. Då låg Disa i magen.


Det här med alla madonnor i Spanien tycker jag år så svårt. Jag fattar fortfarande inte varför folk ber till olika madonnafigurer. En av de mest populära är Virgen del Rocio, som förvaras i byn El Rocio vid kusten. I maj brukar folk från hela Spanien vallfärda dit, men det lär ju ställas in i år. I alla fall, Almonte kommun har tvingats be om militär styrka för att hejda alla som trotsar karantänen för att komma och be till Rocio-madonnan på plats, lokalpolisen räcker inte till.

Disa älskar Cirque du Soleil, som vi såg i Sevilla tillsammans med hennes skolkamrater, och de har nu släppt en entimmesvideo med blandat material från olika föreställningar, så passa på att titta, ni som sitter i karantän. Min favorit är annars föreställningen Kooza som vi såg, man kan se den på yooutube. Tips!

Och häromkvällen ramlade jag på Chris Martins hemmavideo. Även om jag tycker om Coldplay har jag aldrig ägnat medlemmarna någon tanke, jag hade nog inte kunnat svara på frågan vem som är sångare i bandet, men det glömmer jag aldrig mer! Under drygt 20 minuter spelar och sjunger han hemifrån, under sin karantän, för alla andra som är i samma situation, och man bara smälter! Chris Martin, om jag vore yngre hade jag förmodligen satt upp ditt foto på väggen!


Jag läste en artikel om hur det kan upplevas att vara sjuk i covid-19, och om intensivvårdspersonalens jobb med covid-patienter, och det var så obehagligt att jag blev svimfärdig, började må illa och kände hur det svartnade. Det var exakt likadant som när jag blev gravid igen och läste om ischias, och all smärta från graviditeten med Disa kom tillbaka i minnet. Jag behöver definitiv sovra i vad jag läser. Man behöver inte veta allt. Det är bättre att lyssna på Chris Martin. Händer det så händer det.



Det är tal om ifall staten ska få tillgång till data om var folk befinner sig, om de verkligen är där de utgör sig för att vara. detta genom mobilerna. Jesús ser svart och funderar på att helt avskaffa mobilen efter detta, och bara använda fast telefon. "Det kan verka överdrivet", säger han, "men tänk om det blir en statskupp i Spanien igen? Vad händer då? De kan kontrollera vilka som var på Helders kalas innan karantänen, eller tänk dig i fredags, de kollar hur lätt som helst vilka som var och köpte bröd på parkeringen." Kanske är det lättare att tänka så här i ett land där minnen efter inbördeskriget fortfarande är närvarande.

Regeringschef Pedro Sanchez planerar att masstesta befolkningen, och att isolera alla som är smittade på hotell, vandrarhem, mässhallar och sportarenor, även de som är symtomfria. Något liknande det som görs i Sydkorea. Kommunerna ska lämna listor över möjliga isoleringsanläggningar senast den tionde april. Jag undrar om detta är möjligt, det skulle bli en enorm apparat. Men det känns som om allt är möjligt just nu.

Regeringen har tagit emot hård kritik från journalistkåren på grund av att man inte har kunnat ställa frågor under presskonferenserna. Reportrarna har varit tvungna att skicka alla frågor i förväg, vilket innebär att frågorna har filtrerats och svaren har bestämts i förväg. Till slut gick flera mediehus ihop och vägrade ställa frågor tills detta ändrades, och nu ska reportrarna få delta och ställa frågor i direktsända videokonferenser.


Ja, milde tid. Det finns så mycket att skriva om! Men vi sätter punkt här för den här gången!

Har ni några kulturtips, eller märkliga nyheter att dela med er av?

Tjugoförsta dagen i karantän - grannar, chokladgömma och hemmaspa med Disa

Innan jag berättar om "grannsämjan" måste jag bara få kommentera kommentarerna. Ni är många som kikar in här och läser, och en del av er lämnar en kommentar också. Det behöver man naturligtvis inte göra, ni är välkomna att bara läsa. Men på sista tiden är ni flera som har kommenterat som inte brukar göra det, och jag blir så glad! Vissa tar sig tid att skriva långa kommentarer, ni berättar hur ni har det, ni kommenterar det ni har läst, situationen i Spanien eller där ni befinner er, eller mina texter, andra lämnar en kort hälsning eller ger tips, och allt, vartenda ord, är roligt att läsa ska ni veta! Det är roligt att faktiskt se att någon har läst det jag skrivit, någon reagerar och delar sina tankar. Det roligaste med att blogga är den här responsen! Ja, jag ville bara rikta ett litet tack till alla er som kommenterar, och ni andra - det finns inga krav på att skriva en kommentar, fortsätt att läsa när ni har lust!

Jo, det här med grannarna. Vi har tur med våra grannar. Nästan alla i de här radhusen är hänsynsfulla. Vi har radhusgrannar till höger och vänster och mittemot. På eftermiddagarna hör man barn som ropar till varandra mellan husen, någon gång är det en granne som spelar flamenco på gitarr, nästan varje dag skriker skrikgrannen på barnen, eller förresten, alla i familjen skriker på varandra utom den lille tvååringen som alltid låter glad. Sedan är det deras mittemotgrannar, de är de enda som stör. Varje dag spelar de mycket hög, dålig musik vid lunchtid och gör det omöjligt att äta ute i pation, ibland ropar någon åt dem att stänga av musiken för att ett litet barn ska sova siesta, och så var det kriget igår, när de kastade skräp ner i skrikfamiljens patio och skrikgrannarna hotade med polisen.

Det var en lång inledning. Jag ville bara komma till att vi överlag har lugna, respektfulla grannar, det är för det mesta rätt tyst, lite småprat från insynsskyddade patior, annars inget. Annat är det i höghusen i Sevilla. Jag har hört om en del som har balkongbingo i Sevilla, det låter kul. Balkongbingo körs dock inte på José Albertos gata. Han håller på att bli fullständigt galen på sina grannar!

