Kusthelg och ont i benet

41 grader mättes i Sevilla i helgen.
Med en sådan värme kan man inte göra någonting annat än att dra ner persiennerna och sitta instängd med luftkonditioneringen.
Så vi åkte till kusten, till J.s föräldrars sommarlägenhet.
Jag kan knappt beskriva lättnaden av att öppna bildörren och känna en sval vind med doft av hav och barrträd.
Skillnader mellan att vara på Huelvakusten och i Sevilla på sommaren :temperaturen är alltid lägre, när det blåser svalkar vinden (i Sevilla är den het som från en hårtork), på natten sjunker temperaturen märkbart, och man kan bada.
Jesús hade knappt sovit på natten på grund av värmen och gick och la sig med en gång, jag satte mig på balkongen och läste och åt sockerkaka. Ljuvligt.
Sedan ringde Jesús mamma och uppmanade oss säkert fem gånger att vi inte fick ta för långa promenader. J hade nämligen ringt dagen innan och frågat om jag kunde låna den gamla käppen som finns hos hans föräldrar. Benet har blivit sämre.
Jag tyckte att smtalet var väldigt lustigt. Det var ingen risk alls att vi skulle gå några långa promenader. Vi lyckades ta oss till mataffären tillsammans, enbart genom att jag hängde på J:s axel och vi stannande för vilopauser åtminstone fyra gånger på vägen (det är 50 meter dit), och det var dagens stora kraftansträngning, jag klarade inte mer. Att gå ner till stranden var helt uteslutet. De senaste dagarna har jag rört mig i lägenheten genom att klamra mig fast på möblerna eller ta stöd mot väggarna för att inte ramla, den där muskeln gör så ont. Jesús gör allt, hämtar saker, handlar, lagar mat, ja allt.
Jag känner mig instängd och uttråkad, men är väldigt glad över alla böcker som har kommit med posten, och över filmerna och tv-serierna jag fick av en vän i julas.
Nästa dag tyckte jag att benet var lite bättre, så vi gjorde ett försök att ta oss till stranden. Vi tog bilen och parkerade precis vid sanden. Det fanns plankor att gå på en bit. Olyckligtvis var det ändå 100 meter att gå från vgen, men det gick, vi tog oss faktiskt fram till slut. Det var lågvatten och långgrunt och för långt att gå till stället där man kunde doppa sig, så jag gav upp försöket med att bada, men det var skönt att sitta i skuggan av parasollet och läsa och äta miniräkor ur en pappstrut som vi köpte av en försäljare.

Senare upptäckte vi att poolen som hör till husen hade öppnat så vi gick dit. Vi visste inte om jag skulle kunna ta mig i och ur, men det finns en elstol som kan höjas och sänkas i vattnet att ta till i nödfall. Det gick ändå, som tur är, jag lät mig falla i vattnet och tog mig upp själv sedan. Det var helt underbart i vattnet. Men vad folk stirrade. Det såg väl ut som om jag skulle föda, höggravid och fastklamrandes i Jesús när vi långsamt stapplade tillbaka.
När vi skulle åka tillbaka till stan sparkade jag till väskan, utan att tänka efter, för att rulla ut den ur hissen, och det var jättedumt, för sedan gjorde benet så ont att jag inte visste hur jag skulle ta mig de tre metrarna från hissen till ytterdörren, men även det gick till slut, och jag tog mig in i bilen också, illamående av smärta.
Vi hämtade upp käppen hos J:s föräldrar och nu börjar jag vänja mig vid den, den är en trygghet faktiskt och jag kan släppa möblerna.

I morgon ska temperaturen sjunka. Ser fram emot det!