Födelsedag i Fuengirola

I lördags fyllde jag 32!
Vi gick upp efter alldeles för få timmars sömn, efter avslutnings/början-på-semestern-fest för eleverna. Jesús sov fortfarande även om han satt upp, men jag var desto vaknare. Jag hade fått tre paket med posten som jag sparat till den här morgonen. I dem låg det böcker och svenskt godis! Bland godiset fanns en påse Nonstop, och det är omöjligt att min morbror visste hur jag längtade efter just Nonstop, så vilken överraskning!
Sedan packade vi ihop oss rätt snabbt, för vi hade bestämt oss för att försöka göra födelsedagsresan (trots onda benet) som vi bestämde redan i januari med mina cravings efter svensk mat. En liten roadtrip till Fuengirola, en enklare variant än vad som var tänkt, utan övernattning och bad. Benet fungerade fortfarande dåligt, men var något bättre.

I bakluckan hade J gömt en födelsedagspresent; en donut-maskin (!). Så nu ska jag ta fram donut-recepten och testa. Så himla kul!
På halva vägen stannade vi och tog paus, åt överblivna blinis från kvällen innan och smaskade på en påse Gott och Blandat som kom legat i ett av paketen.
I Fuengirola var första målet svenskbutiken Casa Nórdica, som är en livsmedelsbutik med svenska och andra nordiska varor. Kul att äntligen komma dit!
Efter mycket noga övervägande blev det bland annat dipsåser, saft, superdyra dill- och grillchips, inlagd gurka, fiskbullar, malen nejlika och chilisås att göra Flygande Jacob av. Jätteroligt att gå där och kika! Hade gärna velat ha potatissallad och frysta bär, båda ofraktbara, och en dagstidning också, men det fanns bara Expressen och Aftonbladet, och att betala fyra euro för en tidning som jag inte ens gillar... Nä.

Sedan gick vi över gatan, för där skulle det ligga en svensk/nordisk restaurang. Mycket riktigt, så där intogs lunchen. Fisk med citronsås till mig, danska röda korvar med potatismos till Jesús. Det var det han helst ville ha. "Det kan man inte äta på något spanskt ställe" var hans argument. Och det stämmer ju, var skulle man få tag på korv och mos här?

Vi blev kvar länge, åt äppelpaj med vaniljsås till efterrätt, och det var så roligt att lyssna till svenska och norska runt omkring. Men det var rätt konstigt, för ingen av dem som jobbade där kunde spanska.
Och det kan man ju förstå kanske, om det handlar om en säsongsjobbare som är där i två månader, eller en semesterfirare, men det verkade inte vara fallet. Engelska eller svenska fick vi välja mellan, så då blev det förstås engelska som J hänger med i bättre. Men allvarligt. Jag fattar det inte. Jag fattar det verkligen, verkligen inte. Flytta till Spanien och inte lära sig spanska??? Kan någon av er förklara?

Att åka till Fuengirola känns som att åka utomlands. Det känns så långt från Spanien, det Spanien som jag känner. Det vimlar av utlänningar, barer, restauranger och butiker är engelska, tyska, nordiska, menyerna på engelska, alla pratar olika språk och man hör rätt lite spanska, i alla fall där vi har varit. Spännande på ett sätt.

Vi tog bilen till strandpromenaden, nödvändigt på grund av benet, och hittade en parkeringsplats. Jag ville gärna gå ner till vattnet, och det är inte klokt vilken tur vi hade, för vi hade råkat parkera precis vid en handikappnedgång. Där fanns stora, klumpiga strandkryckor att låna, rullstolar och cyklar och en lång gångbräda av trä.

Jag lånade ett par kryckor, Jesús kavlade upp mina byxben och jag stod länge, länge med fötterna i det kalla, klara vattnet. Ljuvligt.

Sedan satt vi minst lika länge på en bänk i skuggan innan det blev en promenad en bit bort, sisådär 150 meter innan jag var helt slut, då gick vi tillbaka med ett par vilopauser. Hamnade på samma bänk och åt glass innan vi åkte tillbaka till Sevilla.
Lång resa för så lite kanske, men åh, vad roligt det var!

I Sevilla åkte vi till Marisco Emilio i Triana där J:s föräldrar väntade på oss. Marisco Emilio är etn ful skaldjursbar, med en massa olika sorters räkor och skaldjur, allihop jättegoda. Vi åt så mycket nykokta räkor, aliño och puntillitas, friterade minibläckfiskar, som vi bara orkade. Jesús mamma berättade om när hon som tonåring åkte med familjen till Fuengirola på semester och att de var de allra första turisterna där. Det var en fiskeby med fisk som hängde på tork i hamnen, och de gick ibland en dagstur till Míjas via landsvägen. Míjas var en lantlig idyll fortfarande när Jesús följde med på sommarsemestrar til Fuengirola, men nu blir man bara ledsen av att se byn, så fullständigt förstörd av souvernirbutiker och turistrestauranger. Jesús har helt andra minnen av Fuengirola också. Staden har förändrats.
Vi blev kvar till halv ett, då började servitörerna vilja gå hem.

En absolut finfin födelsedag!