Det är en gata med tiovåningshus på rad. Precis nedanför José Albertos hus finns en liten madonnafigur innanför glas, ett utrymme som dekorerats med guld och blommor, något som är vanligt i bostadsområden i Sevilla. Nå, under den här isoleringen har grannarna blivit som tokiga i madonnan. De har megafoner i vilka de vrålar ut böner, hejarop och lovsånger till madonnan hela dagarna, det hörs i hela bostadsområdet! De spelar påskprocession-musik så det dånar, och varvar det med Spaniens nationalsång i högtalarna. Varken José Alberto eller Loren är troende och de vill ha det tyst hemma, kunna läsa, leka med fyraåringen, sova elelr se på film, vilket omöjliggörs av grannarna. Nu är det dessutom palmsöndagen, då Sevillaborna i vanliga fall går ut finklädda för att se påskprocessionerna. Påskvecka är förmodligen det viktigaste som händer i Sevilla under året, så många ser fram mot detta, att se processionerna eller delta i dem, de har sett fram emot det sedan förra påsken. Nu är allt inställt och Sevillaborna måste hålla sig inomhus. Men vi förstår ju, att även om de inte kan gå ut kommer påsken att märkas på andra sätt...



Min kompis Carin har skrivit en artikel om vad spanjorerna handlar mest under karantäntillvaron. Det var rolig läsning! När larmtillståndet inleddes bunkrade många basvaror. Nu, när vi är inne på tredje veckan köper folk öl och vin, oliver, choklad, snacks och... Mjöl. (Det är alltså inte inbillning att jästen är slut, folk har börjat baka!) Spanjorer vill ha något gott nu när de ändå bara sitter instängda. Själv köper jag med en massa choklad när jag är ute. Den gömmer jag mellan servetterna och ugnsformen i min hemliga chokladlåda...


Det blev en lugn lördag. Jag var ute igen, gick till apoteket, och passade på att ta en extra lång promenad. Man måste passa på! Det var fullkomligt folktomt, utom på apoteket där vi var sex personer som stod utanför och väntade på vår tur, tre på ena sidan gatan och tre på andra, långt ifrån varandra. Jag behövde köpa lusmedel. Det här med lössen som jag tyckte var så äckligt i början - jag har vant mig. Nu var jag boven, lusspridaren. Vi ägnade oss alltså åt avlusning på eftermiddagen, givetvis lyssnandes på Disas favoritsånger, det gör vi alltid under luskamning för att det ska bli något trevligt av det, och sedan... Det efterlängtade badet! Disa-och-mamma-tid! När vi hade tvättat ur det äckliga medlet ur våra hår tappade vi upp ett varmt bad, tände tre tomteljus, släckte taklampan, släppte i den rosa badbomben... Och när kranen var avstängd, karet fyllt, ropade vi på Jesús, som hade i uppgift att komma upp med varsitt glas kall läsk åt oss, som vi låg och smuttade på. Som Disa hade sett fram emot detta! Vi ska ha badbombsbad varje vecka!

Tjugonde dagen i karantän - sniglar, skattjakt och brödhemligheter

- Pappa kom! Jag har en liten snigel! Men du får inte äta upp den! ropar Disa inifrån garderoben.

Jesús hade precis kommit hem från sin första tur utomhus på sju dagar. Disa hade en ny snigel i en glasburk. Hon samlar dem i pation, tar hand om dem, ger dem mat och visar dem hur vi bor. Den här snigeln bar hon runt i sin kjol medan hon pratade med den och visade den alla rum. Tyvärr hade jag rensat ogräs, så det fanns ingen mat till snigeln i pation, men jag föreslog att Disa skulle ge den ett salladsblad istället. Hon ville släppa snigeln lös i sitt rum, för att den inte skulle vara instängd, men jag menade att det nog inte var en så bra idé, för det är lätt att råka trampa på en snigel som kryper på golvet, och om Jesús hittar den kanske han lägger den i en kastrull.

Det sista var förstås på skämt, fast inte helt och hållet. Alla Sevillabor (nästan) älskar sniglar. Nu är snigelsäsongen på ingång, då det i vanliga fall skulle skrivas CARACOLES med vit krita utanför tapasbarerna. Folk sätter sig på uteserveringarna ljumma kvällar med en skål sniglar i het, stark buljong. Även Jesús älskar den här rätten, och Disa, liksom alla barn, tycker om att dra sniglarna ur skalen med tänderna. Som jag har skrivit förut smakar det helt okej, och jag brukar äta en del av Jesús eller Disas sniglar, även om det inte är en favoriträtt.

Nu är alla tapasbarer stängda. Och i pation har vi långt ifrån tillräckligt många sniglar för att plocka och koka. Jag tror inte att Jesús skulle göra det ens om vi kunde få ihop ett kilo, eftersom Disa har sniglarna att leka med. Nyss satte hon en på ytterdörren, den gick perfekt ihop med den bruna färgen.

Fyra gamla snigelinlägg:
När jag inte fick lära Disa ordet snigel.
Sniglar hemma hos svärföräldrarna.
Köpa sniglar.
Snigeltapas en sen kväll.

Jesús var precis lika glad som jag hade väntat mig, så där som man blir efter att ha kommit ut för första gången på en vecka, och dessutom träffat bekanta. Vi hade tvekat om vi skulle göra någon beställning av bagarpoeten, man får ju inte träffas. Å andra sidan är bagarna beroende av varenda en som kan köpa ett bröd, för någon annan inkomst har de inte.

De skulle stanna på flera platser i bergen. Under veckan kom meddelande om att mötesplatsen i Galaroza måste ändras, eftersom de misstänkte att en granne skulle skvallra för polisen. I Aracena blev platsen på en parkering vid en mataffär. Jesús tog bilen dit, trots att det är gångavstånd, för att det inte skulle verka onaturligt att han befann sig på parkeringen. Där väntade brödpoeten, Gorettis syster och ett gäng andra som bor i Aracena. Alla höll avstånd, flera bar ansiktsmask, tyst och snabbt gick de fram och betalade och fick sina papperspåsar. Jesús gick in för att handla när han lagt brödet i bilen, och därinne såg han genast alla de andra brödköparna också, utspridda mellan hyllorna. Han mötte blickar, och så kom bagaren själv in, även han såg alla sina kunder i affären som försökte undvika kontakt och låtsas som ingenting, och skrattade till över den konstiga situationen, och det smittade, Jesús började skratta högt och skrattet spred sig mellan de hemliga brödköparna runt om i affären. Det verkade som om de handlade med droger, inte bröd!

Nästa gång kommer de att behöva byta mötesplats, för en av de sura som jobbar i affären såg dem på parkeringen...

