tisdag 20 november 2012

Jag har besegrat nålfobin!

Idag har det hänt!
Som ett sista steg i terapin skulle jag stickas, ta ett blodprov i armen. Och det gick! Och jag är så nöjd med mig själv!
Det var faktiskt värst innan, vilket jag inte hade trott.
Jag har varit hur lugn som helst inför datumet. Köpte dock en bedövningskräm för säkerhets skull igår, och den strök jag på nu i morse, en timme innan provtiden. Men just då kände jag mig mindre lugn. Kände ett svagt illamående men ignorerade det, tänkte att det skulle gå över, men tvärtom.
- Jag behöver nog sätta mig ner lite, sa jag precis innan jag dråsade ihop över Jesús som hann fram. Han höll mig uppe tills han fick ner mig på en pall och drog fram skurhinken just som jag började kräkas.
När det var klart, världen slutat snurra, svimningskänslan gått över och jag kunde sitta upprätt igen ringde han och väckte sin pappa.
Jag skulle ta provet i Las Pajanosas, där sköterskan redan känner till min fobi efter att jag var med Jesús en gång när han tog prov, som en del i terapin. Därefter skulle jag ta bilen tillbaka till stan, men J litade inte på att jag skulle kunna köra efteråt så det bestämdes att hans pappa skulle köra mig tillbaka.
Vi kom 20 minuter försent på grund av den lilla incidenten i köket, men sköterskan, som är känd för att vara sen, kom samtidigt som vi.
Behöver inte skriva några detaljer, men kan tala om att jag aldrig har varit så avslappnad vid en provtagning förut. (Det har ju inte blivit så många, om man säger så). Obehagligt, självklart, men det gick.
Så jäkla nöjd jag är!
Sedan åkte J till jobbet och jag åt frukost med Jesús pappa i baren. Rostat bröd med serranoskinka förstås. Måste ju fira.

Vill bara kommentera en sak innan jag slutar det här inlägget. Alla råd jag får hela tiden. Av sjuksköterskor, apotekare, folk i allmänhet. Jag är säker på att det sägs i välmening. Men jag är så trött på att höra att det bara är att titta åt ett annat håll och tänka på något annat, och att det inte är farligt, att det inte ens gör ont. Visst, inga dåliga tips, de är nog så bra när man är rädd för något, men nu har det inte handlat om en rädsla, utan om en fobi, och det är något annat. Vem tror att jag någon gång har tittat på stickandet? Och hur börjar man plötsligt att tänka på något annat, när man skakar som en borrmaskin, mår illa, hjärtat rusar, tårarna sprutar och man hyperventilerar? När paniken slår till? När pulsen plötsligt faller och en svimning är på gång? Börjar man tänka på något annat då? Va? Har ni försökt?
Och jag är fullkomligt medveten om att det inte är farligt att bli stucken i armen, att det är snabbt och lätt gjort, att det inte ens behöver göra ont! Jag vet precis hur absurt det är det jag känner, och har vetat det hela tiden, men det hjälper inte att veta det! Det sitter i huvudet, och kroppen reagerar. Så kraftigt att blodkärlen drar ihop sig och blir så tunna att det inte är möjligt att sticka och dra ur blod ens när armen är stilla.
Och allt detta på grund av något som hände för längesedan.


Lite fakta från nätet:

fobi´ (grekiska -phobi´a, av pho´bos 'fruktan', 'skräck'), intensiv, irrationell rädsla för bestämda företeelser, t.ex. ormar eller trånga rum. Rädslan är irrationell på så sätt att dess styrka är överdriven i förhållande till situationens verkliga farlighet. Den låter sig inte påverkas av övertalning, den kan inte kontrolleras viljemässigt och den leder till att situationen undviks.

/Nationalencyklopedin.se


Diagnosen ställs utifrån specifika kriterier. Den drabbade ska bland annat inse att rädslan antingen är överdriven eller orimlig och uthärdar det obehagliga under intensiv ångest eller undviker det helt.

