Vecka 34

Nytt besök på högriskmottagningen.
Blev skjutsad i rullstol dit från bilen, och ska få ambulansskjuts (!) om J inte kan följa med till läkaren någon dag.
Barnet är stort, väger 2,8 kilo, ungefär ett halvt kilo mot vad det borde väga. Diabetikers barn brukar bli stora, det är därför förlossningen ofta sätts igång några veckor tidigare.
Barnet mår bra i alla fall.

Mamman mår mindre bra.
Det är sant att den sista tiden är jobbig, konstaterar jag nu.
(Fast inte så jobbig att jag ser fram emot förlossningen.)
Det är det där benet med sina usla muskler.
Hade jag inte haft Jesús farfars käpp hade jag inte tagit mig ur sängen. Med den i ett stenhårt grepp i ena handen klamrar jag mig fast i väggar och möbler med den andra för att ta mig till ett annat rum. Otroligt långsamt går det, för minsta oförsiktiga rörelse med benet ger en sådan smärta att jag mår illa. Samma sak när jag måste sätta mig ner.
Jag fick rådet att promenera för ett par veckor sedan, för att hålla igång musklerna, men nu går ju inte det. Så eftersom jag är i princip helt stilla bestämde högriskläkaren att jag ska ta sprutor varje dag för att inte få blodpropp.
Jag som diabetiker, som tog sprutor i en massa år (fast små vänliga sprutor, inte sådana här) innan jag fick insulinpump borde kanske vara van. Det är jag inte.

Samtidigt med sprutorna köpte vi kryckor på ett apotek.
De underlättar.

Förutom att det gör ont är det långtråkigt. Jag är alldeles fast här hemma, kan inte ens ta mig till brödaffären snett mittemot.
Kan man hyra rullstol över dagen? För att ta sig ut? På stan? Någon som vet?

Fötterna är svullna, de är så stora att jag hoppas varenda gång att det inte ska vara mina fötter jag tittar på:-) Och enligt diabetesläkaren är benen också svullna. Det känns bra att veta, jag har sett dem i spegeln och undrat om jag brukar ha så tjocka ben:-)

Jesús föräldrar vill att jag ska vara där hos dem medan J jobbar. Snällt, men det vill inte jag. Jag vill vara hemma med böcker, filmer, kissekatt, dator och det andra, förbereda jobb och så. Det skulle kännas väldigt obekvämt att vara hos dem hela förmiddagarna. Eller att de var här.
Det blev nästan bråk när jag inte ville att de skulle komma hit i dag för att hålla mig sällskap.

Troligtvis blir den lilla födelsedagsresan till helgen, som varit påtänkt sedan januari, inställd, om inte benet skärper sig.

Ja, jag är lite missmodig numera, det är därför bloggen är så tråkig.


Allt det här, smärtan, sprutorna, besvikelsen och så den överhängande förlossningen, blev för mycket, det rann över. Jag grät mig igenom middagen och kunde inte sluta förrän en och en halv timme senare, ungefär tio minuter efter att jag äntligen lyckats sticka mig med sprutan och andades normalt igen.