10 900 döda. nu talas det om att det nationella nödläget ska förlängas med två veckor. Jag försöker tänka att det inte behöver betyda att karantänen förlängs. Vi får se.

På kvällen hade Disa ordnat skattjakt för mig och Jesús. Sedan gjorde Jesús skattjakt för henne. Han ritade en lapp, som ledde till en annan lapp, som ledde till en annan, och till slut hittade Disa en påse favoritchokladägg i cykelkorgen i pation.

Jag var tyvärr inte med, jag var helt satt ur spel av nackvärk som blev värre och värre, som strålade ut i axeln, armen och ryggen och kunde till slut knappt röra mig alls. Jesús fixade mat, la barnen, satte på fredagsfilm till Disa, själv hade jag svårt att lyfta huvudet för att se. Jag tog värktabletter, vid midnatt var jag tillräckligt rörlig för att byta insulin i insulinpumpen och då upptäckte jag att den satt fel, att blodsockret var skyhögt eftersom jag inte fått i mig insulin på länge. Jesús hade flera gånger sagt att jag såg så vit ut. Jaja, jag stannade uppe till klockan två, när blodsockret var bättre.

Det var vår tjugonde dag i karantän, det!


Dagens länktips: Jennifer Wegerup har skrivit en krönika om barnen som inte har varit utomhus på en månad.

Katrine Marcal har skrivit en krönika om hur livet i Sverige puttrar på, medan man i Storbritannien har undantagstillstånd, och hur det på BBC visas misslyckade hemmaklippningar när ingen längre kan gå till frisören.

Nittonde dagen i karantän - gympapass, depp och Disa reagerar

Vi har det bra och allt det där, det har vi. Men nu börjar den här instängdheten bli kämpig. Det är inte roligt att pyssla, måla, spela leka varje dag. Jag avskyr att leka rollekar, förresten. Igår var jag med på Disas lek i en evighet, en lek som aldrig tog slut. Den handlade om att jag var barn och hon mamma, och hon hade en bebis, och vi skulle bo på hotell med pool. Lilla Disa, jag är sämsta lekmamman. När jag inte stod ut längre satte jag på ett barnprogram. Ändå är jag bättre på lek än Jesús, som avskyr rollekar så mycket att han inte kan låtsas vara med ens.

Jag känner mig tom i huvudet. Har inte lust med något alls. Vi gick över till sommartid förra helgen, vi missade det. Tiden har ingen betydelse. Jag funderar på att baka med Disa. Göra en bok om hennes historia om mamman i himlen och deras flygande hus. Göra skoluppgifter med henne. Göra påskkort. Öva bokstäver på bokstavsspelet. Måla hennes naglar. Har ingen lust med något. Är helt energilös.

Jag läste att Tjeckien ska förlänga sitt nationella nödläge till mitten av maj. I ett ögonblick föreställde jag mig om Spanien skulle utöka karantänen till mitten av maj. Jag skulle bli knäckt.

Jag ångrar att jag har skjutit på saker, saker som jag bestämt att jag ska göra, men längre fram. Åka till Sverige med Disa. Köpa sandlåda och trädgårdsbord. Vad vi skulle kunna utnyttja pation då! Det blir det första att införskaffa när karantänen är över, för jag misstänker att det kommer att bli mycket, mycket hemmavistelse även då. Vi funderar på studsmatta också. Pation är liten, men en mindre modell skulle väl gå? Kanske en rektangulär?

Det gamla påskägget som vi brukar gömma är försvunnet. Hur ska jag lösa detta? Ska vi göra påskäggletning och lägga godiset i en plastburk? Vi får inte träffa Pau och köpa ägg av henne och Nan längre, jag som trodde att vi äntligen skulle kunna måla ägg i år. I affärerna säljs inga vita ägg.

Jag blir galen på detta! Må karantänen vara över till den 11/4, som det är sagt! Låt oss gå ut igen!

Nu märks situationen på Disa också, det är olyckligt. Hon var uppe på sitt rum, rev sönder fotot hon har på väggen som föreställer henne, Jesús och mig, och slängde ut bitarna genom fönstret. En fastnade på taket. Till Jesús, som kom upp just då, sa hon att hon skulle rymma. Alltså, ungen. Hon är ingen dumbom. Hon är en observant person, och tyst om vad hon tänker och känner, och här gissar jag att hon går och samlar pusselbitar och lägger på hög. Även om vi inte pratar döda framför henne, så klart, så märker hon ju att vi är bekymrade, att hela situationen är fel och konstig. Vi har förklarat det viktigaste, att det finns ett virus som man kan bli sjuk av. Att det inte är farligt för oss (det är ju det man hoppas, trots att jag är i riskgrupp), men att vi behöver vara inne så att det inte sprider sig så mycket. Ungefär så. Colombia-Annika skickade en länk till mig, en barnbok som PDF-fil, som handlar om den här situationen. Jag har funderat på om den är för informativ för en femåring, men den skulle nog vara bra att läsa nu.

950 döda på ett dygn, vilket gör att vi har över 10 000 dödsfall nu. Så deppigt.


Jag hade gympapass med Disa på kvällen, det var så jäkla jobbigt, och sedan dansade vi järnet, till YMCA och andra låtar med färdiga rörelser! Disa och jag svettades liter och sprang till köket och drack vatten stup i ett, det märks att vi inte har rört på oss på länge! Men roligt var det, och en massa energi kom tillbaka! Jag tänkte på våra vänner i Disas skola. Nästa gång vi ses och tänder discolampan ska jag också hoppa in i dansen, trots att jag är så fruktansvärt dålig på att dansa. Men vem bryr sig?! Jag bjuder på det! Det är ju roligt!

Önskeinlägg och frågor?

Hej gänget!

Inlägget om gårdagen blev lite deppigt, tycker jag, så jag publicerade det inte. Fast det lär komma i eftermiddag istället :-) Jag skriver ju som det är, och då blir det lite deppigt ibland, men den här bloggen ska ju inte förvandlas till en coronablogg heller! Måste sticka in med lite vanliga inlägg också! Jag har ju ett gäng på lager; Runa 1 år, önskehus, Vargen och gänget, ett fantastiskt ställe som jag just nu inte hittar bilderna till,... Ja, jag har för mig att jag har många fler på lager, jag får kika i arkivet med alla opublicerade inlägg, där finns en 200 att välja bland :-) Ett av dem hör förresten till bilden ovan, om när vi reste till Pyrenéerna.