/netdoktor.se


Och HÄR har jag tidigare skrivit om ämnet, när jag fick en av de jobbiga hemuppgifterna av psykologen.

7 kommentarer:

  1. Jag vet att du har tyckt att nålstick varit jobbiga - även om du inte har några problem med att sticka dig själv - men jag har helt klart underskattat din rädsla.
    Menar du att du inte lyckats ta dig genom en enda provtagning de senaste 15 åren utan att de med våld tvingats hålla fast din arm?
    Du svimmade och kräktes innan provtagningen och sedan var du tvungen att ha skjuts hem och du säger att detta är en förbättring...
    Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har tagit mig igenom flera stick bara de senate (åtta) åren. Ett för att få visum i Bolivia, ett när jag var nedsövd (av andra orsaker) och det senaste förra hösten när jag förutom bedövningsalva och två lugnande tabletter fick en sjuksköterska att hålla i handen:)
      Det är en enorm förbättring. Jag gjorde det ju! Jag låg stilla och avslappningsteknikandades och blodet rann och sedan var det över.
      Och jag behövde inte alls skjuts hem, det visste jag innan, det var Jesús som envisades. Han trodde att jag tänkte svimma på väg hem och att jag riskerade att köra ihjäl mig, och det var ju jättefånigt, men ibland kan han vara riktigt envis.

      Radera
  2. Heja Annika!!! Åh, vad glad jag är att det gick, om än med lite mankemang. Jag hoppas innerligt att fobin sakta men säkert ska ge med sig. Du har inte skrivit så mycket om terapin, eller har jag missat det? Jag minns bara de där avslappningsövningarna med våldsverkaren som du bara fick akut hemlängtan av. Hur gick det till sen? Spännande och intressant. Nej, vi andra kommer nog aldrig förstå. Jag har inget som kommer i närheten av fobi, men jag fattar ju också att det inte bara är att titta bort och tänka på annat, när jag läser hur det är för dig. Du är en stark tjej, det här ska nog ordna sig till slut ska du se! Stor kram!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag skulle nog säga att fobin har försvunnit, och kvar finns bara rädsla. En ganska stark rädsla, men hanterbar. Och jag tror och hoppas att den också försvagas, även om psykologen säger att den kanske inte försvinner.
      Misshandlaren som du tänker på gick bara en gång på avslappningskursen, sedan gav han upp. Istället gick jag med en verkligt konstiog typ, som blev helt knäckt när hans hamster dog. Jag kom lite sent och förstod inte vad som hade hänt, trodde att det var en närstående som hade avlidit. Menar inget illa med detta, mer att han var intressant att följa, och att det kan hända mycket i huvudet på en männsiska som man inte alltid förstår.
      Nåväl, sedan gick jag på terapi, som gick ut på att minska rädslan lite i taget, att närma sig det otäcka, tills alla kringrädslor som jag har utvecklat försvunnit, och minska ner den verkliga rädslan till vad den är. Alltså att inte längre bli skakig över att se en sjukhusentré eller få en chock om Jesús skulle råka nudda armvecket (mitt eller hans eget), bara för att jag förknippar det med blodprovstagning.

      Radera
  3. Vad duktig du ar!
    Tror att det ar mycket svart att relatera till och satta sig in i den har typen av problem om man inte har egna erfarenheter av det.
    Sjalv led jag under en period i mitt liv av panikattacker. Det var inte heller speciellt roligt for precis som i ditt fall tog sig radslan fysiska uttryck, hela kroppen reagerade. Och det ar det som gor det hela sa speciellt, att psyket lurat hjarnan som sander ut felaktiga signaler till kroppen och orsakar starka,fysiska symptom.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är nog svårt. Man vet nog inte ritkigt vad det handlar om.
      Panikattacker har jag förstått är ritkigt, riktigt jobbigt. Hur blev du av med problemet?

      Radera
  4. Kognitiv beteende terapi. Kopte en bok med massa praktiska ovningar. Ett sjuveckors program som gick ut pa att man stegvis skulle utsatta sig for sadant man var radd for.

    SvaraRadera

ny gadget

ny gadget