Men hörrni, kom gärna med förslag! Önskeinlägg! Frågor! Skriv i kommentarsfältet, så kanske det blir ett inlägg inom en snar framtid!

Idag är det fredag, solen skiner och vi ska göra köttbullar och möjligtvis skruva ihop en trädgårdsstol i pation. (Vet inte om det är en bra idé, det ska regna i åtta dagar efter denna, enligt väderprognosen.) Och så ska Jesús åka till en hemlig plats för att ta emot en hemlig brödleverans från bagarpoeten....


Ha en härlig fredag! Och kika inte in senare, om ni vill undvika deppinlägget :-)

Artonde dagen i karantän - folktomma begravningar, oväder och släckta gatlampor

Vilken kall och regnig dag det har varit! Jag tände säsongens sista brasa, nu är det bara ett stort vedträ kvar, för tjockt för att tändas.

Alla katterna ville in, Vargen och de tre grannkatterna. Vargen kom först, sedan såg jag honom sitta och titta upp mot fönstret, han hoppade upp och skrapade på rutan med tassen och jag förstod att bästa kompisen Leo satt där ute, och när jag öppnade för att släppa in honom kom även den lille vite inrusandes, dyblöt var han, och till slut, när jag skulle hämta ett glas mjölk i köket och tände lampan, satt Disco därute i regnet och bad om att bli insläppt. Klart att de får komma in, en katt ska ligga inne vid brasan när det regnar.

Varje gång jag öppnade för en katt rös jag, för kommunen har släckt ner gatubelysningen. Klokt egentligen, det sparar energi, och det ska väl ytterligare avskräcka folk från att trotsa utegångsförbudet och gå ut. Jag ville definitivt inte gå ut med soporna i mörkret, påsarna får stå tills imorgon. Men obehagligt är det, när det är helt mörkt utanför dörren, tänk om det skulle stå någon där... Ja, jag är lättpåverkad av otäcka filmer :-)

Varje förmiddag åker kommunens besprutningsbil förbi. Alla gator i staden desinficeras. Jag har läst att ibland används en klorinlösning som tydligen är så starkt att hundar kan få frätskador på tassarna, men om Aracenas lösning är stark eller inte vet jag inte.

Drygt 9 000 döda i Spanien idag, och nästan 240 i Sverige. Det har börjat ta fart i Sverige också. Dödssiffran i Spanien har varit uppe i över 800 personer per dygn, fem dagar i rad, men det verkar som om smittkurvan börjar plana ut något.


Idag läste jag om en man i Sverige som har avlidit till följd av Corona-viruset. Hans släktingar hindrades av bostadsrättsföreningen att vara hon mannens ensamma fru, eftersom de boende i området är rädda för att släktingarna ska bära med sig smittan. Det får mig att tänka på döden i Spanien.

När någon dör i Spanien går alla larmklockor. Eller telefoner, snarare. Det bildas telefonkedjor så att alla släktingar och vänner till de närstående aviseras, och dessa ringer och skickar meddelanden och kommer och håller sällskap, ingen ska lämnas ensam. Dagen efter dödsfallet samlas alla på ett tanatorium. Där är de närstående till den avlidna personen, och alla släktingar och vänner som kan kommer förbi och håller dem sällskap hela dagen tills det är dags för kremering, och nästa dag jordfästning. Eller jord och jord, här brukar man låsa in urnan med askan i ett gravskåp på kyrkogården. I alla fall, den här ritualen har helt stoppats nu, av förståeliga skäl. Karantänen. Smittspridningen. Men det är grymt. Dels dör man ensam, på grund av smittorisken, dels lämnas de närstående helt ensamma, också på grund av smittorisken. Det enda som tillåts är tre personer närvarande vid den så kallade jordfästningen. Det här strider mot allt vad spansk kultur heter.

Här skrev jag om när Jesús mamma gick bort och vi var på tanatoriet.

Grannkatten Leo är Vargens bästa kompis. De är jämt tillsammans.

Sjuttonde dagen i karantän - obekvämt i mataffären och döda i Aracena

Storhandlingen blev igår istället för i lördags. Jag åkte. Först skulle veckans grönsakskorg från ekoodlingen hämtas. jag körde genom stan, och jag har aldrig sett den så öde tidigare. Allting var stängt och jag såg bara två personer ute. Den ena var Santos, som skyndade fram med munskydd på, och den andre var en kille som stod och rökte i porten.

I butiken där grönsakerna hämtas stod det tre damer och pratade med kassörskan. Två bar munskydd, visst avstånd hölls, men oj, vad de pratade! Så klart, enda möjligheten att träffa folk. Jag fick till slut säga att jag hade parkerat på ett förbjudet ställe, vilket var sant,  för att kunna gå före de pratande damerna och betala.

På Mercadona fick jag ta på mig plasthandskar och desinficera kundvagnen innan jag gick in. I affären var det glest med folk, men det mesta såg ut som vanligt. Färsk mjölk finns igen, däremot såldes inga skaldjur i fiskdisken, det såg märkligt ut. Det som brukar finnas så mycket musslor och räkor av olika slag... Någon skaldjurslunch blir det alltså inte, men jag köpte fisk; ansjovis som vi stekte till middagen, och en regnbåge.

Jag träffade damen på Disas ridskola, Leos häftiga mamma, och Miguel med grönsakerna. Det var konstiga situationer. Att ta ett steg tillbaka, försöka hålla ett onaturligt långt avstånd när man pratar med varandra, samtidigt som man blir så väldigt glad över att träffa någon man känner efter så lång tids isolering. Svårt att förklara. Jag stod för nära Chris, jag vet det, och Miguel kom fram till mig och gav mig sin plastpåse, eftersom jag inte lyckades öppna min med plasthandskarna på. Det där fick mig att grubbla hela dagen. Tänk om någon av dem är smittad? Varför utsatte jag mig för den risken? Varför åkte jag? I övrigt gick många (eller var det bara jag?) och tittade i golvet för att inte andas rakt fram och, tja, låta andras utandningsluft ta en omväg innan den andas in. Så knäppt det låter!

Nu behöver vi inte handla på ett tag, allt fanns utom jäst. Jag ska be de andra föräldrarna i Disas skola att hålla utkik när jästen kommer in, jag kan ju inte åka till affären bara för att se om de möjligtvis har fått hem jäst. Jag som trodde att knappt ingen använder färsk jäst här, men där ser man...

Typiskt nog började det killa i halsen när jag stod vid kassan. Jag som sällan hostar! Varför just nu?! Jag gjorde allt för att kväva den hotande hostningen, det kom tårar i ögonen, men till slut var jag tvungen att hosta. Jag kände mig skyldig och tänkte att kassörskan trodde att jag är smittad.


Dödssiffran är över 8 000 personer. Nästan 100 000 smittade. En fjärdedel av de som har avlidit av coronaviruset är gamla som har smittats på ålderdomshem. De har befunnit sig i ett fruktansvärt utsatt läge. Nu har vi fått veta att tre äldre har avlidit på ålderdomshemmet här i Aracena också, och 17 personer har registrerats smittade. Smittan kommer sannolikt från ålderdomshemmet i Nerva. Där har den funnits ett tag på ålderdomshemmet där, och personalen, som arbetar på båda ställena och måste åka mellan dem, råkade få med sig viruset till Aracenas gamla. Dessa har nu flyttats från ålderdomshemmet till spökhotellet här uppe vid feriaområdet, där det finns större möjlighet till avskildhet för de boende.

Det finns så många som ställer upp, som handlar och hjälper till på olika sätt, rektorn på Jesús skola sitter hemma och gör en slags ansiktsskydd på sin 3D-skrivare som han ger till personalen på ålderdomshemmet. Sedan finns det andra som istället utnyttjar situationen. Det har precis antagits en ny lag som förbjuder höjda priser på begravningstjänster! Har ni hört! Att det ska behövas?! Tydligen är det många som har höjt priserna nu när så många dör, men de måste återgå till de priser som var den 14 mars. Och de där, som man läser om, som köper på sig ansiktsmasker och handsprit och säljer det dyrt... Distributörer som höjer priserna på skyddsutrustning för vårdpersonal... Men vem är funtad så?!

Sextonde dagen i karantän - akvarietankar, Allan Edwall och Sverigelängt

Det var sent. Disa låg tätt, tätt intill mig i sängen, julstjärnan som fortfarande står på sängbordet spred mysljus och i skenet av det skulle jag just läsa Glossans café för andra gången - bra bok förresten, om häxan Glossan och hennes dotter som är helt ensamma för att de är så elaka, som öppnar café för att träffa folk igen men som inte kan låta bli att trolla elakt när kunderna kommer - när Disa började prata om akvarium. Man kan tänka sig att det berodde på att vi sjöng Pirayan Maja så många gånger dagen innan, men det var nog bara för att Disa så gärna skulle vilja ha ett akvarium med fiskar.
- Jag tycker också att det vore roligt att ha ett akvarium, sa jag. Men det går tyvärr inte. Vi reser ju ibland. Till Sverige och så. Och då kan vi inte ge fiskarna mat.
- Vi kan ta med akvariet, föreslog Disa.
 - Nej, det går inte.
- Varför?
- Ja, vi brukar ju flyga. Vi kan inte ta med akvariet på flygplanet.
- Varför?

Nu började jag bli besvärad. Hade jag pratat med en vuxen hade det räckt att säga att man inte kan flyga med ett akvarium, den andra vuxna personen hade förstått. Men hur ska jag förklara för min femåring varför man inte kan ta med ett akvarium med fiskar på planet? Det tog en stund innan jag svarade. Jag behövde tänka mig in i situationen för att hitta orden. Jag såg mig själv på Malagas flygplats med ett tungt akvarium i famnen. Hur länge skulle jag orka bära det? Halt är det säkert. Tänk om jag tappar det? Hur ska jag dra väskan? Skulle man kunna packa akvariet i en väska? Fiskarna får vara i vattenfyllda plastpåsar, men man får ju inte ta med sig så mycket vätska på resan... Vilka konstiga saker man säger och tänker när man har barn. Och vilka konstiga saker man är med om, tänkte jag 20 minuter senare, men händelsen med myntet har inte hänt än, för nu är jag i tankarna i Sverige.

Flygplatsen, ja. Det är väl tokigt, jag bor här i Spanien, och trivs väldigt bra, men kan inte låta bli att längta till Sverige ändå. Ingen ihållande hemlängtan, men Sverige finns alltid där, bilder, minnen, och jag vill gärna åka dit åtminstone en gång om året. Vi var där i augusti senast, och sedan i höstas har jag tänk på nästa resa. Planerat badhusbesök med Disa, hon som älskar att bada (finns enbart motionsbassänger i Spanien), loppisbesök för att köpa med barnböcker, gå i skogen, fika på stan, åka till Göteborg, mjukt gräs under fötterna, köpa smultronplantor att ta med, bröllop, dofter... Lika länge har jag tänkt att i år måste det ske, i år måste vi åka till Öland, norra Öland som jag alltid längtar till som jag varenda år försöker ta mig till, men det är tolv år sedan jag var där senast. Kanske kan vi hyra en billig stuga, eller bo på vandrarhem, kanske skulle det funka att byta hus med någon? Man måste hyra bil, vad kostar det egentligen, var ska vi bo medan vi är i Sverige?

Och så kommer detta virus och slår allt på ända, och det verkar inte som att det kan bli någon Sverige-resa i sommar. Inte någon julresa, som kompensation, heller. När ska vi kunna åka till Sverige nästa gång?

Jaja, inget stort problem, naturligtvis. Om det inte går. Men trist känns det ändå, och där vandrar tankarna de här dagarna..


Det dör mer än 800 personer om dagen i Covid-19 här i Spanien. Nu har det registrerats 85 000 smittade och 7 368 dödsfall. Det har börjat krypa närmare oss. Kollegors släktingar och vänners bekanta som har avlidit. En familj i Jesús skola, i Valdelarco, är smittad.

Det sistnämnda är väl en av anledningarna till att Jesús var nere. Humöret går ju upp och ner, som jag har skrivit tidigare. För honom började det med en mardröm som handlade om Disa natten innan. Sedan kunde han inte somna om, utan började grubbla över hur det skulle vara om en av oss blev smittad, eller en av ungarna. Reglerna är stenhårda i Spanien. Smittade familjemedlemmar ska hållas fullständigt isolerade i ett eget rum tills symptomen är borta. Om det handlar om ett barn ska en vuxen hålla barnet sällskap tills det blir friskt. Jag tänker att det är inte möjligt. Man kan inte isolera en människa, eller en vuxen och ett barn, i ett rum i flera veckor, den där bestämmelsen skiter vi i, vi skulle ändå bli smittade allihop. Men Jesús grubblade. Och så var det detta med den smittade familjen i Valdelarco, som ligger så nära Aracena, och att viruset troligtvis redan är här, och att det innebär en risk att göra veckohandlingen, och oron för pappan, och medan Jesús på måndagskvällen försökte stoppa de negativa tankarna med en underhållande film kom jag ner för trappan och berättade att Disa just hade svalt ett mynt.

Som sagt, det är konstiga saker man är med om när man har barn. Disa somnade inte. Efter trekvarts läsning ville hon gå upp och dricka vatten. I badrummet fanns ingen mugg, så istället tog hon den runda asken som hon hade gömt en skatt i under skattjakten vi hade haft, och däri låg ett femcentimos-mynt. Jag hörde henne hosta och göra konstiga ljud i badrummet och skyndade mig upp från sängen, tänkte att nu spyr hon, hon har blivit magsjuk, det är därför hon har svårt att sova! Men nej. Istället för att ta upp myntet från asken hade hon låtit det ligga kvar när hon skulle dricka, och... Svalt det. Nu var myntet på väg ner i magen, och jag satte mig på toalocket med henne i knät för att lugna henne, och för att hindra mitt eget bubblande skratt som hotade nu när myntet farit vidare och inte skrämde oss längre, och jag tänkte på den konstiga situationen med att ens barn plötsligt dricker upp ett mynt.
- Kommer du ihåg Emil, när han svalde ett mynt? Det började ju med att de åt köttsoppa, och Emil älskade köttsoppa så mycket att han ville ha de allra sista dropparna i den stora soppskålen... började jag berätta sagan om när Emil i Lönneberga svalde en peng.

Jag kände mig lugn, på något sätt litade jag på denna påhittade Emil-saga, och hörde doktorn i Mariannelund säga att pengen kommer ut den naturliga vägen, och att jag borde ge henne bullar att äta så det blir mjukt förr pengen i magen. Men vi har inga bullar.

Jesús tog det inte lika lugnt, och jag försökte inte ens förklara för honom att det inte är någon fara för doktorn i Emil säger att svalda pengar kommer ut den naturliga vägen, utan letade information på nätet istället.

Jag kan se den här Emil-episoden hur många gånger som helst. Allan Edwalls repliker! Det är så roligt! Pappan är ju helt fenomenalt i det här avsnittet med soppskålen!


Nu leder tankarna vidare till ett förfärligt fenomen i coronatidens spår, men det här inlägget har blivit alldeles för långt redan. Det får jag skriva om imorgon istället!

Femtonde dagen i karantän - trött på skiten

När jag vaknade kände jag mig så innerligt trött på att behöva vara instängd. Ännu en dag i karantän?! Är det verkligen två hela veckor kvar? Och om det blir förlängt??

Men man kan inte sitta och tänka så om man har två ungar. Då måste man istället bygga skydd mot krokodiler och blodsugande fladdermöss, man behöver bada dem när de har lekt loss med jorden i citronträdets kruka, man behöver se till att de äter, sover, äter ordentligt med deg när man bakar hallongrottor, och göra pärlplattor. Vargen har alla tre kattkompisarna på besök i pation, hela gänget var där, de lekte, hoppade upp på taket och bland vill någon in för att äta eller bli klappad.

Jag har inte mycket tid för att grubbla. Värre är det med min kompis Nikki, instängd i en liten lägenhet i Sevilla, med sin katt som enda sällskap. Böcker har hon, men ingen radio, ingen tv, inget wifi. Hon är värre däran än jag, och försöker sova bort så mycket tid som är fysiskt möjligt.

José Alberto börjar också bli slut i huvudet av den här karantänen. Instängd i lägenhet utan balkong. Där försöker han, Loren och deras fyraårige son göra det bästa av situationen. Loren är höggravid och de oroar sig för om hon skulle bli smittad, hon som redan tillhör högriskgruppen ändå. Han oroar sig för sin restaurang som nu varit stängd i två veckor, men jag gissar att han som är maratonlöpare och brukar springa en mil varje kväll känner av den påtvingade stillsamheten extra mycket.

Genom Jose Alberto får vi veta lite om stämningen i Sevilla, och känner extra tacksamhet över att inte bo där. På deras lilla gata, strax intill svärfars lägenhet, ropar poliser i sina megafoner, det är poliskontroller på gatorna, och så är det grannarna. Grannskvallrarna, det är ett nytt fenomen i Spanien. De sitter på sina balkonger och håller koll på gatorna så att ingen är ute och går, olovandes. Om de ser någon som, enligt dem, inte borde vara ute, börjar de högljutt kritisera personen ifråga mellan sig från sina balkonger, ja, till och med filma för att kunna anmäla personen! En sådan elakhet!

Nu kanske någon tar illa upp, men när jag hörde om grannskvallrarna kom jag genast att tänka på tidningen Sydkustens frågespalt, som är rolig att läsa. Ibland kommer det in en fråga från en nitisk, självgod svensk som bor på Solkusten, en sådan där som minsann gör rätt för sig och kontrollerar så att grannarna också gör det. Och gör de fel skriver denne nitiske, självgode svensk till Sydkusten och frågar vart hen ska anmäla grannarna i fråga. Ett sådant tankesätt! Man har ju sina fel och brister, men tack och lov att jag inte blev sådan.


Dagens lästips: Gunnar Jonsson på DN gör i sin ledare (29/3 2020) ett försök att analysera vad som har gått så fel i Spanien. Läs gärna den texten.

Det skrivs mängder, mängder av krönikor om och omkring coronaviruset, men Maciej Zarembas krönika (DN 29/3 2020) är läsvärd.

Fjortonde dagen i karantän - sömnrufs, militär och skärpta karantänregler

Klockan 20 hörde jag applåderna genom det öppna köksfönstret. Applåder och busvisslingar. För sjukvårdspersonalen som jobbar livet ur sig. Inte här i Aracena, här är det lugnt, utan för dem som kämpar i andra delar av landet.

Det är helt vansinnigt vad siffrorna rör på sig snabbt! 73 000 smittade, och 5 800 döda, över 800 nya dödsfall det senaste dygnet. Ändå sägs det vara dubbelt så många dödsfall än vad siffrorna visar. De som räknas i den officiella statistiken är de som har testats för corona innan de avled. De som inte testats först räknas inte, inte heller de som har dött i sina hem och aldrig hunnit fram till sjukhuset.

Jesús oroar sig allt mer för sin pappa och ringer var och varannan dag för att på något subtilt sätt förmedla att pappan måste ta hand om sig. Det är inget som har gått fram till min svärfar. Istället bestämmer han träff med sin romans i en mataffär varje dag, de ses där bland hyllorna. Väldigt trevligt egentligen, annat kan man inte säga, men det är knappast att vara försiktig och hålla sig undan smittan. Idag fyllde han förresten 81 år!

Idag höll regeringschef Pedro Sanchez presskonferens och meddelade att från och med måndag kommer karantänreglerna att skärpas. Jag tror inte att vi kommer märka av det, men det berör flera av våra kompisar, som har varit tvungna att gå till jobbet, trots att det inte räknas som yrkesgrupper som måste hålla igång.

Spanien har beställt skyddsutrustning och material från Kina för 23.3 miljoner euro. Detta skulle ha kommit i tisdags, men ännu vet ingen när leveransen beräknas komma. Nu har det beslutats att Spanien skickar dit militärplan, inte för att hämta utrustning utan för att ta hit mer än 50 000 snabbtest, eftersom de som Spanien beställde inte fungerade. Militären har för övrigt många arbetsuppgifter. Förutom att hämta grejer i Kina hjälper de polisen att få folk att hålla sig hemma, de sanerar ålderdomshem och vårdcentraler och hämtar döda, eftersom det på sina håll dör så många att de döda inte hinner hämtas av ordinarie personal. Det är helt vansinnigt, detta!

I övrigt då? Jo, jag vaknade med filmiskt snyggt sömnrufs i håret! I vanliga fall ser jag knappast ut som en sådan där söt, nyvaken tjej på film som går upp med gulligt, rufsigt hår, det finns aldrig något gulligt i mitt rufs, men i morse! Wow! Hade velat ha det så resten av dagen, men det var borta efter en kvart.

Jag fick sovmorgon, och dagens bästa ögonblick var att gå ner för trappan, gå in i vardagsrummet och se Runa stå vid soffan och leka med något. "Hej Runa!" sa jag, och hon blixtvände på huvudet för att se mig när hon hörde min röst, ropade högt av glädje och nästan slängde sig ner på golvet och kröp fram till mig så fort hon kunde för att bli upplyft och omhållen! Att hon kan bli så glad över att se mig! Vad härligt det är med en sådan här liten unge!

Trettonde dagen i karantän - munskydd, fredagsmys och vårdpersonal med badmössor

Jag gick till affären på förmiddagen. Kattmaten var slut, bland annat. Vi är rätt få som inte bär munskydd. Jag känner mig utstirrad och anklagad, kanske utan grund, men det är obehagligt. Jag funderar på om jag borde bära munskydd. Jag läser och söker och läser igen, men ingenstans ser jag att man bör använda munskydd. Bara om man själv är smittad kan munskyddet i någon mån skydda andra, men det förhindrar inte att jag själv kan bli smittad av en person som är sjuk.

Det känns fortfarande som om vi befinner oss i en för tillfället trygg bubbla. De allra flesta smittade finns i Madrid,  Katalonien och Baskien. Även i Andalusien finns viruset, framför allt i Malagaprovinsen. På andra och tredje plats kommer Granada och Sevilla. Huelva, som vi bor i, är en av de provinser i Spanien med minst smitta. De närmsta fallen som man vet om, från oss räknat, finns i Riotinto, ungefär tre mil härifrån, och ett par byar längre bort mot gränsen till Portugal.


En positiv nyhet är att det nu förbjuds att säga upp personal permanent. De uppsägningar som sker på grund av corona ska vara tillfälliga, och som sådana ska den uppsagda personalen har rätt till ersättning. Eftersom inga butiker, varuhus eller restauranger får ha öppet (mataffärer öppnar, men få andra har tillåtelse till öppet) berör detta många, många i Spanien.

Mer än 9 000 sjukvårdare är smittade, och kritiken är stark mot bristen av skyddsutrustning. I Madrid måste sjukvårdspersonal nu arbeta med regnkappor och badmössor som skydd!


Eftersom vi är hemma varje dag är det extra viktigt att märka ut helgen. Klart att vi skulle fira fredagen! Jesús stekte färsk korv från närmsta slakteriet, den som är så smakrik och god, med lök och vin, och vi åt korv med nybakt bröd att doppa i såsen och sallad. Både jag och Jesús hade fixat fredagsmysgodis, så nu har vi så mycket i huset att vi får gömma för Disa.

Vi tänkte spela spel istället för att se film, men det var en dålig idé. Eller dåligt val av spel, kanske. Vi tog fram Carcassonne, som är väldigt roligt, men möjligtvis är Disa lite för liten fortfarande.
- Är ni arga båda två, undrade Jesús när Disa och jag diskuterade reglerna med upprörda röster, jag på svenska, hon på en blandning av svenska och spanska. Hon var verkligen upprörd, kunde inte förstå varför hon inte hade fler skogar, varför hon inte fick placera sina figurer i sjön som hon själv lagt ut, trots att vi hade gått flera varv sedan dess...

Annat under dagen? Jo, vi var ute i pation och sådde pumpa, vattenmelon och dill. Jag tömde den stora krukan som jag ska sätta citronträdet i, och fattade äntligen varför krusbärsbusken dog: det finns inget hål i botten! Min stackars buske! Den drunkade! Tur att jag upptäckte det innan citronträdet planteras!

Tolfte dagen i karantän - chokladbollar, kassa coronatest och en rastlös svärfar

- Nu räcker det.

Det är Jesús pappa som har fått nog av karantäntillvaron. Juan, som fyller 81 i dagarna, som varje vardag går och målar med andra konstnärer i en lokal i ett köpcentrum, som brukar ha dotterns familj hos sig på eftermiddagarna, som varje dag klockan 19.30 går på gudstjänst, sedan promenerar med sin romans, träffar vänner på barerna i närområdet, ser på fotboll med dem, och ofta är han inte hemma förrän vid midnatt. På helgerna säljer han tavlor på konsthantverksmarknaden vid floden, precis nedanför Castillo de San Jorge som inrymde inkvisitionsomstolen. Han har fått nog av denna isolering, han som numera sitter helt ensam i lägenheten i stan utan balkong. Och samma dag som han sa detta fattades det formella beslutet att karantänen kommer att förlängas med minst 15 dagar till, utöver de första 15. Möjligtvis kan vi komma ut efter påsk.

Som motsats till Juan har jag börjat trivas med den här tillvaron. Eller, ja, det pendlar rätt mycket, men idag var en trivsam karantändag. Det är en ganska kravlös tillvaro, man kan inte göra så mycket, bara hålla sig hemma och göra det bästa av situationen. Jag känner mig trygg.

Min tolfte karantändag såg ut så här:

Runa väckte mig som vanligt. jag gick ner med henne till Jesús, som nyss gått upp, och återvände till sängen och la mig bredvid Disa igen. Vi somnade osams kvällen innan, måste lappa ihop när hon vaknade.

Ett sidospår: Vi flyttade ihop två av husets sängar och bildade en jättesäng i sovrummet. En otroligt obekväm jättesäng, som är mer lång än bred och dessutom skiljer det sex centimeter i höjd mellan sängarna. Men äntligen sover vi alla tillsammans i sovrummet, och Disa har sedan dess sovit hela nätterna utan att vakna. Varje natt kommer hon närmare och närmare mig i sömnen, tills hon ligger tätt intill min rygg. Mysigt!

Efter frukosten skulle vi göra om Disas läppglans som aldrig stelnade, jag hade inte smält emulgeringsmedlet tillräckligt. Nytt försök. Nu tänkte jag följa instruktionen och faktiskt låta burken stå kvar i mikron i två minuter, även om det började lukta bränt. Resultatet? Allt innehåll hann rinna ur medan jag höll i burken och försökte fatta varifrån det droppade, tills jag insåg att botten på den medföljande burken hade smält. Det var bara att skära stelnat emulgeringsmedel med kniv från mikron, diska i fem minuter och... Nä, medlet som hade droppat ner på diskmaskinen fick vara till någon annan dag. För nu fick Runa tag i kartongen med grejerna på bordet, och panikartat försökte jag och Disa torka upp det pulver som hade fallit ner på golvet.

Tre läppglans blev det till slut! De små figurerna sattes ihop med medföljande lock, och så trädde vi gummiband genom de små hålen för att ha som halsband.

Medan Jesús jobdae på övervåningen och sedan städade pation satte jag två maskiner tvätt och lagade grönkålspaj med bacon, lök och valnötter. Det var den snyggaste paj jag gjort! Vi åt i lugn och ro eftersom Runa oväntat somnade innan maten, och hon sov i över fyra timmar! Jesús gick upp till henne för att sova han också, Disa och jag bakade chokladbollar, hängde tvätt, lagade Runa-mat, spelade mattespel, lekte med katten, hon målade mina ögonlock med glitter och solen värmde i pation, och rätt vad det var såg jag att Disa hade tagit av sig kläderna och förberedde ett iskallt bad i en tvättbalja. Hon är galen i att bada! Jag värmde vatten på spisen till badet (gasen var slut så vi hade inget varmvatten) och sedan badade hon med sin leksaksälg, som hon envist kallade för ren, en lång stund.

Runa var på gott humör när hon vakande. Hon åt barnmat, banan och fyra chokladbollar. Jag visste att hon skulle gilla dem :-)

Fredag blir storhandlingsdag. Jesús får ta den, eftersom mitt körkort har gått ut, vågar inte riskera att stoppas i poliskontroll. I alla fall, härligt att tänka på fredagen, och helgen! Vad ska vi handla för gott? Vad ska vi laga för mat kommande vecka? Förra veckans röra med riven gurka, russin, valnötter och mynta i yoghurtsås var en hit, den gör vi om. Knaprig asiatiskt apelsinköttwok ska vi testa. Och något recept från den nya plåtmatsboken, ugnsrostade rotfrukter med honung och bönröra med soltorkade tomater kanske? Såg väldigt gott ut. Hemgjord pizza blir det definitivt, och Jesús vill gärna göra sushi. Vem säger ner till sushi? Inte jag. Jag skulle vilja använda spenaten i kylen till en afrikansk rätt, recept från Zimbabwe, som är bland det godaste jag vet, men vi har också tre butternutpumpor, vad ska vi göra med dem? Någon som har en bra idé? Jag gjorde en gång en urgod sydafrikansk pumpasoppa, men cocosmjölken verkar vara slut i den enda affären i Aracena som säljer sådant exotiskt. Skaldjurslunch blir det om affären har fått hem några skaldjur den här veckan, annars får det bli fisk. Grilla kanske? Fredagsmysgodsaker… Trevliga saker att tänka på!


Trevligt, trevligt, så jag avslutar med något mindre trevligt, så att ni inte ska känna er för hoppfulla och glad när ni lämnar min blogg :-) Nä, sorry, men en liten uppdatering av läget blir det varje dag. Det här är min egen dagbok också.

Spanien köpte in 640 000 snabbtest som började användas i veckan. Nu har det visat sig att testen är kassa, de funkar inte. Bara i 30 % av fallen visar de rätt resultat.

Idag korsade vi nästa gräns, över 4 000 döda (4 366) och närmare 58 000 har konstaterats smittade.


Jag tänkte avsluta med ett par länktips:

Mats Björkman på den svenskspanska tidningen Sydkusten jobbar dag och natt för att rapportera om händelseutvecklingen. Ibland skriver han mer personliga texter, och de brukar vara läsvärda. Läs gärna den senaste.

Jag tycker också att min kompis Toves senaste blogginlägg om karantän, eller icke-karantän, var så bra!


Och... Jag vet inte om detta är ett tips egentligen, men jag letade i mitt bloggarkiv efter ett inlägg om inkvisitionsdomstolen i Sevilla, och hittade ett bortglömt inlägg från 2012, när det firades att ett helgons arm hade kommit till Sevilla...